Den som skulle få för sig att med bok i hand, alltså referenser till de heligas gemenskap, ställa den fråga Pontius Pilatus fick ur sig – ”vad är sanning? – till ”anställda eller engagerade i Svenska kyrkan” (de 112 eller hur många de nu var presenterades så), finge problem. Skulle någon få för sig att gå på heresijakt i Svenska kyrkan bleve det lika deprimerande. En heresi är en villolära, en från Kyrkans tro avvikande lära. Det riktigt intressanta är att en jägare av detta slag skulle betraktas som inte riktigt klok. Inte bara så att det inte är klokt att fråga (klokt för karriären och det sociala livet, anseendet), utan att frågaren betraktas som allt från ”lite eljes” till ”skvatt galen”. Slutsatsen? Den sortens frågor behöver vi inte bry oss om. Säger en del om bibelbruket…
Vad ska vi då bry oss om? En kyrkopolitiker i Kalmar, som också var kommunpolitiker, skulle förklara att kyrkliga medel beslutats för en kommunal angelägenhet. Kanske var detta lite fel, men det var ”behjärtansvärt”. Det var bara att beskåda fenomenet ”känslans triumf”. Känslan triumferar bortom sans och vett. Detta är i sin goda ordning – bara så ni vet. Den som inte riktigt går på detta ställer till med bråk och hutas åt: ”Bråka inte nu!” Detta är en gångbar metod i ett kyrkoliv som under rörelse sjunger om Kyrkan som ska vara ”för sanningen ett värn” (sv ps 57:4). Ingen skrattar.
Johan Tyrberg ställde till det med sin digitala artikel i Torsdagsdepressionen, högst passande när vi lever uppståndelseliv. Han svor i klimateriekyrkan. Han har fått understöd av en Teolog vid namn Lina Landström, som fann honom vara ute i vällovligt syfte, men hans argument var ”dåligt underbyggda”. https://www.kyrkanstidning.se/debatt/klimathotet-ar-pa-riktigt-men-det-ar-aven-fredsbristen Detta sagt, fick vi veta att Lina och hennes kompis Elin firat påsk i Mocambique. Lemombostiftet är vänstift till Västerås. Allt talar för att flyg är det färdmedel som använts. Nu vill Teologen understryka vad som hänt, nämligen att ”det medmänskliga internationella arbetet, som knyter Svenska kyrkans medlemmar till den världsvida kyrkan, har drastiskt försämrats”. Missionärer och Lutherhjälpare höll föredrag med ljusbilder och Ndolage eller Musume var söndagsskolans kollektändamål. Grabben som satt på söndagsskolans insamlingsbössa åskådliggjorde att han var en av oss, förstås. Teologen vill återta det internationella engagemanget, som alltså helt diskret tagit från oss genom Act. Det tror jag gärna. Att vi som en ”världsvid kyrka” kan bidra till världsfred är en vacker tanke. Behjärtansvärt liksom. Men Teologen förklarade aldrig på vilket sätt Johans argument var dåligt underbyggda. Andra teologer som Basilius, Gregorios av Nyssa och Gregorios av Nazians liksom Augustinus och Hilarius av Poitier, för att ta några exempel, hade gjort det. Luther också.
Jorunn Hellman finner Johans artikel ”rakt igenom välmenande”. https://www.kyrkanstidning.se/debatt/biskop-johan-missar-tva-grundlaggande-saker Johan missar dock två grundläggande aspekter: Han är kyrklig företrädare med maktposition och en sådan har ”självfallet” ingen ”rätt att granska sina medlemmars livsval eller klimatavtryck.” Hur då ”självfallet”? Och vad då med ”granska”? Förresten – vad då med ”maktposition”, betyder det– ”potestas ordinis”? Lätt oklart blev detta, men helt klart är följande: ”Men vi medlemmar har faktiskt både rätt att granska våra kyrkliga företrädare och rätt att hålla högt ställda förväntningar på att de agerar föredömligt och ansvarsfullt.” Märkte ni att måttstocken är den borgerliga religionens ”föredömligt och ansvarsfullt”, inte trons förväntan på att en biskop ska vara en rätt lärare och herde (med allt vad det kan innebära…)
Jorunn, som är internationell programhandläggare på Jordens Vänner, ska nu hantera att en biskop ”inte främst är en världslig ledare” (säg det till apostlarna!) utan en andlig, dvs en ”existentiell sådan”. Kyrkan ”har ett språk för existentiella kriser. Ett språk för brustenhet och skuld, upprättelse och omvändelse.” Är inte den verkliga poängen att Kyrkan håller sig till sin Frälsare, har ett trons språk och håller sig med himlavänner?
Är det inte lite kitsligt att analysera ord när de ändå är så behjärtansvärda? Små, små ord kan ställa till det. Heresierna lägger orden väl, det minns vi från diskussionerna i Nicea på 300-talet. Vi borde vara mer noga när det kommer till dunkelhet genom vackra ord. Om jag nu fuskar i matematiken, som jag menar att jag inte alls förstår, undrar jag om inte villoläran växer exponentiellt: 1, 2, 4, 8, 16, 32, 64, 128 och så vidare i all oändlighet. Ett fel blir två fel och så fyra fel. Ni förstår tanken utan att jag behöver skriva 1958. Allt hänger ihop, när Sanningen växlas ner i sanningar och blir det som är ”sant för mig”. Känslan blir tyrannen, som behöver ståt och prakt och processioner – samt kan betyda vad du själv lägger för betydelse i det ståtliga.
Gunnar Rosendal arbetade för sakramental förnyelse. Han skrev böcker för att reda ut för sig och andra vad mässan är, hur den ska firas av präst och församling och vilka konsekvenser detta får i församlingens liv. F Gunnar var ute efter att förstå Kyrkans tolkning. Här är den avgörande skillnaden när nattvardsfirandet exploderade från att ha varit något misstänkt ”högkyrkligt” till att bli den rit som var bättre än ord – för den kunde var och en tolka som han/hon ville. Från det objektiva, det f Gunnar sökte, till det högst subjektiva. Inte konstigt att vi går från trons värld till det existentiella.
Jag lutar mig mot den helige Cyprianus. ”De skall ha någon slags religion men förnekar dess betydelse.” Jag uppfattar att Cyprianus för sin del ser något som är fejk. Behjärtansvärt men oäkta, menings- och värdelöst. Om inte Cyprianus gör det, gör jag det i alla fall.
Johann Tyrberg petade i ett getingbo. Ser man resultatet på avstånd har det sannerligen sitt underhållningsvärde. Men många hjärtans tankar blir också uppenbara. Bland undertecknarna, de 112 eller hur många de nu var, finner jag förstås ”anställda eller engagerade i Svenska kyrkan”. De anställda tycks inte engagerade? Jag finner präster som jag betraktar som heretiska och lättjefulla. Nu var det sagt. De sitter på sina kontor, de säger vad de uppbär lön för att säga och skriva, de kör sina personliga intresseområden, men bygger inte församling. De flesta kan inte säga sig vara fader för sin församling. De flesta av Svenska kyrkans präster bygger förresten inte församling. En hoper förverkligar sig själva på arbetstid och arbetstiden är reglerad femdagarsvecka. Religiösa lönearbetare sålunda. ”Fred, fruntimmer och förgiftning”, sa jag när det var miljöfrågor i fokus – men det är snart 50 år sedan och en biskop som hette Ingmar Ström, en sur gubbe, blev förstås sur. Han trodde att jag försökte vara rolig. Egentligen var jag orolig.
Det hela kanske enklast ska förstås exponentiellt. Det smånna då blir omätligt nu och vi vet inte vad som går att göra. En präst i svart kappa och med 1942 års handbok var mer trovärdig, eller? Samme präst i mässhake och med lite kyrkligt förnyade tillägg kunde man också lita på. Högmässa med och utan nattvard, men efterhand fler med HHN (Herrens Heliga Nattvard, viktiga preciseringar!), hembesök, dopsamtal, studiecirklar, kollegialt umgänge och läsande av den då revolutionära Svensk Pastoraltidskrift,det var något för barnen i himlen att få. På tal om barnen, de kunde efter undervisning admitteras till mässan, det var inte bara någon rätt okunnig mamma som tyckte att HHN var ”en kul grej för barnen”.
Nu stiger de anställda fram, alltså de ställer fram sig själva. Församling bygger de inte. Jag upprepar saken för detta är en nyckelreplik i sammanhanget. Överbetalda präster med övertid (de lämnar ju kontorsstolen och åker på betald fortbildning som tar/ger tid) och tidbank är ett annat ideal än det apostlarna var vana vid, så mycket kan jag säga. Jag tror inte att jag är kollega med dem. Vi läser inte tillsammans, vilket ordet ”kollega” handlar om. Det betyder inte att jag saknar kollegor i ordets egentliga betydelse. Vi är inte altid överens men så mycket gemensamt har vi, att vi läser och tänker!
Andreas Holmberg, som är en sån där som Johan fast i Stockholms stift, finner Johans resonemang ”olyckligt”. https://www.kyrkanstidning.se/debatt/biskop-johans-resonemang-ar-olyckligt?utm_source=rule&utm_medium=email&utm_campaign=nyhetsbrev_tis_v15_b&utm_custom%5Brm%5D=227163288 Roligast var väl detta: ”Det råder klimatnödläge. Det har vi biskopar uttalat.” För egen del har Andreas tydligt sin glädje i Svenska kyrkans färdplan för klimatet. ”Den är modig och ambitiös och något att vara stolt över.” Nåja, jag har för min del hellre min stolthet hos Frälsaren själv, meddelas endast på detta sätt. Andreas är också tacksam för att ”klimatambassadörer, ekoteologer, klimat- och hållbarhetssamordnare med flera hjälper oss vidare på omvändelsens väg.” Går han inte lite långt nu? För min del är det mina själasörjare som idogt hållit på med sådant och mest av allt Guds gode Ande, som efter det löfte jag fick vid min konfirmation skulle hjälpa mig. Det har visat sig fungera. Jag finner alltså min glädje i det som är mer än klimatomställning och omvändelse på så vis!
Johan Tyrberg tror att han formulerat sig slarvigt eftersom det blivit missförstånd. Men han är en skön syndare: ”Exakt vad jag formulerat slarvigt är svårt att veta.” En sådan oprecis syndabekännelse i bikt hos en kyrkligt förnyad präst hade kunnat besvaras med 1. ”Sånt skitsnack har jag inte tid att sitta här och lyssna på” eller (om prästen haft tid) 2. ”Vad får dig då att bekänna detta som slarv? Du kanske helt enkelt har petat i getingboet, och det får man göra. Gå i frid, klä dig varmt och be för mig som också är en syndare.”