För hundra år sedan – och drygt det – fanns det ”högkyrklighet” i Sverige. Riktigt vad det högkyrkliga var, visste ingen. De flesta visste att man skulle vara emot företeelsen, inte bara de flesta kyrkligt hängivna utan också arbetarrörelsens folk. Svartrockkonsterna kunde bli ett politiskt problem för att inte tala om den romerska faran, en världsmakt med påven som hade världshärskarambitioner.
En vanlig söndag i konungariket Sverige var det dåförtiden högmässa i alla kyrkor landet runt kl 11. Prästerna steg fram, knäföll vid altaret iförda den svarta prästkappan. Ni minns den unge prästen, som fick ta emot klagomål för att han knäföll för länge. Han frågade prosten om lämplig längd: ”Jag brukar räkna till 10. Det finns de som räknar till 20, men det tycker jag verkar skenheligt.” Jag garanterar inte sanningshalten, bara det komiska värdet. Men det fanns präster som vid altaret bad om Andens ledning: Veni, Sancte Spiritus (nu sv ps 361, alltså inte i psalmbokens gemensamma del, frikyrkligheten gillade tydligen inte den medeltida antifonen/bönen). Också om präster bad bönen på svenska, var den långa linjen uppenbar. De nya prästerna var en fortsättning och de avdöda prästerna i församlingen en förutsättning för det konkreta församlingsliv de stod i och förestod.
På ett antal punkter ville det till att vitalisera församlingslivet. Församlingen var liturgiskt passiv. Prästen sjöng: ”Herren vare med eder” och svarade själv ”Med dig vare ock Herren”. Trosbekännelsen föredrog prästen, församlingen var tyst. Altarljusen var inte tända eftersom elektrisk belysning införts. På altaret låg kanske en vaxduk. Och högmässa kunde vara utan nattvard, dvs högmässa utan mässa. Präster, prästfruar och syföreningar fick börja sömma, sy och brodera för att få altarbräm, altardukar, mässhakar, stolor och, inte vet jag, albor med halslin. Somliga präster hittade gamla mässhakar på kyrkvinden.
Den svarta kappan? Den kunde prästen ta på sig under predikstolpsalmen för från predikstolen hördes den akademiskt bildade prästen tala och kragen med elva vippade under prästhakan. Läraren utlade text. Det var så det skulle vara. Klädbytet tog sin tid om prästren ifört sig den vita mässkjortan n och psalmen behövde vara lång. Min misstanke är att i detta stabila kyrkoliv med givna ordningar fanns det inte något trängande behov att diskutera självklarheter, som t ex självklarheten att det stod en präst i predikstolen och var andlig överhet. Lite skillnad blev det när en präst skulle träda fram iförd Jesuskläderna. Det var högkyrkligt och en nygammal ordning som kunde kräva eftertanke, dvs teologi om ämbetet.
Den högkyrklighet jag nu syftar på var uttryck för prästerligt skråväsende. Det behöver inte vara fel för det, men med Gunnar Rosendal blev ansatsen bredare. Han skrev boken Kyrklig förnyelse (1935) och tog ut svängarna mer än vad de försiktiga farbröderna egentligen gillade. Fader Gunnar avhöll sig från försiktigheten. Han tog över sin vigningsbiskop Gottfrid Billings ord: ”Man kan vara så försiktig att man dör av det” och ville ta det försiktigt med försiktigheten.
Gunnar Rosendal stampar av i bekännelsetroheten och vågar också skriva om hierarkin, dvs den tjänarstruktur som är kyrklig. Nog är han högkyrklig, fader Gunnar, men hans ansats är både bredare och djupare: Kyrklig förnyelse! Betoning på ”kyrklig” – till skillnad från den förnyelse som bara är nyheter. En hoper präster förstod vad f Gunnar var ute efter och började klä sig prästerligt, ordna bedjandet och studierna samt förstås förnya gudstjänstlivet. Ungkyrkorörelsens aktivitetsprogram krävde mycken möda och stort besvär, men vad gav det? Den kongeniale efterföljaren blev PO Sjögren, alltså nästa prästgeneration efter den kyrkliga förnyelsens pionjärer. Det handlade om församlingsbyggande och om vanliga kristna med uppgifter i världen. ”Mässa och mission” alltså. Det här var något mer än den gamla prästerliga högkyrkligheten.
Alla biskopar förstod inte poängen, de hade snöat in på tanken att de blott mötte ”de bakvända kragarnas förbund” (prästkragen knäpptes i nacken…) Idérörelser behöver inga organisationer men aKF , arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse, behövde komma till när alternativen till statskyrkokristendomen (civilreligionen som är moralistisk, terapeutiska deism) nödvändigtvis måste ta form. Det underliggande konceptet om hur vedervärdigt det var när alla inte tänkte på samma sätt och än mer vedervärdigt när de oliktänkande både talade, argumenterade, skrev och hamnade i tidningarna med sina oföryttterliga meningar, behöver vi inte ta upp. I detta sammanhang var, som en välutbildad reservkapten på en bataljon där jag tjänstgjorde fick till det, högkyrklighet är ”nästan som nazism”. Så är det inte längre.
Nu kan präster med gillande få vara högkyrkliga och klä upp sig. Församlingarnas utklädningslådor är välfyllda. Inte riktigt som Operans kostýmförråd – men Kungl.Operan har än så länge en större repertoar. Fokus har dock flyttat tillbaka till arbetslaget, som uppträder som vore arbetslaget församling. Högkyrklighet som skråväsende igen alltså – men ingen kyrklig förnyelse och långt ifrån det som kunde uppfattas vara en församlingsteologi där det döpta och troende folket är subjekt.
Jag, doktor i missionsvetenskap och ekumenik, är alltså mot högkyrkligheten. Den upprepar nu hållningen för hundra år sedan: försiktighetens livshållning – men högtidlig och i processionsordning uppställd. Jag är också mot folkkyrkligheten, den som var och är en vilokudde för lata präster. Jag är mot lågkyrkligheten – den saknar för mycket av det kyrkliga och alltför ofta för den med sig en doft av bönhusmiljö (dvs entusiastisk fromhet och kaffe). Självfallet är jag mot frikyrkligheten, den reformerta teologi som tog tron från svenska folket i tanke att göra allt det Svenska kyrkan misslyckats med! Jag är än mer emot att denna frikyrklighet finner en fristad i Svenska kyrkan, där löneläget är betydligt bättre än i frimickleriet. Återstår dessa som gärna presenterade sig som ”kyrkliga utan prefix”, det var en glosa de allra mest försiktiga brukade köra med. Sådant är jag också mot. Den sortens präster tror att de klarar sig genom att gå hukande fram i kyrkolivet. Åke Talltorp, salig i åminnelse, översatte ”katolicitet” med begreppet ”helkyrklighet”. Då blir jag på bättre humör och tror att en hel del av våra kyrkligheter skulle kunna vara bidrag till detta helkyrkliga, givet att ansatsen är lika allvarlig som hos fader Gunnar. Innehållet främst! Det där med Bibel och bekännelse.
Nej, jag sliter inte med frågan vad det är för slags ”högkyrklighet” som inte är kyrklig förnyelse på grund av det kyrkopolitiska läget. Det vet jag. Det är studentrummens resonemangshögkyrklighet, en charad som inte vill minnas kalamiteter av typ riksdagsbeslut 1958 och beslut som därefter ska säkerställa vad riksdagen bestämt vara Guds vilja, som låtsas som om tidens dunkelhet är själva klarheten och därför lojalt går in under regelverket. Jag tror ni förstår vad jag menar. Jag tror att denna ”högkyrklighet” är sämre än den som fanns för hundra år sedan. Inte minst sämre i sin lära. Villoläror blir inte bättre bara för att de klär upp sig liturgiskt! Men det kan förstås vända. Mycket hänger på prästerna själva. Det vet somligt folk, boven som klädde sig i prästskjorta t ex och gjorde turnéer i Östergötland och stal dyr sprit, som han tänkte sälja inte vinst. Nå, det blev sex månaders fängelse, men det gav en illustration till vad prästeriet kan vara värt. (Folkbladet 22/4). Ska vi vänta en prästväckelse?
Jag såg att kyrkoherde Charlotte Holmgren i Amnehärad blivit prost honoris causa, prost på grund av hedern alltså. ”Vad är det?” frågar vi med katekesförklaringens ord: ”för ett lojalt och tydligt ledarskap, fast rotat i kyrkans uppdrag”. Lojal betyder vän av den bestående ordningen och så fäaktiga är vi inte att vi skulle vilja vara lojala, som Jan Myrdal påpekade. Vad det andra betyder kan jag inte utröna, men fint är det. Vår vän kyrkoherde Markus Hagberg har också utnämnts. Han blir prost på grund av arbetsinsatser, inte välförhållande. Men när det kommer till utmärkelser har jag av Biskopen påmints om biskop Viktor Rundgrens ord när han låg på lasarettet: ”Har man fått två hjärnblödningar och Storkorset av Nordstjärneorden har nog inte livet här mer att erbjuda”.