(S)-kamlösheten är måttlös. Nu dribblas politiskt och Ärkeplusset dribblar med: ”Vi uppfattar ett stöd för att utveckla skogsbruket mot ökad hållbarhet i takt med nya kunskaper och erfarenheter, men att rösterna är olika om hur en sådan utveckling ska bedrivas.” Tjena mittbena! ”Det kommer att ta några månader innan vi har analyserat utfallet av remisserna på djupet. Stödet för att bedriva ett kyrkligt skogsbruk som är ekologiskt, ekonomiskt, socialt samt andligt och existentiellt hållbart är sedan länge starkt. Men det finns stora skillnader i synen på hur ett sådant skogsbruk ska utformas, liksom på hur skogsförvaltningen bäst styrs och följs upp.” Så är det. ”Under våren kommer kyrkostyrelsen analysera de synpunkter som inkommit. Vi kommer att samråda med stiften och andra direkt berörda.” Ärkeplusset, Wanja och en Widepalm (ekologiskt, må jag säga, men vad exakt en sådan tulipanaros är, vet jag vet inte) har undertecknat. Kunde de inte bara tackat och sagt att nu ska materialet bearbetas och kanske, rimligtvis, fler utredningar komma till?
Låter jag retlig? Det är jag inte. Bara redlig. Men jag medger att redlig kristendom är sedan länge på avskrivning i Svenska kyrkan.
Jag har efter min vana begått skalkestycken. Svenska kyrkan möts med ökat förtroende, har jag läst. Nu frågar jag sådana jag möter eller talar med trådlöst: ”Har du fått ett ökat förtroende för Svenska kyrkan?” Jag möts av små skratt och kunde tolka detta som att de var glada över det ökade förtroendet – men det hade varit en alltför välvillig tolkning. De skrattar och svarar för egen del: ”Nä!”. Jag kan bara uppfatta att det är erfarna kyrkoarbetare jag frågat. De borde veta mer om saken än Herr Omnes, skulle dr Luther nog säga. Rätta mig om jag har fel! ”Omnes” är latin och betyder ”alla”.
Jag griper mig an The Rapwoman’s herdabrev till Göteborgs stift som jag liggande i sängen läst tillsammans med en kooikerhund och en liten tax. Jag tar inga risker när jag läser herdabrev för jag vet att man kan svimma och slå sig om inte säkerhetsåtgärder först vidtagits.
Ett herdabrev kan skrivas 1) för att ge får vägledning, 2) för att ge får och andra herdar undervisning och 3) för att vara en beskrivning av egot, dvs herdens självbild. Vår Gud bär sår, utgiven på Rikner Media, är en klar trea. Jag läste alls utan intresse. Plussar kan!
”Jag har gått till jobbet med glädje nästan alla dagar.” (aa s 63). För egen del kan jag säga att så har det inte varit, men då har jag tröstat mig med Antons i Katthult ord: ”Grisar ska inte ha roligt!” –sagt när Emil ville rädda livet på Griseknoen. Om präster ska ha roligt hade väl Gud kallat dem till att jobba på ett nöjesfält, men det kanske i längden inte heller är så roligt? Jag gick i egentlig mening inte till ”jobbet” för prästeri är inget jobb eller ”yrke”, det är en kallelse. Aposteln Paulus gick inte heller till jobbet, om man så säger. St Paulus och jag inte heller alltid med glädje. Gladlynt kleresi tror jag inte riktigt på. Går man med dödsbud eller till begravningar med glädje? Eller till dopsamtal kväll efter kväll? Eller till meningslösa sammanträden med s k kollegor. Eller till sammanträffanden med illvilliga, okunniga men ack så stöddiga kyrkopolitiker? Jag säger inte att allt för en präst är dysterhet, men det där med ”nästan alla dagar”-glädje verkar tillrättalagt.
Bengt Inghammar, RIP, var hennes kyrkoherde och betraktades väl som entusiastisk vid tanken på att få en kv*nnl*g pr*st. Något hände, Lars Eckerdal larmades och styrde, ställde och ordnade till studier i Karlstad för henne. På så vis blev The Rapwoman doktor i teologi. Allt var inte frid och fröjd och Inghammar såg generad ut över vad som hänt, vad det nu än var.
Nu fortsätter jag läsningen tio sidor senare. ”Det dröjde inte många år” efter prästvigningen så drabbades hon av panikångest och tvingades sluta arbeta som församlingspräst: ”I mina mörkaste stunder trodde jag att jag aldrig skulle kunna arbeta i församling igen. Jag var besviken på allt och alla, men mest på mig själv. Jag som alltid varit duktig och klarat mig var nu den som behövde ta emot hjälp.” (aa s 73-74). ”Det tog många år av samtal innan jag på nytt var redo att leda en gudstjänst.” (aa s 74) Ingen kv*nn*pr*stm*tst*nd*r* av kvinna född kan gilla detta läge, men självfallet undra och fundera. The Rapwoman’s stolta deklaration besvarar inga frågor: ”Det finns delar i min tro som har skakat genom åren, men inte min kallelse. Jag har ofta tänkt att här står jag. Gud och kyrkan har kallat mig och jag är sänd att förkunna Guds levande Ord.” (aa s 74) Pepåkandet att just detta kunde hon tydligen under ”många år” inte göra. Likväl stod kallelsen fast – men tron vacklade.
Var det de illvilliga kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn* so ställt till det? ”Ämbetstsriden har skafat många. Jag har personligen kommit lindrigt undan och är tacksam för de kvinnor och män som berett vägen för oss som kom efter.” (aa s 74) The Rapwoman har varit i Sápmi och hört röster som säger att det inte gå att försonas, ”såren är för djupa och kommer aldrig att läka. På samma sätt finns det åtskilliga prästvigda kvinnor som har svårläkta sår efter hur de behandlats. Jag förstår också att kvinnor som hindrats att följa sin kallelse har drabbats av bitterhet. Utan att förneka det som hänt, är kyrkan kallad att verka för fred och försoning.” (aa s 73) Nu ville man väl gärna få veta mera? Vad betyder ”kommit lindrigt undan”, vad betyder ”åtskilliga” och vad är detta att de ”hindrats i sin kallelse”? Därtill behöver det där med ”fred och försoning” preciseras.
När människor delar upp sig i läger är det biskopens uppgift att vara ett enhetens tecken: ”att peka på Kristus som förenar och att verka för enhet”: (aa s 75) Till detta fogas en klargörande negativ definition: ”Det betyder inte att det kan vara hur som helst i Svenska kyrkan.” (aa s 75) Allt ska inte ”kokas ner till minsta gemensamma nämnare”? (aa s 75) Verkligen inte? Nu tycker jag The Rapwoman hamnat illa till rent ecklesiologiskt om jag kollar med 1 Kor 12. Så kommer det! I silkeshandsken fanns en järnnäve, den omständigheten missar jag inte:
”Som biskop ska jag stå upp för fattade beslut i vår kyrka och det som jag uppfattar som en korrekt tolkning av kristen tro.” (aa s 75) Här beskrivs en biskopsuppgift som ombudsmannens, det s k kyrkomötet beslutar och biskopen står upp för det fattade beslutet. Eller är det meningen? Givet att Plusset uppfattar en korrekt tolkning av kristen tro? Nå då så!
En! Betyder det verkligen ”den enda korrekta” eller måste Kyrkan i somliga lägen leva med en inbyggd tveksamhet vid av koncilier fattade beslut? Intresseklubben skulle vilja veta. När beslutet 1958 fattades av riksdagen förväntades kyrkomötet hålla med, men gjorde inte riktigt detta, så statsrådet fick störta upp i debatten och säga, att kyrkomötets s k samvetsklausul inte var ett hinder för att beslut skulle fattas så som riksdagen redan beslutat. Men ingen sa väl att en biskop måste stå upp för detta fattade beslut? Tvärtom var tvetydigheten inbyggd i systemet och det är på intet sätt obegripligt. Frågan hade ju fuskats igenom. En teologisk fråga avgjordes politiskt.
Nå: ”Det utesluter inte att personer som hör till Svenska kyrkan har olika åsikter. Vi är inte en förening, vi är en trosgemenskap.” (aa s 75). Men nog är vi en förening? Sv ps 60, ”En Fader oss förenar”. Det är en insiktsgemenskap som kan sjunga psalmen. Men en insiktsgemenskap är ingen åsiktsgemenskap, det är uppenbart och att Svenska kyrkan inte kan ställa troskrav, då fore ekonomin samma väg som alla de som inte delar tron. Det har vi inte råd med. Men nog har Svenska kyrkan en bekännelse och i bekännelsekyrkor avgörs frågor genom att fastställas som bekännelse. Det är just detta Svenska kyrkan undvikit och därför fortsatt måste fuska sig fram och använda politisk och administrativ makt. Fråga mig, jag vet!
Är det belysande att stiftets biskopskåpor och mitror inte gick att använda? Ny kåpa och ny mitra fick sys. ”På min önskan syddes de upp av återvunnet tyg.” (aa s 76) Jag tror jag måste skriva mer om herdabrevet framöver samt förstås om klimateriet.
Jag tycker illa om Putin och illa om Trump. Men Plussarna vägleder mig inte. Så vad ska jag tänka, säga och göra när dessa plusvärden inte har något att säga om den nya världsordningen?
