Jag kan men ska inte släppa det jag lärt mig om ignorantian. Ignoratia är ett flerbottnat ord. Okunskap förstås men också, menar jag, viljan till okunskap. Man håller sig okunnig och ovetande eftersom allt blir enklare så. Ignorantian straffar sig. Jag är inte alldeles okunnig om hur krigen startas och hur folk häpnar över att den tidigare välkända världen gått under. Jag är inte heller helt okunnig om hur massmedia ägnar sig åt opinionsbildning. Smaka på ordet opinionsbildning. Det förklarar hur tillvaron läggs till rätta för att du ska ta över andras åsikter utan att behöva skaffa dig insikter. Jag finner förhållandet rätt skrämmande. Massan fungerar som ett lämmeltåg, instinktivt på väg mot döden.
Jag kan ta den nyvalda stiftschefen i Skara som exempel. Ulrica Fritzson hade läst en bok och redogjorde för upptäckten att mässan och missionen hörde samman, alltså mission i den enkla betydelsen att det behövdes en brygga till livet utanför gudstjänstens rum. ”Behovet av en nattvardsteologi med diakonala implikationer” som hon så religionsfilosofiskt uttryckte saken i Derlén/Mannerfelts (red) bok Som spridda sädeskornen. Uppenbarligen är Ulrica Fritzsons ignorantia betydande. Hade hon det minsta funderat över 1940-talet och namnet Ingvar Hector hade hon kommit på att Hjelmserydsstiftelsen förkroppsligar detta med liturgi och diakoni – för det är programförklaringen för stiftelsen. Och denna är klart igenkännbar som en kyrkligt förnyad syn. Men detta vet inte Ulrica Fritzson förrän hon med tacksamhet läser denna slända! Jag undrar hur det kunnat gå så illa, att gränsdragningsentusiasmen i Svenska kyrkan gjort oss alla andligt och intellektuellt fattigare – mest dock dem som inte tänker kyrkligt förnyat. I en levande kyrka spelar motsatserna samman. Det är självklart. Jag kan uttrycka denna självklarhet mer teologiskt: apofatiskt och katafatiskt ska tillvaron gafflas in. Begreppen kan googlas.
Det går att meningsfullt hålla olika perspektiv samman för dem som delar samma bekännelse. Den som beskriver sina medkristna i termer av ”en gemenskap som inte finns” (prosten Håkan Dafgårds smakliga ställningstagande) hamnar utanför, dvs ställer sig tryggt in i själva ignorantian. Håller sig dum helt enkelt. Det drabbar egentligen inte oss, som han tror sig ta avstånd från, så mycket som honom själv. I Svenska kyrkan utgör Dafgård teologisk majoritet, dvs den som håller sig ovetande.
Dr Fritzson hittar alltså en bok (från mörkaste Peru, det land björnen Paddington kommer från, som ni kanske minns och drottning Elizabeth II helt säkert visste) och vällustigt citerar. Men saksammanhanget fanns redan programmatiskt på plats i Gamla Hjälmseryd som en självklar konsekvens av den eukaristiska förnyelsen. Hon som inte hade en aning om detta valdes i Skara! Det säger om inte allt så det mesta om en kyrka som gjort sig själv urarva och därmed vilsen.
Ta synodens landsmöte i Linköping år 1995 som ett annat exempel på insikter. Här möttes folk till temat Tjänandets kyrka. Domprosten PO Sjögren och fil kand, konstnären Eva Spångberg talade om ”Guds tjänst i världen”. Därtill seminarier av typ ”Vad är diakoni?” med Per Eckerdal, Göteborg, ”Diakoni och liturgi” med Göran Beijer, Stockholm och ”Politisk diakoni” med Roald Flemestad, Oslo. Här var tre seminarieledare som i tidens längd skulle bli biskopar. Landsmötet slutade efter en rejäl högmässa i Linköpings domkyrka med ett slutföredrag av rektorn Bengt Birgersson: ”Kyrkans tjänst åt världen”. Jag drar inte allt detta som en skrytvals. Här har ni en spegel att granska er i. Vad är det för kyrkostruktur som vägrar sig bidrag som dessa och idogt håller sig till ignoratian?
Jag hade förresten på tal om Linköpingsmötet skrivit sex traktater om ämbetsfrågan och kontraktsadjunkten Ola Isacsson hade gett texterna snygg layout. De fanns att plocka till sig som kopieringsunderlag i A4. Mer avancerat var det inte. När det veckan efter var dåvarande Centralstyrelsens arbetsutskott i Uppsala gick jag min vana trogen för att hälsa på i vaktmästeriet och sekretariatet. När jag kom in, blev det liv och rörelse vid kopiatorn. Vad som kopierades var tydligen känsligt. Jag kände igen kopieringsunderlaget, som alltså skulle delges arbetsutskottet, men inplockat i kuvert. Jag tyckte att hemlighetsmakeriet var onödigt. Jag visste ju vad jag skrivit, bl a om kyrkopolitik i Tredje riket. När vi talade om saken (jag tyckte vi kunde göra det nämligen) var Carl-Erik Lundgren (s) upprörd över denna koppling. Jag insåg att han ingenting visste om Warthegau, det jag skrivit om, inte heller om Deutsche Christen. De kyrkopolitiska parallellerna var dock uppenbara. Men nog var det intressant att några kopieringsunderlag skulle skapa sådan oreda i det kyrkliga kansliet? Tror ni jag var missnöjd, tror ni fel. Jag skrattar fortfarande åt eländet, för ett elände var och är det. Det blir så när avgränsning är huvudkategori, inte viljan till kritisk förståelse och problemlösning. Ignoratinan är en väldig kraft i kyrkosystemen. Och jag kunde stå för vad jag skrivit och arbetsutskottet knappast hunnit läsa! Jag trior det var och dessvärre är typsikt för det kristliga i Svenska kyrkan, denna det svenska civilsamhällets största storhet!
Slagord och förståelse på slagordsnivå är vad som återstår i ett kyrkligt läge som detta.Vi kan kalla detta för ”religionsfilosofism” om ni vill.
En vän på FB beklagade över somliga som inte applåderar och hurrar efter valet i Skara. ”Det är ett tjat på sina håll om att hon är kvinna, som om det är den enda meriten och egenskapen. Som om hon valdes av några på trots mot kollegor och församlingar.
Ack så liten man gör kyrkan!”
Skulle någon få för sig att fråga om belägg för påstående om att det är ett tjat för att hon är kvinna, blev tystnaden ihållande. Saken gäller något helt annat. Det finns böcker att läsa. Kvinnor i biskopsämbetet var Jonathan Baker redaktör för, den översattes till svenska och boken, sa engelsmännen, blev snyggare i den svenska utgåvan än i den engelska. Finns den nu på svenska kan det vara värt att kolla argumenteringen. Sockenbiblioteket nästa! Det är på inget sätt självklart att det av Herren instiftade biskops- och prästämbetet genom riksdagsbeslut kan antvardas kvinnor, inte utan en rätt rejäl teologisk diskussion. Och ni förståsigpåare vet förstås, att en sådan diskussion inte föregick 1958 års beslut. Det påstår inte jag. Det läste jag i Biskopsmötets bibelkommissions bok Bibelsyn och bibelbruk. Bråka inte med mig! Men förklara för mig varför ett samtal om ett biskopsval skulle göra ”kyrkan” liten. Är det inte i så fall valet som åstadkommer själva futtigheten?
Religionsfilosofen på biskopsstolen i Skara är alltså långt ifrån en självklarhet rent kristet sett. Citera mig gärna! Men något tjat om att ”hon är kvinna” går inte att förnimma ens ”på sina håll”. Trotset – om det nu är ett sådant – skulle i så fall gälla Herren själv. Detta är en så grundläggande invändning att den rimligtvis inte kan förbigås med tystnad utan behöver bemötas i trygg tro, dvs tryggheten i att den svenska riksdagen år 1958 fattade sitt enda gudomlig beslut om hur Kyrkans ämbete ska uppfattas, när kyrkomötet 1957 kommit till en annan slutsats.
En kabel grävdes av i fredags så den nordöländska nejden har varit utan förbindelse rent datoriellt. Tv och radio går på samma kabel, men ”lugn bara lugn, skrek Muminpappan upphetsat” – böcker finns i huset. Jag tog tiden tillvara genom att stimulerad av läsning fundera över tillståndet i världen. Jag kom åt radion via mobiltelefonen och kunde avnjuta Modéus I. Jag fann ingen anledning ändra vad jag tidigare förstått: Han är från Jönköping. Den som kommer från from miljö i Jönköping har lärt sig tala fromsint, dunkelt, intellektuellt men pratigt undanglidande. Jag kände allergin som klåda på ryggen. Värst var nog insikten att somligt folk går på detta tal. Jag gör det inte. Detta blir i sin helhet argument varför jag kanske inte skulle vara kristen? Hedenius och Tingsten saknar jag! https://sverigesradio.se/avsnitt/martin-modeus-arkebiskop-i-mysteriernas-gransland
Och tro mig: det är inte lätt att vara begåvad! Fråga dem som är.
I dag är det Tranedagen. Om nu Jesus sa ”Människa först och kristen därtill” (översättningen är lite knepig men i alla fall) så måste Tranedagen bryta Stilla veckan. Ni har väl hängt upp strumpan och finner den fylld med godis? Vräk i er då. Och om ni höll på att JMB firas den 25 mars som ett tydligt ställningstagande i abortfrågan, kan ni mumsa på våfflor också. Annars får ni sitta där med er surmulna fromlighet!