Det vi nu bevittnar – en trög, ibland självgod, ekonomiskt välbärgad och väl organiserad kyrkostruktur – är en orimlighet om inte människor skyndar att gripa Guds rike till sig.
För en kyrka som sänts ut att förkunna att Guds rike är nära, ter sig mycket av det som nu sker i Svenska kyrkan som orimligheter. Låt oss se det och samtala om det.
(Vägval nu! Mitt i församlingen 1998:6, s 26)
Vägval nu! var personliga reflektioner i anledning av Folkkyrkoprojektets slutrapport, som skrevs av Martin Fogelberg och heter Folkkyrkan lever! Folkkyrkoprojektet var ett försök att driva innehållsfrågor och inte bara organisationsfrågor när nu stat och kyrka skulle få något ändrade relationer. Något. Partipolitikerna behöll makten och såg, jag kan min Louis Althusser, och hanterade Svenska kyrkan som en ideologisk statsapparat. Det har intet med formell statskyrklighet att göra och innebär en reell fara att det bara blir ”kyrka” men inte församling, ett Guds eget folk som samlas. Det är precis det vi ser. En kyrkoapparat.
Kunde vi vridit något till det bättre under de 26 som gått sedan Folkkyrkoprojektet avslutades? Uppenbarligen inte. Det kanske, skulle en chef på en skola, inom sjukvården eller i ett framgångsrikt företag säga, kunna bero på att kyrkoarbetarna inte utför ett verkligt arbete, ett man blir trött och inspirerad av. Nog ägnar kyrkoarbetare sin tid åt meningslösheter och meningslösheter dränerar oss på kraft. Eftersom allt egentligen är hopplöst meningslöst måste det trumpetas hur oerhört viktigt det är. Inte minst diakonin och de sociala insatserna. Till detta kommer all förnyelse som äger rum – som om förändringar är detsamma som förnyelse. Men det är alls inte konstigt att vi får skörda det som såtts.
1950-talet var en förnyelsetid med planerande för nya kyrkor i snabbt växande stadsdelar, med en kyrklig tidning som skulle bli folklig (Vår kyrka), med ideologiska skärmytslingar (Hedeniusdebatten) och med en vital kyrklig förnyelse. I söndagsskolan hängde vi i klasar. På söndagsskoltid gavs det tid för äktenskapliga aktiviteter i hemmen, det var därför far och mor såg så glada ut när barnen gick till söndagsskolan – (i hemmafrutider var denna veckans högtidsstund åstundad!). Idoga präster såg till att enrollera hemmafruarna till församlingens liv och verksamhet. De kyrkligt förnyade prästerna hade en pastoralteologi för att gripa sig verket an i Guldlheden (Göteborg), i Stjärnhusområdet (Örebro), i Johannelund (Linköping) och annorstädes. De i sammanhanget sura var gamla kyrkoherdar och ambitiösa kyrkopolitiker, de skrämdes av den sortens arbetsvilliga präster. Kolla Ljusnarsberg i Västerås stift t ex.
Gamla a-intellektuella (jag skrev inte ”dumma”, inte heller ”korkade”) kyrkoherdar av detta slag var fenor på folkbokföring och gjorde som de blev tillsagda eller – värre! – gjorde som de alltid gjort. Mötet med folket skedde på pastorsexpeditionen. På söndagen var det högmässa utan nattvard oftast. Predikan var utläggning och den kunde ta sin tid… Det var dessa som utmanades av de andra prästerna, de som hade homiletiska seminarier och jobbade för att nå människor också genom den socialetiska satsning Diakonistyrelsen lanserade, alltså kollegialitet. Allt sket sig. Jag ska inte uttrycka saken mer verserat än så, för det var på det viset. Vad den statliga behörighetsutredningen (SOU 1950:48) sysslade med, fick man ta itu med tids nog. Skulle prästerna få bättre villkor (semester t ex), var risken att de skulle hanteras som statstjänstemän och en präst var något annat, tänkte de eftertänksamma där de satt i prästgårdar landet runt.
Präster ”ringdes”. Det hette så. Prästerna ringde varandra, vevade, blev uppkopplade av en telefonist på telegrafstationen och kunde tala med ämbetsbröderna om färden i världen och kanske lösa ett folkbokföringsproblem eller två när de ändå avhandlade vad som skrevs i Svensk Kyrkotidning, ett organ där redigeringsprincipen blev uppenbar. De kritiska inläggen lades på redaktionell hög. Då surade en del präster, de som skrev inlägg nämligen, och menade att tidningen var prästernas gemensamma kårorgan. Nå, de flesta präster var inte skrivande. Läste de ens Kyrkotidningen och brydde de sig om att ta sig igenom det lärda häfte som bifogades, Ny Kyrklig Tidskrift? Det var om denn tid f Jan Redin talade när han beskrev frostnatten som dödat så mycket som börjat växa. Exakt så var det. Exakt så blev det. Jag griper till min beryktade fromhet och skriver: ”En ovän har gjort detta.”
Kunde Ovännen inte ha identifierats? Tydligen inte. Inte ens i den efterkrigstid när förbrytelserna ett decennium tidigare mest skulle glömmas. I det läget ägnar sig Ovännen gärna åt krigföring, Fysiskt och andligt. Själv gick jag i söndagsskola. I den vanliga skolan fick vi läroböcker att klä in, en psalmbok också. I årskurs 2 fick vi i min klass välja varsin vår favoritpsalm, som fröken skrev in på psalmbokens försättsblad. I läxa kunde vi få en psalmvers att lära oss utantill. Det var tider det, tider när den underliggande kraften var den nya hedendomen, dvs sekulariseringen. Den syntes under ytan, dvs de flesta såg den inte alls. Trots allt var ju siffrorna för barndop, konfirmation, vigslar och jordfästningar höga. Syföreningarna var aktiva. Svenska Kyrkans Mission och Lutherhjälpen tog plats i församlingslivet. Syföreningsauktionen var en happening på många ställen. Men under ytan?
Under ytan blev Kyrkans herdeämbete en statlig tjänst. Den var inte alltid så välavlönad, men förmånen (om det nu var en sådan) att få bo i en stor prästgård till lägre kostnad skulle kompensera något. Det gällde dock inte riktigt de präster som fick skaffa boende i staden, tror jag. Svenska kyrkan var lantlig. I prästgården fanns expeditionen förstås, den heliga expeditionen med de heliga expeditionstimmarna! Där satt somliga präster med rundkrage i stället för byråkratslips. Det var på sin tid en tydlig markering av prästidentitet hos statstjänstemannen.
Det gamla systemet med ordning och reda satt djupt i folkbokforingsprästerna oavsett ”kyrklig schattering”. Folkbokföring och begravningsväsen försvarades och var skäl mot ett skiljande kyrka-stat. Det funkade 1979, där det beslöts att allt skulle vara som det varit, men med små förändringar. Det skulle en liten väl sammansatt kamarilla hantera. Hoppsan! Kyrkomötets minoritet får till att alla inte blev ensartat tänkande ihop med biskop Arne Palmquist. Det blev ett nytt kyrkomöte 1982, som beslöt om ett annat system. Det kom att gälla från 1983. Fokus låg på det rikskyrkliga trots allt tal om ”församlingen”. Församlingen var en kommunal storhet. Församlingen i annan, dvs egentlig, mening var inte den första angelägenheten eller den första kärleken.
Hoppsan igen! Den heliga folkbokföringen blev statlig den 1 juli 1991. ”Vi såg det inte komma!” – eller? De lokala kyrkoarkiven hamnade i landsarkiven. Var det år 2016 vi inte längre skulle folkbokföras på församlingarna? De, som idogt slagits för folkbokföring som kyrkobokföring och en massa andra meningslösa reformer, har tanklöst medverkat till 1. Att de verkliga missions- och förnyelsebehoven i Sveriges försummats och 2. Att marginalisera de kyrkligt förnyade. Det ena beror av det andra. De som blev kyrkliga koryféer hade inte det pastoralteologiska handlaget och inte det pastoralteologiska tänket. Undra på att mycket nu känns hopplöst – men sannerligen inte bara för de kyrkligt förnyade, de som anat en annan möjlighet. Det är i egentlig mening inte så stor glädje i Svenska kyrkan och därför inte så stor glädje med Svenska kyrkan.
Mitt problem är det Jan Myrdal angav: ”Samtiden är onödig”. Inte konstigt om jag ser håglöshet då. Jag bortser nu självfallet från de professionalla optimister vi kallar ”biskopar”.
