Så går denna februari mot sitt slut. Det är lite högtidligt. Morsan var född den 29:e. Det var festligt. Nå, församlingsprästen fuskade i kyrkböckerna – för det var synd om flickan, som inte skulle få födelsedag mer än vart fjärde år. Men var det rätta dagen, firades den i familjen och rätta dagen står det på gravstenen också. Att församlingspräster är vänliga kreatur stod tidigt klart för mig. Inte alla, men tillräckligt många, tror jag. Fariséer är formalister, det hade prästerna gjort klart för gudstjänstfirarna. Sådana ville de med goda skäl inte bli. Så var de präster i församling, inte i klimaterieköret med ”generöst friskvårdsbidrag”, som det heter i annonsen från Stockholms
och de andra Mälar-stiften. Den sortens präster höll sig friska genom – arbete! De fortsatte också läsa teologi. Allt uppskattade de inte. När Suno Ohlander flyttade från Ljuders prästgård slängde han all sin teologiska litteratur tryckt efter 1924 i en torrlagd brunn…
Jag läser. Det är vad pensionister kan unna sig. Nå, jag sköter tvättmaskinen och matlagningen också, serverar frun – men servar henne egentligen inte. När Rosas Handel äntligen öppnat efter vinterstängningen, lever vi alla upp. Råbiff i förrgår. Säger bara det. Samt fynd på bokrean. Än har jag inte riktigt lagt av.
Jag gladde Åke Bonnier med att handla på AdLibris och inte på Bokus, men det påverkar inte Åke, som äger båda! Åke har sannolikt inte läst vad min vän TG tipsade mig om, Edward Broadbridge/ Hans Raun Iversen, Grundtvig. Biografi og Breve (Aarhus Universitetsförlag 2023). Väldigt många läser inte danska, men boken finns på engelska också. I svensk kontext tycks den aldrig ha blivit anmäld – inte ens i den kulturella tidskriften SPT. Min vän TG fick den i julklapp av sina kulturellt välorienterade barn och tipsade mig – som han för övrigt tipsat sina barn om som lämplig juklapp. That’s what friends are for! Här steg det danska 1800-talet fram för mina (och TG:s) ögon. Liksom Grundtvig i helfigur. På sidan 334 anlägger författarna ”et teologisk fugleperspektiv” för att se vad som förenar (mera!) och vad som skiljer (mindre än man kunde tro!) Kierkegaard och Grundtvig. Varför ska vi hållas med generösa friskvårdsbidrag när det är generösa litteraturbidrag som bättre håller oss vid god hälsa? Frågar bara.
Varför läsa böcker? För att hålla undan insikterna om samtidseländet eller snarare: för att få perspektiv på samtidseländet. Den kyrka jag döptes, konfirmerades och prästvigdes i var en annan Kyrka och min doppräst, min konfirmationspräst och min vigningsbiskop skulle alla ha varit förvånade och kanske förtvivlade när de sett vad som hänt med Svenska kyrkan. Hade de kunnat förstå? Jag undrar det. Och då läser jag Ruben Josefson och tycker ni bör hänga med nu in i 1940-talet – trots att citaten blir långa. Det är värt mödan att stava sig igenom vad han skrev.
Ruben Josefson stod på 1940-talet för en handfast kyrkosyn och tog avstånd från det han kallade ”spiritualismen”, dvs det förandligade. ”Spiritualismen är en gammal företeelse. Adam och Eva voro de första spiritualisterna.” (Ruben Josefson, Kyrka och diakoni, Ny Kyrklig Tidskrift, 2 häftet 1949, s 60). Ruben har en inkarnatorisk kyrkosyn. Ni kan få den illustrerad:
”Diakonien hör till kyrkan, och diakonatet är ett uttryck härför. Vid sidan av predkoämbetet har kyrkan och skall kyrkan ha diakoniens ämbete. Och det är här inte fråga om tillfälliga hjälpinsatser och aktioner. Det är en normal, fortlöpande och i bestämda former ordnad tjänst, utövad av kyrkan, i trohet mot det givna uppdraget. Diakoni är ordnad, organiserad tjänst, inte bara hjärta utan också huvud, inte bara spontan känsla utan också planerande förnuft. Lika lite som det allmänna prästadömet betyder ett upphävande av Ordets ämbete, så att detta är något som skulle vara till blott för ordningens, för lämplighetens skull, betyder den allmänna kristna kärleksplikten, detta att var och en skall vara en Kristus för sin nästa, ett upphävande av diakoniens tjänst i Kristi kyrka. Det finns väl enligt Luther och den äldre lutherdomen blott ett enda av Gud givet ämbete i ordets mening, därför att det blott finnes en enda Kristus, men i detta ämbete finnas flera tjänster: biskopar, präster och diakoner, tjänster som står i ett visst ordnat förhållande till varandra men dock alla äro uttryck för Kristi fortsatta gärning i sin kyrka.” (Josefson aa s 54). Minns: i bestämda former! Ett visst ordnat förhållande! Vem bestämde, vem ordnade?
Josefson är klar och tydlig i en annan artikel: ”Luther varnar på ett ställe i Bordssamtalen för att ’metaphysice’ skilja Gud och Kristus från kyrkan, ordet och sakramenten. Den evangeliska kyrkouppfattningen har inte alltid förstått att undvika den fara Luther varnar för. En lång spiritualistisk tradition inom den evangeliska teologin har tvingat oss in i tankebanor, som göra den biblikska och lutherska synen utomordentligt svårtillgänglig. Vi ha i själva verket så vant oss vid att tänka psykologisk metafysiskt, att vi ha svårt att förstå en konkret, realistisk inkarnations- och kyrkotanke. En sant evangelisk kyrkosyn måste i närvarande läge strängt fasthålla vid det nära sammanhanget mellan inkarnationstron och kyrkosynen. I den nuvarande kyrkodebatten går en avgörande skiljelinje just här. Striden gäller i grunden icke enbart kyrkan utan även i och med detsamma inkarnationen. Ordet vart kött. Kyrkofrågan hänger i själva verket intimt samman med denna bibliska grundtanke och den verklighetsuppfattning, som denna förutsätter.” (Ruben Josefson, Evangelisk kyrkosyn, Ny Kyrklig Tidskrift, 3 häft. 1944, s 59) Där satt den!
Lite roligt att se en torr docent inom ämnet systematisk teologi i Uppsala stå upp mot allt förandligat, alla ädla känslor och konkret hålla samman Jesus Kristus och Hans Kyrka samt mena, att striden gäller Kyrkan och Frälsaren själv. Striden! Det var inte sura hög- eller gammalkyrkliga som blåste till strid. Det var den torre docenten som konstaterade vad saken, striden, gäller. Vi är kyrkokristna, inte spiritualister som Adam och Eva. Kul, kul!
Ärkeplusset fortsätter förvilla i Dagens Industri (24/2) Krönikan Dags att växeldra klimatarbetet är ett skolexempel på hur förvirring ska gå till: miljö blir till klimat. Skulle jag då skriva att Rachel Carson inte skrev om ”klimatet”, skulle jag betraktas som en otacksam felfinnare utan vett att förstå Ärkeplussets storhet. Numera är nämligen de kyrkliga koryféerna klimatexperter och disponerar resurser Pengar, personal) för att förkunna klimatnödläget. Ärkeplusset tror att ”civilsamhället” hakade på Carson. Det har jag inget minne av. Men läskunnigt folk hakade på. Morsan t ex. Boken fanns i en kökslåda och föredrogs för sönerna/pojkscouterna. Sedan kom något som Ärkeplusset kallar ”det politiska ledarskapet” – fast i en tid, det nämner han inte, när Folkrörelsesverige inte längre var en demokratisk kraft. Sedan hakade näringslivet på, menar Ärkeplusset. Och nu menar 73% av befolkningen att klimatkrisen är orsakad av människor. Sanningsfrågan avgjord för Ärkeplusset? Men hav tröst! Han är en positiv typ, Ärkeplusset: ”Att vara människa är att vilja varandra och allt levande och skapat väl.” Kan jag få några bibelord som stöder denna ljusa uppfattning om det mänskliga? Hade måhända Ruben Josefson haft några tankar om Ärkeplussets tilltro? Eller hade Ruben, likt andra docenter, bara förklarat, att Modéus-pojkarna kommer från Jönköping?
Att klimateriefrågan i Svenska kyrkan slog ut den kristologiska frågan, och därmed den ecklesiologiska, är bara alltför lätt att konstatera. Spiritualism och klimateriefariseism i skön kombination stavas ”elände”. Jag tror att min doppräst, min konfirmationspräst och min vigningsbiskop varit lika bekymrade som jag. Och Ruben. Sug på den!
”
