Det verkar som om det blir massiva ringningar i kyrkorna på söndag ”landet runt”, som det heter om vårt avlånga land.. Nå, inte ringning där det är s k friluftsgudstjänst, men i kyrkorum som inte har så fri(sk) luft och där församlingen väderoberoende i viss välmåga kan sitta utan att behöva vingla på plankor på bockar eller hantera medhavda fällstolar. Där ska det ringas, för det har Plussen bestämt. Kyrkoherdarna har fått en ukas, jag återger den för Växjö stift:
”Till alla kyrkoherdar i Växjö stift
Kära kyrkoherdar och vikarierande kyrkoherdar”, [alla ser nu befälslinjen, att en biskop skulle kunna skriva till alla präster verkar omöjligt.] Nå…
”Vi har alla kunnat följa den fasansfulla händelseutvecklingen i Gaza, med omänskligt lidande som följd. Med anledning av situationen i Gaza har biskopsmötet enats om att uppmana alla församlingar i Svenska kyrkan att i samband med högmässan nu på söndag den 10 augusti ringa i kyrkklockorna och be för de drabbade i Gaza och för fred i Israel och Palestina.”
Observera att det hanlar om något som kallas ”situationen”. Nu kunde sägas att det ”omänskliga” dessvärre och erfarenhetsmässigt blott är alltför mänskligt. Det går till så här i den värld som synd fördärvat (sv ps 34:3) ”Fördärvat var ordet”, sa Bill. ”Vad ska vi göra då?” undrade Plussen. Något slughuvud kom på: ” Vi ringer i kyrkklockorna för att för allmogen markera att vi ber.” ”Var det inte exakt detta Jesus talade om och mot?” undrade jag och frågade en komminister. ”Kanske inte exakt –men nästan”, blev svaret. (Mt 6:1, Mt 6:5-8)
”Klockringningen genomförs genom att förlänga den ordinarie klockringningen för de församlingsbor som avlidit. Denna klockringning förlängs på söndag till tre minuter. Förutom att – precis som vanligt – vara en klockringning för avlidna församlingsbor är det på söndag också en klockringning för människorna i Gaza. Innan klockringningen förklaras för församlingen varför klockringningen är förlängd och att den idag också omfattar våra medmänniskor i Gaza. I samband med att denna information ges – eller efter klockringningen – bes en bön för de drabbade i Gaza och om fred i Israel och Palestina.”
Tre långa minuter. Kyrkklockorna, som skulle kalla till gudstjänst, används nu som mekanisk bönekvarn, det är finessen. Klockklangen omfattar på något underligt sätt våra medmänniskor i Gaza. Till detta fogas en utsagd bön – för Ärkeplusset ”har skrivit ett förslag till bön som ni gärna får använda”. ”Gärna får” är kodordet för ”ska”:
”Gud, vi ber för alla som lider i Gazas fasor. För dem som sörjer sina döda, för de skadade, för de vanmäktiga, för de fångna. Vi ber för alla dem som saknar livets nödtorft när svälten hotar. Vi ber för alla som arbetar för fred och medling, och vi ber om omvändelse för dem som står freden och barmhärtigheten emot. Gud, kom med din fred till denna lidandets plats.”
En klok kyrkoherde, som jag haft stor glädje av, nämligen kyrkoherde Gustafsson i Rydaholm, undrade om vi inte skulle be för gisslan också. Han avfärdades av en s k kollega: ”Thomas, jag har i uppmaningen från biskoparna förgäves sökt ord som pekar ut något vi INTE bör be för.
Du kan nog lugnt lyfta fram det ni lokalt vill ha högt på agendan och därutöver lägga till klockringning och bön för de lidande i Gaza.” Men hallå, det är inte Kyrkans allmänna förbön vi talar om, där ryms ett och annat, både det ena och det andra. som bekant. Nu är det en bön vid pålysningarna. Och i det här fallet en präst och församling man kan lita på när det handlar om bön mm. Kyrkobönen i Rydaholm är inklusiv, det är det minsta man kan säga. Jag vet.
”Jag ber att du som är kyrkoherde eller vikarierande kyrkoherde sprider denna uppmaning till alla präster som tjänstgör på söndag och tillser att bön för situationen i Gaza och den förlängda klockringningen genomförs.
Med varma hälsningar och önskan om Guds välsignelse,
+Fredrik”
”Sprider”. ”Tillser” – kommandostrukturen står fram. Att klockringning varit ett kommunikationsmedel för att kungöra att någon dött (i somliga församlingar så sinnrikt, att man genom de olika klockorna kunde höra om det var en kvinna eller man som dött) och att ringningen efter kungörelsen på söndagen markerade allvaret att tiden är kort och gav utrymme för bön för den i familjen eller byn som dött, en vi kände eller kände till, gav kanske anledning till några sorgesamtal på kyrkogården eller vid kyrkkaffet.
Gazas fasor? Livets nödtorft? Svält hotar? Alla som arbetar för fred? Omvändelse – till vad?
– men inte för andra än ”dem som står freden och barmhärtigheten emot”. Att det är Hamas narrativ som slagit igenom, slår mig.
När församlingen uthärdat detta fromsinta, kommer det som måste förstås vara beskrivningen av kyrkolivet denna söndag: ”Gud, kom med din fred till denna lidandets plats.” Jag tror att det är sockenkyrkan som blivit denna lidandets plats just då. Uppvisningskristendomen får den effekten.
Att andra platser i det land som kallas heligt skulle kunna vara lidandets plats – Galileen, Tel Aviv, Jerusalem som exempel där man sörjer sina döda som varit soldater i Gaza – för att inte påminna om de dödade civila vid festivalen den 7 oktober i Negevöknen (Obs! Negev!) utanför staden Re’im tycks vara en oprecis och fjärran tanke. Jag kollar Wikipedia: ”I Be’eri dödades 97 civila, vilket utgjorde ca 10 % av ortens befolkning. Hamas gick systematiskt från dörr till dörr, och dödade så många de kunde få tag på. Man dödade även flera människor som sökte skydd på en vårdinrättning mitt i byn. Man brände ned flera hus, och kom på så vis även åt de som barrikaderat sig i skyddsrum. Det äldsta dödsoffret var 88 år, och den yngsta hade inte hunnit fylla ett. I Kfar Aza dödades 52 människor. Även här hade Hamas dödat hela familjer och bränt ned deras hem. Andra drabbade orter var bland andra Sderot, Ofaqim, Nahal Oz, Netiv HaAsara och Kerem Shalom.” Der kallar jag lidandets platser i pluralis!
Den 7 oktober 2023 riktades en välplanerad och samlad Hamas-attack från Gaza mot Israel. Hamas slog ut de militära kommunikationerna och det tog flera timmar att organisera ett rimligt försvar. När ”kämparna” kom tillbaka till Gaza efter det vedervärdiga dödandet med sin gisslan hälsades de med jubelrop, gisslan förnedrades. Vad kunde Israels regering göra då? Förhandla förstås. Och om det inte skulle fungera, befria gisslan och straffa Hamas, som förde krig på terroristvis. Den 7 oktober var jag bekymrad över att strid i bebyggelse hotade, alltså strid man mot man. Jag kunde i min enfald inte riktigt tänka precisionbombningar och en krigsmakt som varnade för(e) anfall. Men att slutresultatet skulle bli förödande, det hade jag på känn.
Jag försökte minnas hur det var när alla israeliska bosättare i en fredsuppgörelse år 2005 tvingades lämna hus och hem i Gaza. Var det inte 7600 bosättare som brutalt avhystes och fick skaffa sig nya hem någonstans? Hur kom det sig att Israel alls hade tagit Gaza, som var egyptiskt? Sexdagarskriget år 1967. ”Ont föder ont”, det är min enkla slutsats. Att Hamas inte följer krigets lagar, så som de formulerats i Genevekonventionen, vet alla. Om Hamas avfyrar raketer mot någon kibbutz eller moshav från en skolgård i Gaza, fungerar barn på avfyrningsplatsen som mänskliga sköldar. Det kan tyckas svårt att förstå – men är inte citaten autentiska trots att det är IDF som levererar dem? Jag kollar https://www.facebook.com/idfonline/videos/679147935176982
Hur eller hur: här är väl perspektiv som vi sällan får? https://www.idf.il/en/mini-sites/israel-at-war/
Jag menar att vi behöver flera perspektiv för att förstå. Objektivitet kan i vart fall vara inter-subjektivitet, som vi vet. Att krigets första offer är sanningen är sedan tidigare känt.
På söndag är det i grund och botten Hamas narrativ som är bönens förståelsehorisont i Svenska kyrkan. Jag vet några som avstår från gudstjänst denna söndag, 8 s e Tref, med ämnet ”Andlig klarsyn”. De får inte höra evangeliets bistra konstaterande att Jesus undervisade med makt och inte som deras skriftlärda. (Mt 7:29) Så långt har de i vart fall kunnat komma, att de vet hur deras skriftlärda undervisar.
