Insändarna ”i korthet” i NWT den 4 april bar syn för sägen. Det värsta med den ”tillfälligt avsatta” kyrkoherden är att hon inte är skriven i kommunen, dvs inte betalar skatt! De präster som är skrivna i en annan kommun tar inte ansvar för arbetsmiljön och för den kommun (min kursiv!) de tjänar. Signaturen ”Besviken skattebetalare” har sagt sin mening. Det har också signaturen ”Fy för de fromma”, som tycker att Svenska kyrkan på ren svenska verkar vara ”ett jävla ställe att arbeta på”. Om det är så illa, torde det vara ”ett Djävla ställe”, om nu svenskan ska användas korrekt och ett teologiskt sakförhållande klargöras. Vi får nog veta. Signaturen tror ”att NWT behöver gräva extra djupt i denna osande varböld till arbetsgivare.” Vi kanske mer ska hoppas på Torsdagsdepressionen och mest på Svensk Pastoraltidskrift? Hur härjar Djävulen i Sillbodal, i Karlstads stift och i Svenska kyrkan? Vill vi verkligen veta?
Kan det vara något i luften som gör att 33-åringen, Nordmarkens kyrkorådsordförande, utvecklar ”ett icke ringa mått av egenmäktighet”? Han är inte den förste att visa nit i tjänsten, men den gången var det kyrkoherde Anders Lindbäck, kh i Sillbodal 1861-1865. ”Med sin vanliga självsäkerhet och initiativkraft tog han itu med att av S. skapa en idealförsamling i ekonomiskt och moraliskt avseende.” För att skapa denna idealförsamling gav han de fattiga och svårt sjuka gift – arsenik i nattvardsvinet. En förvänd sinnelagsetik kunde förklara hans handlingssätt. Lindbäck var förvissad om Guds förlåtelse för det goda uppsåtets skull, alltså ”rationalism, sentimentalitet och mysticism, förenad med en starkt humaniserad Gudsbild”. En välvillig, överseende och förlåtande Gud ger utrymme i Sillbodal med omnejd utrymme för både en kyrkoherde och 33-åringen? Jag har nu haft nytta för min förståelse av Anders Edestams Karlstads stifts herdaminne, bd IV s 115-117, Karlstad 1970. Men vi kanske inte behöver famla efter förklaringar? Allt kanske är uppenbart om vi besinnar att partipolitiker utan vidare kan ”spela Allan” i Svenska kyrkan? Därmed förändrar de utifrån sina egna ideologiska preferenser Svenska kyrkan och talar självberömmande om vilken fantastisk resa Svenska kyrkan gjort. Och det är på sitt sätt sant. Resan är fantastisk – om vi ser vad Svenska kyrkan var och vad hon blivit. Jag borde inte vara förvånad, men det är jag – av det mycket enkla skälet att jag som ung tänkte helt fel.
Det fanns en tid när jag såg vanvettet breda ut sig. Vilka tokdårar som helst kunde uppenbarligen prästvigas. Teologi var ointressant för dem. Christina Odenberg var också bekymrad, sedan det kommit prästkandidater till henne och undrat hur en högmässa går till. Margit Sahlin kunde också vara bekymrad. Hon var på docenten Mereth Lindgrens begravning och fick en fråga från de församlade ”pressisarna” hur hon kunde gå på begravningen av Mereth, en s k kv*nn*pr*stm*tst*nd*r*. Margit blev upprörd. ”Hade jag vetat att det skulle bli så här, hade jag aldrig ställt upp för vigning!” Pressfolket missade att denna replik var den dagens stora händelse. Vi förstår varför. Den passade inte in i berättelsen, det så kallade ”narrativet”.
Varför protesterade inte kyrkfolket mot vad som övergått Svenska kyrkan? Prästerna var på prästerligt vis försiktiga och denna fördärvliga försiktighetskultur blev församlingslivets. Få präster fostrade församlingar till teologisk medvetenhet och försåg dem med (tolknings)nycklar för att kunna låsa upp rummet till Kyrkans skatter. Lite annorlunda var det i England. Där kunde högkyrkliga församlingar träda upp just som högkyrkliga i tanke, ord och gärning. I Sverige, mer totalitärt fostrat, nöjde sig alltför många präster med att bedriva ett församlingsarbete av invant slag utan att besvära sina församlingsbor med sådant som nattetid besvärade dem när de tänkte på det politiska/kyrkopolitiska. Som vanligt i församlingen alltså – även om det blev fler mässtillfällen (men sällan handfast undervisning om mässan…). Medan denna reträtt pågår, kan dock glada paroller slungas ut. Då var det ”folkkyrkan lever” och nu är det beskedet, att folket har så väldigt stort förtroende för Svenska kyrkan. Större än tillförne. ”Rekordhögt”!
”Rekordmånga nya medlemmar” hette det om Växjö stift. 821 personer. Utträdena var 2 676. Plusset Modéus II såg väldigt glädjande siffror ”och det ligger i linje med den positiva utveckling som vi tycker oss ana i stort. Ungdomsbarometern pekar på Jesus som trendande influencer, Svenska kyrkan har rekordhögt förtroende i Förtroendebarometern och frågor om religion har fått större medieutrymme:” (Ölandsbladet 5 april 2025). Jag vet en ölänning som utbrast när han (för det var en han) läste den lilla notisen i Ölands största tidning: ”Är han dum på riktigt? ”De väcker tomma förhoppningar, de predikar syner de själva hittat på, de talar inte på Herrens uppdrag”, (Jer 23:10) Ska vi följa Jeremia skulle vi inte lyssna på Modéus II. Men det är Jeremia det – och han är som han är. Fast oss emellan – Plussrna ska nog inte läsa Jer 24 och orden att ”ingen räddning finns för hjordens ledare”.
Det är självklartklart att det inte finns några gudomliga löften till ett lögnaktigt kyrkosystem med betydande trivselinslag som det nuvarande, det som kallas Svenska kyrkan och påstås vara rikstäckande. Det saknas allvar i salighetsfrågan. Ingen säger i radioandakten på kvällen: ”Min vän, du vet att du om du somnar in i kväll, kommer att vakna upp i helvetet.” Av detta blev i Norge på 1950-talet den s k ”helvetessaken”. Här finns en skillnad mellan dem som diskuterar om ordvalet och forumet var lämpligt eller olämpligt och de andra, de som funderar över sakförhållandet: sant eller falskt.
Om världen består och vi får leva menar jag att arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse i någon form borde ordna ett seminarium om Margit Sahlins doktorsavhandling Étude sur La Carole Médiévale. L’Origine du mot et ses rapport avec l’Église (Uppsala 1940) . Jag har stavat mig igenom avhandlingen så pass att jag är klar över att den är betydligt bredare än vad som rymdes inom språkvetenskapen i Uppsala. Jag tror teologer, kyrkohistoriker och religionssociologer missat något. Margit själv menade ju att ordet ”caroles” är en detalj som öppnar stora sammanhang. Här ser vi fusionen av hedendom, kristnande, religöst liv och profant, fromhet och hädelse, det konventionella och det som Margit återger med ”licence”. Jag uppfattar det som något som hängivet gillas, men jag vet inte så noga. Själva kristningsprocessen av Europa intresserar mig. Den bars väl av hängivna kristna som ordnade fester och aldrig höll käft om Jesus, dvs ställde sanningsfrågorna. De visar oss att en annan Kyrka än MTD-religionens fariseiska är möjlig. Kristningsprocessen gjorde också socknar i Värmland och Dalsland till kristna församlingar och kanske tidigare än ni tänker. För evangeliet kommer västerifrån och keltiska munkar sökte öde trakter att etablera kristna fästen i.
Jag vet inte när Sillbodal blev en kristen socken. Sillbodals kyrka nämns tidigast i en räfstetingsdom i Lödöse år 1396, men på 1200-talet skrev Håkon Håkonsson berättelsen om kung Sturla Tordsson som vid ett krigståg undfängades i prästgården i Holmedal. Det är till det förträffliga Skara Stiftshistoriska Sällskap man ska vända sig eftersom, Skara stift omfattade Dalsland och Värmland också. Men förvirra er inte i kyrkohistorien. Läs tidens tecken: 33-åringen mot kyrkoherden och doktorn Borg. Vad säger Plusset i Karlstad nu? Och kontraktsprosten Skoting? Det här börjar bli intressant…
DN Debatt belyser samtiden. ”Kyrkan har alltid haft det svårare med dem som tror för mycket än med dem som tror för lite”, sa Erik Petrén. ”Eller inte alls”, kan jag tillägga. Vet man detta tackar man för illustrationen: https://www.dn.se/debatt/radikala-natpredikanter-soker-locka-vara-unga/ Vilka de är som står i en tradition som tolkar Bibeln ”kontextuellt” framgår inte klart. Martin Luther läser kontextuellt,det gör alla och detta är kanske en poäng i alla tider.. Han läser med Kristus som Bibelns kärna och stjärna. Det är den övergripande poängen. Svagheten med kontextuell läsning i vår tid och enligt modell från Maria Magdalena är uppenbar. Den upptäcker sociala strukturer, men missar Människan, sådan hon är i sig själv, i sin mänsklighet – oberoende av sociala strukturer. Här finns mycket mer att göra för arbetsvilliga teologer. Under tiden kommer nya 16-17-åringar, som börjar ana att det finns betänkliga eller helt o-tro-liga beslut i riksdagar och kyrkomöten. Då uppstår stor oreda under den klerikala himmelen. Kyrkoherdar känner marken under sig skaka. Då skriver de på DN Debatt! Till prövande förhållanden i Skarpnäck och Nordmarkens pastorat återkommer jag. Överste Olofsson ska fira påsk på påskön, dvs Öland. Ön marknadsförs så. Och frågan huruvida det är kyrkopolitiker och konsulter, som blivit som 1860-talets egenmäktiga och livsfarliga kyrkoherdar, sliter jag med. Bjuder de på något att dricka, ska man nog passa sig.
