Vi kan väl börja i Skara som fått sin första ni vet vad på tusen år. 1014 bildades stiftet. 1010 år blir det väl då. Thurgot och Brynolf skulle inte känna igen en biskop när de ser Ulrica Fritzson – hur skrudad hon är blir. De skulle inte känna igen trons innehåll heller kanske? Och hur är det med hanterandet av blivande präster och diakoner, som inte med oreserverad glädje ställer sig bakom möjligheten för samkönade par att gifta sig? Vad hade Thurgot, Brynolf, Sigfrid och aposteln Paulus sagt? Vad Ulrica sagt vet vi:
”Ingen av oss äger evangeliet, som jag också sa vid utfrågningen, vi är bärare av det och tjänare åt det” Hur kom hon ens på tanken? Skulle det bara låta fagert? Därefter börjar hon trolla med truten, som Mäster i Varberg skulle sagt:
”Vår uppgift är att tillsammans med våra olikheter göra bilden av Gud vackrare och rikare. Jag tror på möjligheterna att leva och vara kyrka tillsammans nära varandra, även om vi inte tycker lika, vare sig teologiskt, liturgiskt eller kommer från samma fromhetstraditioner. Det är precis detta som drabbat mig så djupt med Skara stift.”
Läs detta en gång till! Jag tror vi nu ser något som drabbar Skara stift så djupt! Fritzsons fagra tal är utsagt av den som räknar bort somliga kandidater (om dessa ens bryr sig om att fråga om vigning, saken ter sig närmast självreglerande). Och frågan om lärogrund blir en fråga om att ”vi inte tycker lika”? Det är tydligen det tyckmyckna som ska vara stiftets kännetecken och som ”drabbat” Ulrica ”så mycket med Skara stift”. Järnnäven i silkeshandsken går mer än ana. Kanske är det något att reflektera över att Ulrica skrivit religionsfilosofiskt om försoningen. Göra bilden av Gud vackrare? Går ni på det – vad kemiskt går ni då på? Jag har fått för mig att Fritzson gärna inkluderar de exkluderade – om de bara är av rätt sort. Gamla kyrkligt förnyade präster och prästkandidater av detta slag göre sig icke besvär med sina insikter att kyrkosystemet de facto exkluderar dem. Jag utgör själv ett lysande exempel på den som kallt konstaterar, att här hör jag nog inte längre hemma. Det var annorlunda för 60 år sedan. Jag ställer nämligen fel frågor – så fel att de bemöts med tystnad.
Jag läser Fritzson och tycker det blir fånigt att, som hon gör, ”argumentera för en nattvardsteologi med diakonala implikationer”. Något sådant skulle jag inte få för mig, eftersom mässan är och skapar den communio som får vidare konsekvenser. Religionsfilosofer har jag nog svårt för. Vad har jag nu läst? Fritzons bidrag Bryggan till livet utanför i boken Som spridda sädeskornen (red Teresia Derlén och Frida Mannerfelt, Verbum 2023, s 261). Vilken sakramentsteologi: livet utanför vad då? Jag tänker inte Kyrka så. Ska jag vara noga är det sakligt fel att säga som dr Fritzson att ”Svenska kyrkan” sagt något när ett kyrkomötesutskott i sin text markerat något. Det så kallade kyrkomötet röstar inte om enskilda meningar i utskottsbetänkanden. Vad ett utskott eller en utskottssekreterare fått ihop är inget annat än just detta lilla – hur bra eller dåligt det än är. 1985 gällde frågan att utskottet funnit att evangeliets rikedom försummats. Håhåjaja. Den som är överraskad i sak räcker upp handen!
När jag ändå inne och håhå-ar ser jag Fritzon i sin artikel i boken luta sig mot befrielseteologer. Dessa är oftast pigga pojkar från Latinamerika, som studerat i Hamburg… Gustavo Gutiérrez blir auktoritet. Det är rätt. Men här saknas litteraturförteckning, vilket gör hennes noter oanvändbara. Kom verkligen hans banbrytande bok år 1968? Jag hade fått för mig att den kom år 1971. Därtill har hon dialogerat med Günther Liebisch. Jag har aldrig uppfattat honom som en stor teolog och mest förknippar jag honom med att han begravde min ingifta moster och rätt (men inte helt!) konsekvent sa fel efternamn. Fritzsons artikel i boken får mig också att fatta hur lite hon vet om det teologiska arbetet i Svenska kyrkan. aKF:s kyrkodagsböcker har sannerligen ägnats åt eukaristi och diakoni. Men det syns inte. Inte på de högre kyrkliga höjderna. Där kollar man i stället vad som händer i Peru! Detta ter sig illavarslande.
Nu är jag inte den som är den. Ska Fritzson överraska när det gäller försoningsarbetet i Svenska kyrkan vad gäller ämbetsfrågan, lögnerna och de svikna löftena? I min städiver hittade jag klipp Morsan sparade. Bo Giertz tog till orda i Kyrkans Tidning nr 48 år 1986 och rekommenderade den gamla paulinska metoden att låta envar handla efter sin övertygelse. Själv menade jag att frågan kunde hanteras genom att diskuteras ”hyfsat och rejält”, där missgreppen under en massa år skulle kunna benas ut. Sätt 30-40 personer i flerdygnskarantän och ta fram en positionsbestämning, där vi skulle få klart för oss vari motsättningarna egentligen består. Det förslaget är alltså nu 38 år gammalt… En del tog jag dock vara på i boken Kyrklig Splittring år 1993.
Nu går vi vidare i det svenskkyrkliga. I TTELA kunde den 21 mars inhämtas nyheten i rubrikform: ”Kvinnoprästmotståndaren Arne Olsson död.” Det handlade, saken upprepades, om ”kvinnoprästmotståndaren Arne Olsson från Mellerud”. Missionsprovinsen, kunde TTELA berätta, bildades ”som en reaktion mot Svenska kyrkans alltmer liberala teologi”. Det kan man kanske säga även om ingen intellektuellt – men väl emotionellt – kan fatta vad detta handlar om: ”Organisationen gjorde sig känd för sina konservativa åsikter i frågor om homosexualitet, abort och evolution, bland annat protesterade de mot Svenska kyrkans förbud att viga kv*nn*pr*stm*tst*n*r*.” Asteriskerna är mina, om ni undrar. De är mina också om ni inte undrar. När biskop Arne prästvigde och en hoper svenskkyrkliga präster assisterade, sa kontraktsprosten Håkan Dafgård: ”Det är olyckligt att kyrkans präster finns med och ger uttryck för en gemenskap som inte finns.” Inte finns? För min del finns denna gemenskap även om jag inte gillade att Misisonsprovinsen bildades så som skedde. Men minns orden: ”en gemenskap som inte finns” sagt om en hoper präster i Svenska kyrkan av en kontraktsprost i Svenska kyrkan. Sanslöst är det minsta man kan säga. Jag har långt tidigare uttryck mitt missnöje med att en hel prästgärning ska sammanfattas i idiotordet ”kv*nn*pr*stm*tst*nd*r*. Vem vill beskrivas som och än mindre vara en sådan? Och vad är det som inte beskrivs och skrivs om genom denna simpla journalistik? Sug på den!
Finns det inte mer att skriva om? Jo, en kyrkoherde har anmälts till domkapitlet. Jag skrev till det aktuella domkapitlet och begärde fram handlingen, DK 2024–0044. Jag hade skrivit namnet på den anmälde, men i handlingen hade namnet maskats. Ändå fick jag den handling jag begärt!
Det jag kunde läsa ut var att anmälarna önskade förbli anonyma. Det står ”högaktningsfullt”, men resten var maskat, detta liksom själva gärningsbeskrivningen. Kafka hade inte kunnat göra det bättre! Men orimligt är det att det inte ska gå att utläsa vad en präst anmäls för och nästan lika orimligt att anonyma anmälare ska klara sig undan. Ska de inte kunna stå för vad de menar? Illfundighet ska inte hanteras så – inte heller en anmälan som fotas i något som verkligen inträffat. Varför måste de fega ur sig, de anställda som anmälde?
Jag ringde förstås, som jag brukar Juridiska fakulteten i Lund och frågade hur man ska se på saken. Juridiska fakulteten svarade att maskandet tedde sig märkligt. Det kunde vara lämpligt att veta vem som anmäldes och vad anmälan avsåg. Om kyrkoherden sedan fälldes eller inte, var en senare fråga. Jag kunde inte helt undgå att tänka på andra präster som utsatts för offentliga granskningar och där också deras sjukskrivningsdokumentation gjorts offentlig av domkapitlet vid presskonferens. Kafka och jag var överens med Juridiska fakulteten. Märkligt ter sig det hela inte minst som varje normalbegåvad kan räkna ut vilken kyrkoherde saken gäller om man bara kollar vilka som fått del av anmälan. Kyrkojustisen i Svenska kyrkan är ett råttbo, minns mina ord! Och till dem som vill anmäla, säger jag ett: Stå för era ord och göm er inte bakom anonymitetens täckmantel. När ni nu agerar i doldom berättar ert handlade rätt mycket om tillståndet i Svenska kyrkan. Berättar det också om vad det är att leva i en feminiserad kyrklig struktur? Jag sliter med frågan. Och håhå-ar.