Kretskyrklighet

Repliken rann upp ur mitt minne. Jag har hört den i ett par versioner: ”I våra sammanhang” eller ”i våra kretsar”. Saken kom upp för att förklara ordval och tankestrukturer i kyrkolivet. Jag kunde förstå och långt om länge har jag fattat än mer. Det finns sammanhang som kan uppfattas som ”våra”, inte i första hand som kyrkliga och gemensamma.

Borde vi alltså börja tala om kretskyrkligheterna? Inte om lågkyrklighet, inte heller om gammalkyrklighet eller befrielseteologiska eller feministteologiska sammanhang. Det är den egna kretsen som gäller och allt kretsar kring den med dess preferenser för vad som ska uttryckas – och inte minst hur.

Var inte ungkyrkligheten på sin tid också ett ideologiskt sammanhang av detta slag, liksom det som kallades ”högkyrklighet”? Jovisst. Men skillnaden ser jag eftersom de båda senare är kyrkotankar, inte projekt för det egna sammanhanget. Fast detta är nog en nästintill otillåten renodling. De ungkyrkliga etablerade sig som makt i det kyrkliga och högkyrkligheten i dess tidiga gestaltning var kanske inte stort bättre. Detta sagt var det likväl Svenska kyrkan, den historiskt framvuxna, och Kyrkan, Guds gåva till oss, saken gällde.

Kretskyrkligheten är ”den lilla rara kärnan-ismen” som vi som läste Martin Thornton höll fram som varnande exempel. Ta de lågkyrkliga som exempel. Där slängde man sig med smeknamn, den som hette Jan-Olof blev ”Jum-Jum” och på manér från Östermalm (?) fanns det få tjejer i denna typ av kyrklighet som gick under sina dopnamn. De kallades sällskapligt något annat. De bibeltrogna vännerna visste också hur EFS-folket skulle benämnas: ”äffsarna”, och själva gläfsandet vid uttalet var inte att ta miste på. I de nya kretsarna, befrielseteologiska, feministteologiska, eko och EKHO och vad ni vill, ingicks orimliga kyrkopolitiska allianser. Den sortens maktutövning omöjliggör intellektuell teologisk reflektion, den är till slagord och slagordsförståelse försvuren. Det är nog inte det värsta. Det allra värsta är att metoden fungerar! Socialdemokratiska gubbar av kommunalt och kyrkokommunalt snitt läste inte Rosemary Radford Ruether, men gav denna feministteologi sitt oreserverade stöd. Svenska Dagbladets Idag-sida kunde också torgföra de små kretsarnas intressen. På tidningen gick redaktionen för denna sida under beteckningen ”Stormen”. Säger inte en del. Säger allt. När det blir ”våra sammanhang” gäller nog det gamla vanliga: Intresset ljuger alltid eller aldrig!

Gick min tanke fram att det är kyrkotanken som räddar oss från krets-en-domen? Den som fattat vad Kyrkan är, kan vara individuell i gemenskapen. Detta är något annat än samtidens konstlade individualism, den som är kollektivt och trendmässigt individuell. Alla individerna tänker kollektivt, klär sig kollektivt, trendar kollektivt – för så går det till i ett massamhälle. Bara de som står samman med heliga gestalters rad frälsningshistorien igenom (och själva blir en del av denna historia) står mer fri från samtiden. Här gestaltas kyrkotanken.

Det är nog också läge att komma dragande med den gamla insikten: Evangeliet är ett men evangelisterna fyra. Gud ville ha det så. Matteus, Markus, Lukas och Johannes ska inte spelas ut mot varandra. De spelar samman. De olika accenterna kan hjälpa oss förstå. Bara sammanhanget inte bli snävt ”vårt” och kretsen ”det egna” eller ”de egna”.

Arkitekten Ivo Waldhör
, Malmö, är död. Jag kände honom inte, han kände inte mig så det står 0-0 oss emellan. Men Mats Tormods minnesord (SvD 3 maj) om arkitektens förpliktelse var minnesvärda och användbara: ”Arkitekturens uttryck skulle vara mångfaldens och kolllektivets, inte arkitektens ego, inte sprattel för publiken. Effektsökerier, må vara fasader av kattguld, svartsot eller bunkergrå betong innebar en arkitektur som avvisade hellre än inbjöd.” Överför detta till vår kyrkliga miljö så kan vi förstå! Inte sprattel för publiken, inte effektsökeri, inte egot, prästens eller kyrkopolitikerns lika. En mångfald som samspelar, kan jag tänka mig – men inte på bekostnad av Sanningen. Är inte detta det klassiska programmet för att vara Kyrka och inte sekt?

Ni tror att en kyrkotanke är till för att pynta präster av ”högkyrklighet” präglade? Det känns bättre att med en kyrkotanke och nygammalt prästmode (läs: Strängnäs stift!) knäppa kragen i nacken då. Inte riktigt. Det som kallas ”kyrkotanke” är den helt riktiga insikten att Kristus hör samman med Kyrkan, som är Kristi Kyrka. De gamla liberalteologerna gjorde sig lustiga och sa, att Jesus förkunnat Guds rike och i stället hade vi fått kyrkan. Det var fyndigt hopkommet, polemiskt elegant och – helt fel. Insikten om att Kyrkan är något alldeles eget och i ordets rätta mening något egendomligt – inte bara en relevant del av civilsamhället och underkastad samhälleliga regler – utgör ett korrektiv mot allt sprattel, för att låna uttrycket från Mats Tormods minnesord. Införliva ordet ”sprattel” i ditt ordförråd, du kommer att ha stor nytta av det. Kyrkotanken, bibliskt begrundad, är det dynamiska korrektiv vi oundgängligen behöver för att undgå den individualism eller gruppindividualism som enklast beskrivs som ”våra kretsar” eller ”vårt sammanhang”. Gudsfolket är mer och ska betyda mer just som Guds eget folk både bland folk och fä. Himlaljus var ordet när jag var ung och lockades till lärjungaskap! (Fil 2:14-15).

Torsdagsdepressionens ledarskribent har meriterat sig: ”Det är svårt att inte trivas i det rum där tidigare ärkebiskopen Anders Wejryd leder samtal. https://www.kyrkanstidning.se/ledare/i-sundsvall-fick-de-tala-till-punkt? Nog är ledarskribenten Fanny nu Funny vorden? Rummet bör ha varit Sundsvall, där de tu biskopskandidaterna skulle utfrågas. Hur tog sig Funny dit? Tåg, flyg eller bil? Och vad hade hon där att göra? Kan inte valmanskåren få klara sin uppgift utan andras påståelighet, hur karismatiskt fotad den än är? Ni tänker att jag syftar på biskopsval där avsikten är att förstå vem Gud själv kallar. Så kan jag tänka helt teoretiskt, rein theoretisch. I Svenska kyrkan går det inte att tänka så, för det frågas inte på det viset. Denna omständighet förklarar en del. Och trivs man i rum med Dr, Dr Anders Wejryd? Jo det gör man, förstås. Eller med Fridolf Rhudins ord: ”om man inte har för stora pretentioner.” https://www.youtube.com/watch?v=7zEAe6_c9Os Det har inte Funny. Men det kunde vara av intresse att få veta vem hon är, vad hon vill och hur hon formats. Av en kyrkotanke, dvs av ett liv i Kyrkan – eller betydligt friare kyrkligt än så?

Jag hade tänkt skriva något om Överklagandenämndens beslut om prästen, som fick tre års prövotid av domkapitlet i Strängnäs. Jag har läst på. En kommande dagslända lyfter någon dag i gryningen till skillnad från Minervas uggla, som lyfter i skymningen.