Prosten Leif Norrgård (1943-2024) har dött. Det är så det går till. Jag nåddes av ryktet i lördags, men Leif var frimurare och om en frimurare är riktigt död eller död på riktigt är alltid lätt oklart. De flesta av oss provar inte hur det känns att ligga i likkistan. Bröderna gör. Då förstår ni min grundläggande osäkerhet. Leif var dessutom hög frimurare, OHP när det begav sig. Ordens Högste Prelat. Till alla utmärkelser kunde han sedan år 2012 foga att han var Carl XIII-riddare. Det var domprosten Harry Nyberg också. Ska kungen dubba nya nu? Då ska vi nog satsa på OHP Johnny Hagberg och kanske tf OHP Harald Gustafsson? Med tanke på hur kritisk jag är till hela mureriet kan det tyckas aktningsvärt, att jag har så många vänner i skumrasket. Aktningsvärt vad gäller frimurerarna förstås.
Min hållning är enkel: Kristen tro är en högt skallande hemlighet som viskas oss i öronen för att ropas ut från taken. Det har jag lärt mig både av Jesus och Ignatios. Frimureriet håller jag för att vara ett sekulariseringsfenomen. Tillvaron gjorde upplysningstiden kemiskt fri från Gud. Människans längtan är djupare än så. För att kompensera förlusten skapades en religiös värld med plats för myter och mystik. Efterhand behövdes då präster för att tillgodose behovet av andlighet. Somliga präster klarar av balansgången och kan visa en väg till Kyrkans mer publika tro. Andra präster tycks mer tillfreds med denna den enkönat manliga miljön. Jag roar mig på mitt enkla sätt genom att betrakta ivriga anhängare av 1958 års reform som en jämställdhetsreform samtidigt som de lika ivrigt går till frimurarbröderna och slipper kvinnor. Det närmaste kvinnor kommer är att frimurarens hjärtas dam ska få ett par vita handskar. Under ett antal år avskaffades denna sed. Jag passade på och frågade hustrurna till recepienterna och de fått några handskar och när de inte fått, log jag – alltmedan recipienten skulle förklara att seden var avskaffad så det fanns ingen älskarinna som kunde pråla med vita handskar. Tarvlig humor är också humor. Jag tror faktiskt att handskarna – av nu lätt insedda skäl – återinförts. Rätta mig om jag har fel.
Leif hade den förmåga som lyckliggör en kyrkoherde: han kunde skaffa kompetenta medarbetare som han gav utrymme att jobba. Döderhult var så hanterligt (och nergånget) att han kunde föra in det pastoralliturgiska programmet, men också föra ut det, utföra det. Ihop med Jan Byström skrev han prästmötesavhandlingen Mer än ord: liturgisk teori och praxis. För både Leif och Janne handlade saken om mer än att löpa till utklädningslådan. Liturgin skulle gestalta tro och tron var innehåll.
Prästmötesavhandlingen tillhör de bättre i stiftet. Författarna fick minimalt med tid för att skriva boken (som vanligt alltså!) och stiftet sade sig inte ha ekonomi att förse författarna med litteratur. Som väl var kunde Döderhults församling bättra vad som här brast. Leif kunde hålla sig med ett gott bibliotek om liturgi och skaffade sig därtill ett nätverk. Främst minns vi Len Black i Inverness, som fick komma till prästmötet då avhandlingen skulle läggas fram. Fr Len var desorienterad, han kände inte igen den goda prästmötesandan från Church of Scotland. Nå, framåt kvällen skulle det bli bättre när vi de mer frisinnade ordnade nattamat på Försvarsgården, dvs pyttipanna med en del övrigt (som chilisås och rödbetor t ex). Med glada sånger firades Livet som den pyttipanna livet är.
Leif var Master of Theology. Det måste han ha blivit på 70-talet. Han började nämligen sin utbildning i Sigtuna och blev ungdomssekreterare. Det var väl så vi för många år sedan möttes på något stiftsungdomsting. Leif hade tjänst på Visingsö. Sedan anställde namn av Bibeltrogna Vänner för missionärstjänst i Etiopien. Det blev en kortare tid än vad som planerats på grund av inbördeskrig. Axel B Svensson kunde andas ut när familjen Norrgård var hemma igen.
Efter några år i Nydala kom Leif till Hinneryd, där Jean Johansson var hans kyrkoherde. Denna senare omständighet hade vi flera år senare stor glädje av för då var Leif och Jean båda kontraktsprostar i Kalmar läns-delen. Salig Hellström hade nämligen organiserat stiftet i tredingsprosterier. Jönköping, Kronoberg och Kalmar (FGH–länen). Att hålla ihop Kalmar-delen var ingen konst med sådana kontraktsprostar och därtill Bert Lundmark, som vuxit upp med Jean i ett pörte i Norrland (tror jag). Prosten på södra Öland Gunnar Hjulström utgjorde inget besvär i sammanhanget. Pigga idéer kunde bollas. Nog sagt. Det skulle bli andra tider med skärpta motsättningar i stiftet. Wejryd ville inte ha tredingarna, än mindre tredingsprostarna.
Leif valdes in i stiftssammanhang och blev en viktig aktör där. Jag kunde kanske/borde kanske skrivit ”spelare”? Strukturer och ordningar ägnade han sig åt och rätt flitigt tog han ut hyrbil för att köra till Växjö. Det blir så när man bor illa till. Och Leif hade snabbt kommit på hur ekonomiskt ofördelaktigt det var att hålla sig med egen bil och köra för det kyrkliga. Rätt hade han i det och lycklig kunde han vara att han bodde så till, att hyrbil enkelt fanns att tillgå.
Leif hade också vett – att så profilerad han var – hålla låg profil, dvs undvika kontroverserna. De fick andra ta och han kunde vara tacksam för att tillvaron var så vist ordnad. Sveriges Television ville sända Tacksägelsedagen från Två Systrars, saken var bestämd. Nu tappade det sig så att Christina Odenberg skulle biskopvigas söndagen före. SVT ringde och ställde in. En mässa söndagen efter denna grandiosa högtid med en prononcerad kv*nn*pr*stm*tst*nd*r* skulle vara för kontroversiell. Alltså flyttades den till Döderhult med Leif och Wejryd i full aktion. Som en TV4-producent sa mig: ”Dag, kom ihåg att här på tv ägnar vi oss åt att skapa illusioner.” Och, säger jag, upprätthålla dem. Vi blir lurade.
När ryktet gick att Leif fått sluta sina dagar (hans sista år var mänskligt sett inte hans bästa) kollade jag hemsidor och FB förstås. Församlingens och stiftets. Där gavs inga besked. Har perspektiv kortats så resolut, att de som gått före därmed gått bort innan de gått bort?
Hur blir det nu? Leif nalkas Sankte Per och himlaporten. ”Baptista” ropar han och ”Baptista” ropar då alla andra frimurarbröder glatt. Vid porten säger kanske Leif ”Jakin” och förväntar sig att Petrus ska svara ”Boas”? Icke! Leif säger det verkliga kodordet: ”Jesus!” Det är skillnad på sken och verklighet, och därmed har jag ånyo redovisat min skepsis när präster lägger mycken möda på Hemliga Tolvan, som en frimurarhustru uttryckt saken. Hon fick verkligen vita fruntimmershandskar! Jag har frågat.
Gabriel Norrgård är kyrkoherde i Karlskrona och fallen efter den nu avlidne. Där säljs nu de kyrkliga fastigheterna för att klara den ekonomiska smällen efter renoveringen av Fredrikskyrkan, där pengar rullade fritt och huvuden borde rulla på samma sätt. Pamela Garpenfors hölls under armarna och blev kyrkoherde i Berlin. Då går det sämre för Karlskrona Läsesällskap – Karlskrona Läsesällskaps Bibliotek får lämna sitt arkitektritade (Åke Axelsson) bibliotek i Nordenskjöldska gården när Svenska kyrkan nu säljer. Biblioteket återuppstod år 1991 och placerades i de eleganta hyllorna De 9000 böckerna? Ner i lådor och källarutrymmen. Bibliotekarien Andreas Nilsson är uppsagd. Han ska väl mest vara tacksam att han inte paketeras och stuvas i i Stadsbibliotekets magasin tillsammans med böckerna.
Min poäng? Det är alltid kulturen som betalar priset när solen går ner över profeterna. Hade det varit något med Torsdagsdepressionen hade det gjorts ett rejält och skrämmande gräv i Karlskrona och förts en allvarlig diskussion hur många klantiga beslut som kan få fattas i det som betraktas som kyrklig demokrati – men som inte är det ena och inte heller det andra. Huvuden borde få rulla och aktörer rullas i tjära och fjäder. Citera mig gärna.
Nu lugnar jag nerverna och går i minnet. Salig Hellström tog prostarna till Iona. På vägen passerade vi Oban. Där tillverkas någon dryck. Den kunde köpas till väldigt goda priser meddelade prosten Leif. Prosten i Norra Möre gjorde inte det. Han ville inte släpa på flaskan utan kunde tänka sig att köpa flarran – även om den var något dyrare – på flygplatsen. Butiken fick slita för att få fram tillräckligt många flaskor till sällskapet. På flygplatsen hem konstaterade prostinnan i Norra Möre att priset där var detsamma som i Oban. Nu bevisas att man kan ha roligt med sprit.
Må Leif, den konciliante eleganten, vila I frid.
