Frågan gällde skogsstyrelsens remiss om markanvändning och Anders Wejryd skulle skriva under remissvaret från Svenska kyrkan som en av, tror jag, sina sista åtgärder som ÄB. Saken gällde långsiktigt hållbar markanvändning, miljömålsberedningens delbetänkande. Hur skulle det vara att reglera skogsbruket? ”Det finns en risk för ett skogsbruk som är så byråkratiserat och omständligt att både verksamhet och naturhänsyn hämmas. Svenska kyrkan har idag välutbildade och motiverade medarbetare som är vana att arbeta i det certifierade skogsbruket. Ytterligare detaljstyrning behövs inte utan riskerar att bli kontraproduktivt.” (Dnr Ks 2013:626)
Det var alltså dessa välutbildade och motiverade medarbetare som Wejryd plötsligt nu inte kunde lita på. Citera mig gärna: Den mannen kan man inte i alla sammanhang lita på. Det är sen gammalt. Vi kan tycka om honom ändå. Det är många som gör det. Men jag litar fortfarande på att medarbetarnai skogen är både välutbildade och motiverade. Jag litar på dem. Det gör väl också Stiftsstyrelsen i Växjö. Utredaren Enander litar jag inte på. Wejryd uppfattar jag tala i stunden, styrd av stunden och stundens ingivelser. Detta är självfallet också en begåvning, tro inte annat.
Min vän Maria, vars pappa var skogsfaktor, skrev till mig: ”Skog är ekonomi och skall SKÖTAS.”. Det är precis så det ska vara. Och då tror ni mig inte om att på ett telepatiskt sätt kommit på att jag borde ta fram Skara stift i Ord och Bild (Iduns förlag, Stockholm 1949)? Jag kom på det utan telepati och gick till min kompletta samling av dessa magnifika böcker om stiften. I Skaravolymen nr 1 (det finns en tunnare volym 2 också med bilder på präster och lekfolk) läste jag om Kyrkans jord.
I förbigående: Verkar jag inte närmast allvetande nu? Nja, det behöver jag inte vara, för jag har lärda och pålästa vänner med ”åminnandets nådegåva”. Det är sådana man ska tacka för – och det gör jag då och då. Inte dem själva (jo, lite och ibland) men Gud, lite mer regelbundet.
Kontraktsprosten Hugo Grefberg skrev om Kyrkans jord. ”Våra fäder hade verklighetssinne, då de byggde kyrka, och socknen skapades fram. De insågo, att kyrkan behövde en materiell grund för att kunna fylla sin andliga uppgift. I den avsikten har det mesta av kyrkans jord kommit till.” (aa s 451) Det handlar om gåvor, som högtidligen överlämnats genom skötning. En torva från marken las på altaret, ”i Kyrkans sköte” alltså. Jag tar inte det långa resonemanget, men det är intressant.
Prästgårdstomten var en sak, men i övrigt var det efter år 1910 års boställsordning länsstyrelsen och domänstyrelsen som skulle ha skogen och jorden om hand. ”Följden blev, att ingen fick något direkt intresse av hur boställena förvaltades.” (aa s 455). Lösningen – tyckte statliga utredningar – skulle vara centraliserad förvaltning och ”[u]ngefär samtidigt framkom socialiseringsnämndens förslag, som gick ut på att all kyrklig egendom skulle förklaras för statsegendom och överföras i statens ägo.” (aa s 455). ”Kyrkans ledande män” menade att den lyckliga lösningen skulle vara att låta församlingarna överta förvaltningen. Biskop Sam Stadener blev ecklesiastikminister i den ekmanska ministären och fick till den boställsordning, som blev den bästa möjliga i det politiska läge som var (aa s 457). Jur dr Gunnar Prawitz skrev att pastoraten tagit sig an uppgiften att sköta löneboställena med stort intresse och i många fall ”ha löneboställena under deras vård blivit mönstergårdar”. (aa s 457). För att ordna ett samarbetsorgan kom Pastoratsförbundet till och det var ett initiativ i Skara stift.
Kyrkans jord och skog kom till som gåvor ”med det bestämda syftet, att gudstjänsten och själavården må kunna bedrivas i vårt land. Det är alltså ett heligt arv vi lyft, och det åvilar oss ett stort ansvar att skydda och förkovra detsamma. Vi äro skyldiga detta mot våra förfäder men också mot kommande släktled.” (aa s 458)
I den klerikala klimatfariseismens tid kan det finnas skäl att besinna vad det är för jord vi talar om. Donationsjord. Och lyssna ska vi förstås. Mest på avsikten med de nya regleringar som tycks avvisas av viktiga remissinstanser. Gör vi som Plusset i Stockholm anbefaller är det för att ”visa att Svenska kyrkan menar allvar”. Visa? Allvar? Som Plusset får till det: ”Mycket står på spel: åtskilliga människors förtroende för Svenska kyrkan, försoningsprocessen med samerna, livsförutsättningarna för skogen, kommande generationer och våra medvarelser.” När jag hör sådant tal tvekar jag. Det blir för fagert och för mycket, helt enkelt. Och tanken att kyrkostyrelsen ska ”Visa vägen” när det går åt skogen både roar och oroar mig. Skogsinnehavet vi talar om är 1.4% av all skog och antalet renar – om det är detta saken gäller – i Stockholm är antagligen begränsat till några djur på Skansen.
Prosten Markus Hagberg pepåkade att Svenska kyrkan inte äger någon skog. Ni som nu här har orienterats om boken Skara stift i Ord och Bild fattar att Hagberg är Skara-stiftare. Plusset i Stockholms stift äger inte mycket till skog, säger bara det, men har nog fler samer än renar i stiftet. Visa honom vägen med noteringen i förbigående att Svenska kyrkan alltså alls inte äger någon skog. Vilket skulle bevisas! Och denna ”icke ägda skog” skulle förvaltas mer centralstyrt, dvs så som Sam Stadener inte ville. Vem var skogskunnig och vem är skogstokig? Frågar åt en kompis. https://www.kyrkanstidning.se/debatt/svenska-kyrkan-har-ingen-skog
När desavouerades förresten ett Ärkepluss senast av sina tre föregångare? Ärkebiskop Gustaf Trolle på Stäket? Att biskopar markerat mot en ärkebiskop, det har jag kläm på. Men tre tidigare Ärkeplussare i aktion för att offentligen pressa den nuvarande är nog inte ens 14-1500-tal. Min snabba bedömning är att denna aktion är helt åt skogen. Påminner om när det blev slagsmål på skolgården, 3 mot 1. Då vet jag på vems sida jag ska stå, och några pugilistiska talanger har jag.
I dag fyller min äldsta dotter 50 år. Det säger väl något om mig, kan jag ana, fast jag aldrig förstått den högre matematiken och frågorna om tidens flykt. ”Hur tror du det känns att vara pappa till en gammal kärring?” frågade jag dottern. Svaret blev en klargörande föreläsning om hur jag vid stundande kalas hade att uppföra mig, vilka samtalsämnen som skulle undvikas och vilka eulogier som skulle utslungas av mig för att hålla alla på gott humör.
Annars är jag mest häpen över prästers förfall. Sådana jag egentligen inte mött på 25 år kan dyka upp på en begravning och jag kan bara häpen konstatera själva förfallet. ”Du själv då?”, säger familljen. ”Det är något helt annat!”, svarar jag. Det beror på att jag sett mig i spegeln varje dag. Gradvis tillvänjning genom rakning alltså. Det blir mindre chockartat så.
Kan man anständigtvis lägga ut högmässan från Jämjö? Eller går andakten sin väg för att aldig återkomma? Jag behövde inte undra. Pastoratet har tagit bort inlägget från Facebook. Den föreställning som bjöds var annars anslående, ”en fars” sa en liturgiskt kunnig präst, och att kyrkoherden i egentlig mening firade mässa, tror jag inte. En sådan föreställning som hans fick jag aldrig uppleva med präster som använde 1942 års handbok, inte ens av präster av mitt slag som tog vara på den liturgiska förnyelsen. Vad hade prosten Pehr Edwall sagt, det vågar jag tänka på – för han tålde en hel del. Gamle kyrkoherden Erik Hallengren, i Jämjö (farfarsbror eller farfarsfarbror till Lena, tror jag) hade nog varit lika undrande. Vid kvällens födelsedagsfirande blir detta inslag ett lagom samtalsämne kanske?
Och grundfelet? Det okyrkliga. Lågkyrklighet som blir inte bara låg utan lägre och lägst. Okyrklighet som nyfnoskig pretentiös andlighet.Präster som solitärer, inte som kollegor, sådana som läser, lär, ber tideböner och diskuterar djupa sammanhang tillsammans. Gunnar Rosendal hörde till ett sodalitium, en prästgemenskap. Prästgemenskapen är viktig och i den kan prästformationen äga rum. Visst kan man tänka att det är viktigt att jag är präst – men det är då också viktigt att jag är präst. Vi klär över prästen för att slippa se eländet alltså. Jag försökte ringa kommunikatör Emma i Jämjö för att fråga mer om inslaget, men fick via expeditionen klart för mig att det var bortplockat. Kan Lunds domkapitel få tag på detta samtidsdokument månne?
