Överklagandenämnden gick på min linje, inte Stockholms domkapitels, och av de handlingar som nu maskats återstår en enda rad i ärendet med befogenhetsprövning i Skarpnäck, om jag gör en snabb genomläsning. Det är säkert korrekt. Jag drog upp skiljelinjen vad man inte får säga, t ex att ”Dag Sandahl lider av psykisk insufficiens”, medan utsagan ”jag menar att Dag Sandahl är en stor idiot” inte omfattas av sekretess. Ungefär så. Och då ska värdeomdömen, som aldrig har informationsvärde, vara offentliga – för man lär sig något om mentaliteter i det kyrkliga och annorstädes på det viset. Överklagandenämndens beslut får inte överklagas. Jag kanske inte är en så stor idiot i kyrkorätten som somliga skulle hoppas och gärna föreställer sig? Nu får vi se vad som sägs om arbetsplatsundersökningen, som Skarpnäcks församling la under sekretess. Det tror jag inte håller, när domkapitlet ska pröva fallet, det håller inte om Överklagandenämndens beslut spelar in.
Nu behöver vi härja med rättsfrågorna. Ellen Jakobsson har blivit herostratiskt ryktbar. Hon skulle också kunna fungera som exempel på kyrkosystemets oförmåga. Vem tog ansvar för Ellen och alla dem som tror så egendomligt som hon, dvs menar att hon slaviskt ska följa kyrkohandboken för detta ses som kravet, men inte behöver ta just så allvarligt på bekännelsen? I min lilla kyrkliga – för att inte säga ”kyrkligt förnyade” – värld är kyrkohandboken i nuvarande gestaltning inte alls imponerande och inget att hålla sig i när åskan går. Det är däremot bekännelsen. Där görs preciseringar om trons grund och där dras gränser upp. Somligt, som låter fromt och fint, är inte kompatibelt med kristen tro. Kristen tro slog till i en mångkulturell och mångreligiös tid inte helt olik den vi lever i. Tron trädde fram som anstötlig, oanständig rentav. De kristna sjöng glada hymner om livet när någon hade dött, det var minst sagt opassande i Rom och de förkunnade ”en viss Jesus, som är död men som Paulus säger är i livet” (Apg 25:19) Detta är den egendomllga kristna tron och den bekännelsen har präster ansvar att förkunna och stå för.
”Fel i läran är värre än fel i livet för med fel i läran är själva kompassriktningen förlorad”, sa domprosten GA Danell. Han var envis med själva det gudomliga avslöjandet, uppenbarelsen. Och det var rätt. Det är dock ett systemfel i det kyrkliga när fritänkarpräster lämnas åt sitt öde och det är ett systemfel när fritänkarpräster pläderar för att tron vidgas – för egentligen skulle tron fördjupas. Jag blir alltmer tveksam till om religionsvetenskapligt utbildade präster kan tänka teologiskt. Nu var det sagt. Vad hade hänt om en kvinna jag beundrar, Catherine Hueck Doherty, suttit och samtalat med Ellen Jakobsson om tro och mystik samt de livserfarenheter som för oss längre in i tron? Eller en Hjalmar Ekström i samtal om vad själen egentligen behöver? Eller för den delen Martin Luther, augustinermunken? Det finns så mycket i Kyrkans andliga liv som vi inte förmått ta till oss och det är en brist att vi inte fått detta understöd av den kyrkliga apparaten, som blir så upptagen av trivialiteter som, ja, jag ger inga exempel av ren självbevarelsedrift. Jo, förresten. Vi vet ju vad som ska sägas i ett antal frågor och detta leder utan undantag till oandligt tal om skog och sexualitet. Detta är inte bara en månad för skrivelse till kyrkomötet om skogen utan också en sommar för Pride, har jag förstått.
Modéus II, som inte skulle kallas ”biskop Figge”, proklamerade kontraktsprosten Hullfors, som alltid varit mån om sitt välförhållande till Öfverheten. Hullfors pappa var prost och det blev hans bror också… För mig är detta ett självklart utslag av en sjukt inavlad miljö, men det är jag det. Modéus II har en bror som är Ärkepluss, annars är det mest en morfar som varit deras blodslinje. Men vad hade morfar sagt om Figge, som klart proklamerar att hbtqi-arbetet hotas om vi slarvar med teologin. För då är väl loppet kört sen länge?
https://www.kyrkanstidning.se/debatt/hbtqi-arbetet-hotas-om-vi-slarvar-med-teologin
Jag menar, det var ett ideologiskt vägval Svenska kyrkan gjorde utifrån det enkla mönstret att folkkyrkor inte kan stå emot och det handlade föga om teologi – annat än om ”teologiskt” prydande av ett beslut som fattat sig självt. Gång på gång. De kyrkliga – med sina tankar att de självständigt fattar väl underbyggda och välöverlagda beslut – är egentligen endast staffage. Och Modéus II blev ledsen för någon skar ner hans fina Prideflgga utanför biskopssätet och snodde den. Nu har han köpt en ny och nästa år ska han hissa den igen. Han ger sig inte. Han har köpt. Med vilka pengar har han betalat fan-skapet? Och varför vänta?
Nu måste väl arbetet börja att undersöka teologin bakom reformen med hbtqia+. Biskopsbrevet i en folkets livsfråga från år 1951 handlar inte om hbtqia+, det fattar jag. Modéus II missade ”a+” också.. Det handlade mer prosaiskt om sexualmoral. Att homosexuell utlevnad var reglerad i straffrätt ogillade t ex Bo Giertz. Vi läkarbarn är mer för att förstå mänskliga beteenden och böjelser, förstå vad de handlar om. Att homosexuell utlevnad inte är så utbredd så länge det finns får, hönor, grisar och kvigor i grannskapet kan man kanske förstå – för det fanns en tid när tidelag men inte homosexualitet var straffrättsligt reglerat. Om biskopar i vår tid haft eller har någon mening i saken har jag ingen aning om. Men, som Modéus II får till det: Gud har gjort oss olika. Vilket teologiskt argument har han för att ogilla tidelag, om man får fråga så rakt på sak? ”De teologiska argumenten är många: Gud har gjort oss olika, och mångfalden är en del av Guds skapelse. I centrum av kristen tro står Guds kärlek, och relationer som präglas av ömsesidighet och respekt är ett uttryck för kärlek, oavsett kön.” Men vilken är ömsesidigheten och respekten när vi talar om Guds kärlek? Min påvra kärlek till Gud tycks klen i jämförelse med Guds överdådiga kärlek till världen och mig. Och ömsesidig är väl relationen på en bordell? Pengar mot sex i en överenskommelse?
Nå, jag är inte den som är den. Inte Figge heller: ”Det behövs en renässans för och en utveckling av teologin kring hbtqi-personers rättigheter, inte minst för att möta den radikala nykonservatism och toxiska manlighet som i ohelig allians gör att livsutrymmet krymper för hbtqi-rörelsen.” Var i Växjö stift finner Plusset då denna ”toxiska manlighet”? Det skulle jag gärna vilja veta! Får jag inte veta, tror jag att Växjö-Plusset helt enkelt pratar skit, som de ohelgade skulle säga. Vad ska jag annars tro, menar ni? Men det är inte ovanligt att Plussen i en folkkyrka, som inte kan stå emot samtidens vindar, talar just så.
Lite förutsägbart dumt blir det väl när det heter: ”De bibliska texter som ibland har tolkats handla om vår tids homosexualitet ska förstås i sin historiska och kulturella kontext, de syftar på andra fenomen än samkönade kärleksrelationer.” Vilka då – och hur vet vi det? Kommer Växjö-Plusset då dragande med argumentet att det är skillnad på gosseutnyttjande i antiken och i vår tid eller med argumentet att vi i vår tid talar om stabila relationer, så kan frågan enkelt formuleras så: ”Va?”
Parollen är lysande: ”Och utvecklingen behöver gå vidare, allteftersom vi lär oss mer om Guds mångfald under regnbågen. Så låt oss som kyrka stå upp för friheten för varje människa att vara den man är skapad till.” Den där utvecklingen som går vidare var utveckling redan i 30-talets Tyskland. Just utvecklingaargumentet är lite invecklat, om man säger så. Och skapelseargumentet? Var Åke Sturesson, för att ta ett exempel från Växjö stift, skapad till Ann-Christin Ruuth så var det i våra unga år inget som tydde på detta. Förklara! Åke var bra som han var, tyckte vi. Som kyrkoherde var han nog bättre än de flesta.
Men som vanligt är jag inte den som är den! ”Låt oss hålla fast vid inkluderingens landvinningar men också skärpa den teologiska argumentationen, allt för att möta en tid då minoritetsgrupper sitter trångt, även om majoritetssamhället inte ser det.” Utmärkt. Då tar vi upp ämbetsfrågan vid vårt seminarium med biskopsmötet i Uppsala med skärpta argument i konfliktfrågan om kvinnor i prästämbetet samt ”ett påhak” om minoritetsgrupper som sitter trångt och blivit svekfullt behandlade av majoritetssamhället. Men vilka var i den fråga han tog upp hans skarpa teologiska argument? Om synden skrev han inte ett ord, vi ser syndfri skapelse. Det är inte Kyrkans erfarenhet.
Hissar Modéus II Prideflaggan utanför biskopssätet i dag för att hedra vår framsynta nation och ”som en påminnelse om att arbetet måste fortsätta Och jag hissar flaggan som en hyllning till alla som gått före och banat väg för mångfaldens välsignelser”? Denna hyllning slår väl det inskränkta nationalistiska och toxiska blågula en dag som denna liksom det inskränkta sjungandet av nationalsång?
