Har ni fått någon andlig vägledning av Plussarna när vi betänker det förändrade säkerhetsläget? Jag uppfattar inte saken så, och jag bor på den ö som ligger närmast oblast Kaliningrad och marinbasen i Baltisjk, fd Pillau, en stad grundad av Gustaf II Adolf år 1626. Om en bataljon grönklädda män utan kännetecken på sina uniformer (som gradbeteckningar och truppslagsbeteckningar) landstiger på Öland, finns här ingen svensk militär personal. Blir det en tidig morgon kanske inte ens poliser. Om de grönklädda spränger Ölandsbron har vi mat så vi klarar oss, för landskapet Öland producerar födoämnen. Men mejerierna finns i Kalmar och Kristianstad. Å andra sidan har vi här hemma ett filter som kan rena 4 500 liter vatten. Putin kan komma när han vill, men hellre Frälsaren, för då kan det bli sannskyldig glädje, när vi får 4 500 liter vin av bättre kvalitet! (Jh 2:1-11)
Nu lever inte människan av bröd allenast och därför vore det så värdefullt med Plussarnas andliga vägledning. Men dom säger inget. Svenska kyrkan har på sitt stöddiga sätt inte heller några aktier i vapenindustrin. Inte heller detta förhållande har Plussarna kommenterat. Borde vi inte ha det? Eller är det skillnad på vad jag ska försäkra mig om som medborgare och därför glädja mig över kursuppgång för aktier i försvarsindustrin, men avstå från den glädjen när det kommer till det himmelska medborgarskapet? Skulle inte kyrkofondsmedel komma till nytta som krigsmateriel i denna tid? Plussarna borde känna sitt ansvar och vägleda!
Herdabrevet Vår Gud bär sår som The Rapwoman åstadkommit som svar på önskemålet att hon skulle skriva går jag nogsamt igenom. Detta nogsamma kan inte sägas om alla präster och diakoner i Göteborgs stift. ”Långsamt har lusten att sätt ord på mina erfarenhet vuxit fram.” (aa s 7) Herdabrev var fordomdags den presentation en ny biskop skulle lämna vid det första domkapitelssammanträdet och Bo Giertz, för att ta en biskop i högen, var under skrivprocessen hågad att slänga pennan i väggen… Tala om lust!
The Rapwoman prisar mångfalden. Det är som det brukar vara i det kristliga – det är i ordets vanliga mening inte mångfald hon talar om och hur viktigt det egentligen är för henne ”att ge tid och plats för teologiska samtal där skilda ståndpunkter får brytas mot varandra” kan jag lätt förstå. Men ”urvalsmångfald” är väl på sitt sätt också mångfald? Jag väljer den mångfald som passar mig, den jag själv trivs bäst med!
När The Rapwoman var i Sápmi var det för att ta ansvar för försoningsprocessen. Men vad handlar den om? Vikten att få tillbaka den gamla hedendomen? Om lappmarkens kristendom tycks det inte handla. I herdabrevet får jag mig mest till livs att några historiskt förorättade samer inte vill försoning, men det är alltså inte exempel från Munonionalusta kapellförsamling eller Moudoslompulo med Parka-Heikki som är exempel på denna ovilja. Om ni frågat den gamle predikanten Jonas Purnu från Gällivare om den hållningen, hade ni fått besked. Jag har kollat i Aatu Laitinens bok Minnen från Lappmarkens kristendom (Bokförlaget Carex, 1980). Jag tror inte att The Rapwoman – men inte heller Antje – har läst den… Till det ironiska hör att samma kyrkliga koryféer som talar så stort om Sápmi och begångna oförrätter (av den svenska staten, note bene!) själva inte lyfter ett finger för att ge den laestadianska väckelsen en trygg plats i Svenska kyrkan!
The Rapwoman skriver mycket om covid-epidemien. Hon tyckte sig för fem år sedan ha fått ”en rimlig förståelse för uppdraget” (aa s 81) Det fick vid denna covid-tid bli digitala möten med kontraktsprostar och kyrkoherdar och det gav ”en kunskap om det samlade församlingslivet som jag aldrig haft tidigare.” (aa s 84) Jag lugnar mina franska nerver. Kunskap hon aldrig haft tidigare –vad ger ni mig för det? Stefan Risenfors pläderade för henne som Pluss!!! The Rapwoman avslöjar inte bara egen oförmåga utan också byråkrattänket. Hon kunde frågat min vän Johanna, vars pappa överläkaren blev dödsdömd av äldrevården eftersom han, covidsmittad, inte skulle få någon livsuppehållande vård, det var bestämt utan att den som bestämde träffat den som blev dödsdömd. Covid gav oss kunskap vi aldrig tidigare haft –det är sant. Fast av helt annat slag än vad The Rapwoman förstått. Hon tyckte mest att det var ”en kreativ tid”! (aa s 84)
Vad tror ni stiftets komministrar tänker när de läser: ”genom regelbundna möten med kontraktsprostar, kyrkoherdar och kyrkorådspresidier har jag under åren fått en allt tydligare bild av församlingslivet.” (s 29) Så beskrivs en hierarkisk kyrkomodell och på så vis fungerar dåliga militära staber. Informationen som lämnas uppåt är anpassad, tillrättalagd och förljugen. Det blir den sovjetiska traktorfabrikens alltid framgångsrika och lyckosamma resultat av det hela!
Tro nu inte annat än att The Rapwoman är gladlynt inkluderande. Hon känner sig ”stolt och glad över att många församlingar idag tar aktiv ställning för at inkludera HBTQI-personer.” (s 31) Men hur är det då med inkluderandet av HBTQIA+-personer, h*m*f*b*r och kv*nn*pr*stm*tst*nd*r*? Det där med ”A+” är jag mest intresserad av – både av vad det betyder rent praktiskt och hur The Rapwoman ser på dem. Hur många kön vi egentligen har, skriver hon inte. Men jag uppfattar att hon trumfar Trumps påstående att vi har två kön!
The Rapwoman undrar: ”Vem eller vilka grupper stänger vi ute?” Den frågan kan jag enkelt besvara vid det seminarium jag lovat Biskopsmötet. Då kanske vi också ska ta upp det upprepade påståendet om kv*nnl*g* pr*st*rs lidande, det lidande som The Rapwoman själv dock klarat sig från. Vad handlar ”svårläkta sår” efter den behandling dessa kvinnor utsatts för? (aa s 73).
Själva kränkningen, förklarade Erik Petrén, består i att de vet att någon tänker annorlunda. Nu kunde det invändas att de flesta i Sverige tänker annorlunda om t ex Jesus och det får vi leva med utan att vi blir kränkta. Vi är väl inga muhammedaner heller! Men om man läser samma trosbekännelse är man väl överens om det mesta? Salig Hellström påstod en gång vid ett prostmöte att ”Dag och jag är inte överens om det mesta”. Då genmälde jag, att jag uppfattade att vi i dagens morgonmässa tillsammans bekänt den apostoliska tron, så nog var vi överens om det mesta? Salig Hellström satt tyst. Jag tyckte han såg skamsen ut…
Men nog förstår jag det skrämmande i kv*nn*pr*stm*tst*nd*t eftersom det handlar om en fråga som inte ska få finnas – fast den finns. ”Det aktiva motståndet finns, men är förhållandevis litet.” (aa s 72) Vad nu ”aktivt motstånd” betyder, får vi reda ut vid Biskopsmötets kommande seminarium i ämnet. Men att frågan blir inte bara kränkande utan också skrämmande går att förstå, eftersom vi förväntas inte kunnat förstå den i sak. Då kan den bara bli personligt kränkande och ifrågasättande som ger bitterhet (aa s 73). The Rapwoman drar slutsatsen: ”Utan att förneka det som hänt, är kyrkan kallad att verka för fred och försonlighet.” (aa s 73). Upp till bevis om vad som hänt då, Susanne: Stund ställe, styrka, slag, sysselsättning och sagesperson! Avlägg rapport! Skriv tidsnummer på rapportblanketten! Vi vill veta: När jag i kyrkomötet frågat t ex Christina Odenberg, har svar inte lämnats. Det skulle för ett oförvillat sinne kunna uppfattas som underligt. Att kv*nn*pr*stm*tst*nd*rna i Lund brände teologie studeranden Inger Svensson på ryggen med cigaretter sades, men sant var det inte hur mycket vår Gud än bär sår (förresten: en mer poetisk än teologisk utsaga, för bär Fadern och Anden verkligen sår?).
Nu har jag lagt ifrån mig herdabrevet. Men kontraktssamlingar i Göteborgs stift kring brevet kunde bli lustiga tillställningar om man har den sortens svart (klerikal) humor. Annars inte. Lärde jag mig något av läsningen? Mycket. Ville jag egentligen veta det jag lärde mig? Jag tvivlar. Alltså kompletterar jag läsningen med min vän professorn Mats Alvessons och överläkaren Stella Cizinskys bok Dumhetsbekämpning (Fri Tanke, Stockholm 2023). ”Men befordran av mindre bra folk utmärker många organisationer.” (Alvesson/Cizinsky s 24)
