Själva obeständigheten är beständig, det kan man väl lugnt och bibliskt konstatera. Men jag häpnade när jag såg de 11 minutrarna från Vita Huset och Ovala rummet. TEOTWAWKI, The End Of The World As We Know It. Nå, det var den europeiska säkerhetsordningen som föll samman när Ryssland invaderade Ukraina, så det finns konsekvens i galenskapen. För egen del tog jag fram Christopher Lasch, The Culture of Narcissism (Abacus London 1980), som jag köpte år 1980 eller 1981 för 27.90 och första gången läste med penna och linjal i hand. Det är fortfarande en för Svenska kyrkans förhållanden angelägen analysbok, men självfallet trumfas allt av händelserna i Ovala Rummet. Det fanns en värld som var, det konstaterade Stephan Zweig om tiden före 1914. För Lasch var Nixon narcissisten. Nixon övertrumfas nu! ”Amerikanarna är barnsliga, men snälla!”, sa min vän i New York. Jag sa inte att barn kan vara stygga mobbare också. Men det kan dom.
Så vad är det som händer? Jag kan inte se att något enda talträngt Pluss kommenterat uppgörelsen i Ovala Rummet eller de konsekvenser Trumps – eller Zelenskyjs – politik nu uppenbart innebär för Europa. Om de inte har något att säga, så får jag ta mig an ett Facebookinlägg från Maria Magdalena församling och läser innantill:
”Vi lovar tro & hopp – inte tvärsäkerhet
Som präster har vi sedan en tid tillbaka börjat möta en nygammal typ av kristen retorik. Vi upplever den som hård, svartvit och polariserande. Den märks bland barn och unga likaväl som hos vuxna. Den verkar vara hämtad från tiktok-flöden och andra sociala medier där fördomar kan underbyggas med en vag hänvisning till att ”det står i Bibeln”.
Det rör sig om uppfattningar långt från Svenska kyrkans bibelsyn och tro:
”Gud gillar inte homosexuella”.
”Kvinnans plats är i hemmet”.
”De som inte är döpta kommer att hamna i helvetet”.
Vi lovar tro & hopp – inte tvärsäkerhet
Som präster har vi sedan en tid tillbaka börjat möta en nygammal typ av kristen retorik. Vi upplever den som hård, svartvit och polariserande. Den märks bland barn och unga likaväl som hos vuxna. Den verkar vara hämtad från tiktok-flöden och andra sociala medier där fördomar kan underbyggas med en vag hänvisning till att ”det står i Bibeln”.
Det som Svenska kyrkan ibland har kritiserats för, det lågmälda och lite försiktiga, framstår nu som en underbar lovsång till en levande och utforskande tro. Plötsligt blir en öppen och demokratisk församling en relevant motkraft mot rörelser som polariserar. ”Å ena sidan, å andra sidan” bör vara ett rimligt förhållningssätt när längtan efter entydiga svar växer sig starkare.
Inför en hårdför religiositet på frammarsch, kombinerad med machokultur, sanningsanspråk och misogyna inslag, vill Maria Magdalena församling låta klockorna klämta för vad vi menar är en öppen och levande tro.
Vi vill verka för en religiositet där sanningsanspråk och snabba svar lyser med sin frånvaro. Vi vill låta de stora, olösliga, existentiella frågorna förbli just sådana. Vi lovar tro och hopp men inte tvärsäkerhet.
Vi vill stå för en intellektuell hederlighet vad det gäller bibelsyn. Vi ifrågasätter idén om att kunna göra en bokstavlig läsning. Bibeln är skriven av människor och måste få tolkas och förstås i ljuset av läsarens egna erfarenheter och verkets tillkomsthistoria.
Vi vill erbjuda en prövande och nyfiken tro i tider av andligt sökande. Välkommen du också att utforska kristen tro med oss. Därmed blir du en del av en mångtusenårig rörelse av mångfald och förundran!”
Kyrkoherden och biträdande kyrkoherden välkomnar.
Lågmäld och försiktig? Men kyrkklockorna dånar över staden, det kan inte kallas lågmält och alls inte försiktigt. Kyrkans klockor uttrycker att tydligt anspråk, kyrkvaktmästarna ropar: ”Vi ringer, ni springer!” Och gudstjänsterna börjar med anspråk: I Faderns och Sonen och den Helige Andes namn. Nu ska något viktigt uppenbart proklameras och det som sägs kommer från – Gud.
Levande och utforskande tro? Stämningsläget fattar jag – men det intelligibla innehållet? Vad är en utforskande tro? Tron är en fast tillförsikt, Hbr 11:1, fick jag lära mig i konfirmationsundervisningen. Nu ser jag att tron ger visshet. Trons gemenskap genom alla tider funderar, läser på, samtalar, ber och allt vad ni vill för att komma åt det uppenbarade trosinnehållet, fides quae. Glosan ”utforskande tro” är vacker – men oprecis och fördummande. Lika illa är det väl med nästa preciseringen: ”Öppen och levande tro”. Säg detta till helgon och martyrer så kommer ni att mötas av häpnad. Prova formuleringen i Nicea för 1700 år sedan, år 325, och i Konstantinopel år 382 så blir det fart på speleverket.
Inga sanningsanspråk, somliga existentiella frågor är – olösliga. Och det ska kyrkoherden och biträdande kyrkoherden, med löner och förmåner försedda, låta dem vara. Men hur stämmer den hållningen med avlagda prästlöften? Hade aposteln Paulus, kyrkofadern Augustinus och reformatorn dr Luther månne haft några synpunkter?
Bibelsynen? Ingen bokstavlig läsning? ”Skriftens böcker lär oss fast, troget och utan misstag den sanning som Gud för vår frälsnings skull ville låta uppenbaras”, är en precis formulering om Kyrkans välmotiverade bibelglädje. 2 Tm 3:16 som hänvisning, menar jag– och gör en vag hänvisning till vad som står i Bibeln?. Bibeln ska rimligtvis förstås inte bara i ljuset av mina (begränsade) erfarenheter utan av trons folks samlade erfarenheter och ”verkets tillkomsthistoria” (hur nu den ska preciseras…) också av dess verkanshistoria. Och ett litet (o-)hanterligt problem är förstås att bibelkritiken satt sig i det kyrkliga vardagsrummets bekväma fåtölj medan Bibeln själv ställts i bokhyllan.
Klerkernas erbjudande? Förstårelsehorisonten för de klerikala är ”en hårdför religiositet på frammarsch, kombinerad med machokultur, sanningsanspråk och misogyna inslag”. Tog inte samtalet slut redan där – och kvar blev en stolt deklaration i reklamsyfte/egenintresse? Med tanke på de väl tilltagna prästlönerna, borde inte högre intellektuella krav kunna ställas än slagsordsmässig (o-)förståelse? Frågar åt en kompis. Min kompis tror att han vet hur det går till i det kyrkliga men är öppen för nya insikter – inte minst från Stockholms stift.
Kunde förresten kyrkoherden och biträdande kyrkoherden inte helt enkelt säga att dopet är nödvändigt för saligheten, slutsnackat? Men var de odöpta ska placeras, säger inte bekännelsen (Confessio Augustana IX, Svenska kyrkans bekännelseskrifter). De kunde kanske också förklarat att ”böjelsen mellan könen är en av Gud i naturen nedlagd ordning och fördenskull rätt” (Apologien, Svenska kyrkans bekännelseskrifter, s 255-256). Kvinnans plats i hemmet? Då vet man föga om hur livet hemma på gården levdes, där hem och arbetsplats var ett sammanhang. Dockhemmet är anomalin, inte det andra. Det kunde också sägas… Syskonen i Betania och deras fortsättningshistoria – om det nu ska handla om Maria Magdalena – är exempel att tänka vidare över. Och tanken på Florence Nightingale som hemmafru? Präster måste kunna både svara, ifrågasätta och rätta till resonemang, det är min enkla mening. Det kallas apologetik.
Så vad bevittnar jag i inlägget från Maria Magdalena?
TEOTCAWKI, The End Of The Church As We Know It –? Öppenhet? Ingen kyrka är så öppen som kyrkoruinen!