Jag minns den 27 maj. Det var den dag jag år 1987 promoverades till teologie doktor. Hur ska denna märkesdag firas om inte med en slända?
Ni minns fallet med prästen som fick tre års prövotid. Jag begärde att få ta del av beslutsunderlaget. Det får jag inte. (ÖN Beslut 11/2024) Men en hel del om rättsläget i Svenska kyrkan får jag kännedom om. Jag frågade Juridiska fakulteten i Lund om det var troligt att någon suttit och lyssnat igenom de inspelade samtalen. Vad tror ni?
”Den handling som Dag Sandahl har begärt ut utgörs av närmare 70 timmar ljudinspelningar från sam tal mellan anmälaren (här benämnd X) och prästen (här benämnd Y) vilka inletts genom att X ringt Jourhavande präst. Ljudinspelningarna faller därmed som utgångspunkt in under den absoluta tystnadsplikt som gäller inom telefonsjälavården och som inte kan efterges av konfidenten. Emellertid synes inspelningarna också omfatta samtal mellan X och Y som inte kan sägas utgöra enskild själavård, liksom samtal som övergått från enskild själavård till mer allmänt hållna samtal. I den delen omfattas ljudinspelningarna av den sekretess som gäller i kyrkans tillsyns- och överprövningsverksamhet. Var gränsen går mellan enskild själavård och mer allmänt hållna samtal är en grannlaga uppgift att avgöra.”
Inspelningarna synes? Så skrivs om ingen lyssnat på 70 timmars pratande. Synes!
Fantasilöst är det att kalla de båda X och Y – eller freudianskt? Allt började med att stiftsprosten Louise Linder ”blivit uppringd av anställd i Linköpings stifts (sic! DS) som är kontaktperson för sexuella övergrepp.”. Jag läser Minnesanteckning av Jimmy Åkerfeldt. På den står handskrivet ”Ljud?” Då var uppgiften att samtalen mellan X och Y uppgått till hundratals timmar. 70 är inte illa det heller, må jag säga. ”X” är väl rätteligen ”K” för oss som läst Kafka? En liten doft av kön är förnimbar och den som är kontaktsperson för sexuella övergrepp tänder också vid en aning om den doften. Till det märkliga i detta fall hör att i domen mot prästen är denna anklagelse/misstanke inte ens nämnd. Den tycks ha fallit på ett tidigt stadium. Då kunde saken enkelt avslutats och prästen gått fri. Icke så!
Nu klandras prästen för att han undsluppit sig sitt dopnamn i telefonsjälavården och därtill avslöjat sig som kv*nn*pr*stm*st*nd*r*. Jag läser i det material jag fått från domkapitlet i Strängnäs och fattar att hon som kallar sig Ninja kittycat finns på whatshouldwecallme@outlock.com. Vad hon heter i förnamn kan också en disputerad och promoverad lista ut (mejl till stiftssekreteraren Lotta Lind 15 aug 2023). Jag ser därtill att prästen förklarar att hans ”svenskakyrkan-adress” inte har samma sekretess som ett telefonsamtal. ”exempelvis kan min arbetsgivare gå in och läsa mejlen:” (mejl 14 april 2023) När jag ser de korta information så som den översänts är det inte prästen som utsatt kvinnan för något. Han är orolig över vad hon berättat och har gett henne rådet att gå till polisen och anmäla. Det blir inte så. Om den som borde anmälas skriver K: ”han är snäll också”. Jag tror jag förstår. Är jag verkligen ensam om det?
Hur är det alls möjligt att vänskapliga samtal kan hanteras som skett? Om ni visste vad jag sagt i telefonen! Skulle domkapitlet få tag på den informationen om den spelats in eftersom jag är präst? Fundera!
Skulle K lida men av att andra får läsa. Tja, K är anonym, endast mina sedan späda år uppövade detektiva anlag har avslöjat hennes förnamn och hennes alias. På vilket sätt kan denna ”K” lida men? Den saken förklaras på en deibilitetsnivå, som vida överträffar min egen. Prästen åker dit –men för helt andra missgärningar än dem han misstänkts för.
Hur blev det så här illa? Stiftsjuristen i Linköping i kompanjonskap med stiftsjuristen i Strängnäs och Dalman i Strängnäs, som inte haft kraften att kväva detta juridiska missfoster i vaggan, som man säger.
Överklagandenämnden, som kallar ”K” för ”X” skriver: ”Eftersom X numera har begärt och också fått tillbaka USB-stickan kan det på goda grunder antas att X anser innehållit i ljudupptagningarna vara menligt.” Kanske? Eller kan det på lika goda grunder antas att hon ser att orätt begås mot prästen, Y alltså, och att detta beror på hennes hemliga inspelningar. Att hennes USB-minne skulle kopierats har kanske inte ens fallit henne in?
Juridiska fakulteten i Lund häpnar över hur illa den absoluta tystnadsplikten hanteras: Men har inte ”K” fått tillbaka sitt USB-minne. Visst! Men det har kopierats och utgör underlag för Överklagandenämnden. Det finns väl också en kopia i Strängnäs? Har ”K” fattat att det är så här det går till? Och detta kallas ”absolut tystnadsplikt”!
Nu kan det enligt Överklagandenämnden ”med hänsyn till omfattningen på inspelningarna och mängden uppgifter som omfattas av sekretess” inte krävas ”att domkapitlet ska låta göra en utskrift av inspelningarna som sedan till mycket stor del kommer att maskas” Överklagandenämnden godtar påståendet att domkapitlet i Strängnäs saknar resurser att på domkapitlets kansli låta Dag Sandahl ta del av inspelningarna till den del som skulle kunna lämnas ut.” Så ser rättssystemet alltså ut i praktiken. Eländet skapades när domkapitlet helt i onödan tagit sig ut på djupt vatten. Nu undrar vän av ordning varför Domkapitlet ville ha inspelningarna? ”Vi vill komplettera ärendet med det inspelade materialet”, dvs komplettera vad då? Sådant som skulle modifiera eller tillintetgöra vad domkapitlet kommit fram till? Jag uppfattar att här var uppgiften att plocka de repliker som behövdes för att sätta dit en präst som misstänkts för ”sexualia”, alltså den misstanke som raskt föll när prästen nämnt sitt dopnamn och kunde misstänkas för illojalitet genom ett tankebrott!
Rättsosäkerheten i Svenska kyrkan är betydande och kanske därtill löjeväckande. Just därför är den farlig. Hade Dalman velat uppfattas som en riktig biskop hade han fört frågan till sig och hanterat saken som ett pastoralt ärende, dvs skällt ut prästen och så hade det varit bra med det. Men hur mår egentligen ”K” nu? Kan ni ens ringa och fråga? Och vad gör ni fortsatt med prästen? Kunde inte Dalman åstsadkomma en kria på temat att 1958 års riksdagsbeslut i två kamrar och vid tvåtillfällen är det enda gudomliga beslut riksdagen fattat? ”Deus le vult” liksom!