Signalerna är inte lätta att tolka. Jag tror i all min oskuld att mycket tänkande är önsketänkande. Tf kyrkoherden i Borgholm skulle i Ölandsbladet kommentera att städpersonalen funnit bajs på väggarna och kondomer i Guds hus i Borgholm. Tf kyrkoherden var inte glad, kan man förstå. ”Trista saker.” Men så kom det: ”Vi tolkar det som att det är någon som inte mår så bra.” Det ska nog sägas så. Det är inte tf kyrkoherden som städar, om ni undrar. Dörrarnas lås ska bytas. ”Det hoppas vi ska göra det svårare för dem. Och så hoppas vi att den eller de som gjort det här får den hjälp de behöver.” Det är så det ska sägas, förstående och fint. Saken är ju mest en skitsak, inget att ge sig över för.
Jag läste en annons från Verbum: ”Niclas Blåder är domprost i Lund med lång erfarenhet från församling, stift och kyrkans nationella nivå. Han tycker sig se ett ökande intresse och nyfikenhet på kristendomen, hos både den breda allmänheten och de som är engagerade i församlingens verksamhet.” Det är så det ska sägas också. Domprostar och andra klerikala högdjur har i alla tider tyckt sig se stora andliga rörelser och ett vitalt kyrkoliv. Det är bara vi här nere som undrar under vilka stenar de befunnit sig. Men går inte förtroendesifforna upp?
Tre procentenheter upp. Förra året låg Svenska kyrkan stilla på 45%. Nu ska det alltså vara 48%. Vad kan skillnaden bero på? Kommer det fler till gudstjänster och aktiviteter? Jag tycker mig inte se det, för att uttrycka mig som man tydligen ska. Den enda signifikanta förändring (det heter så!) jag kan uppfatta är att Antje blivit pensionist och Modéus I flyttat in i ärkebiskopsgården. Vips gick förtroendesiffrorna upp. Hur känns det? Jag menar hur känns det för Antje?
Själv håller jag igång känslolivet, men jag tror att jag gör det på ett oprästerligt sätt. Jag sätter inte förnuft och känsla emot varandra utan håller ihop alla förnimmelser i syfte att de ska bli begripliga sammanhang. Jag tittar på framsidan, men vill också se baksidan och undersöka om det finns fler sidor. Präster i allmänhet (vad nu denna skvader skulle kunna tänkas vara) nöjer sig med den oreflekterade glädjen. Den tidigare generationen kyrkligt förnyade präster skilde ut sig eftersom deras glädje var reflekterad. En sådan vill jag vara – och har antagligen anlag till att vara. Då är självfallet inte skadeglädjen det sämsta. Om det nu är skadeglädje eller om det är det skratt människan kan drabbas av vid katastrofer eller när de begått ett illdåd. Jag vet inte. (Se vidare Lars Wilderäng, Ishjärta,Norstedts 2023, s 441)
Tillbaka till festskriften till Cristina Grenholm alltså – och Tuulikki.
”Det har inte hört till vanligheterna att vi präster med finsk bakgrund blir mordhotade. Men det blev jag för att jag är en finska och kvinna. Och en som fått intryck av befrielseteologin och feminismen. På sensommaren 1998 kom ett brev i domprostgårdens brevlåda, där det stod: ”Domprost Tuulikki Koivunen Bylund, Uppsala Domkyrka. Upphör med skändandet av svenskarnas heliga kyrkorum, stick till Finland snarast, om så inte sker kan du vara viss om att tystas av ett välriktat nackskott enfaldig ’bögflata–hynda’”. Underskriften lydde: ”Operation renhållning”. Detta brev bekräftar en av grundbultarna i feminismen. Sist och slutligen handlar det om makt. Det är få (även om det fanns några) som tar illa upp när man åker runt Skåne och Småland i sin orangefärgade Saab för att förkunna evangeliet på ett främmande språk, döpa, viga och begrava. När en uppskattad finska använder sin makt att öppna domkyrkan för något som alla inte gillar får man åka hem om man inte vill bli skjuten. Dödshotet kom i samband med Elisabeth Ohlssons bibelmeditationer Ecce Homo i Domkyrkan.
Redan på sommaren år 1995 blev det liv kring min person när regeringen – det var fortfarande under statskyrkotiden – utnämnde mig till domprost i Uppsala. Den första kvinnan, den 76:e i ordningen av domprostar, och dessutom en som bryter på finska. Det var svårt att acceptera för många, i synnerhet som kyrkan inte hade förordat mig till tjänsten. Det kanske tydligaste uttrycket för detta kom från min närmaste man, domkyrkokaplanen, när han sade: Du har ingen kompetens. Du har bara fått jobbet för att du är kvinna. Och du är inte ens kvinnlig.” (aa s 234)
Då vet vi. Saken handlar om makt. Sist och slutligen! Detta är mig en helt främmande kyrklig värld. Jag blev präst mycket medveten om att Makt fanns någon annanstans, inte i församlingsbyggande, gudstjänstfirande, undervisande, själavårdande, hembesök… Tjänst är inte makt – lika lite som Makt är tjänst (i varje fall i kristen mening). Men har feministerna bestämt vad som sist och slutligen en fråga gäller, finns det självfallet inget att tala om. Frågan om Kyrkans ämbete kan sättas på denna enkla maktformel – sist och slutligen. Det är bra att detta antiintellektuella förhållningssätt kommer i tryck. Men då finns det väldigt många skäl att revidera vad som hänt och händer i Svenska kyrkan. För lite mer handlade saken om. Och det där med nackskott? Och välriktat? Nackskott är väl påliggande+ Vilka i det kyrkliga ägnade sig åt pistolskytte? Att den uppskattade finskan Tuulikki dock ger en förklaring till varför saken inte gått att samtala om är uppenbart. Makt har värnats. Det är för en kyrka ett förödande tillstånd. Detta faktum går att se med egna ögon.
Vi fortsätter: ”Inför utnämningen var det flera grupper som uppvaktade civilministern. I en av grupperna fanns Cristina Grenholm. Under tiden som domprost blev jag utöver flertalet anmälningar till domkapitlet också anmäld till Arbetsdomstolen och Yrkesinspektionen. Man kunde helt oemotsagt smutsa ner min heder och ära i lokal massmedia. Det blev dock mest hot i hopp om att jag skulle tröttna på att vara domprost och avgå. Jag tog allt detta som en viktig lärdom. Arbetsdomstolen var bara ett hot. Yrkesinspektionen hade väldigt lite att anmärka på – för att vara en kyrklig arbetsplats. Domkapitlet prövade min lära flertalet gånger utan någon åtgärd.” (aa s 234)
”För att vara en kyrklig arbetsplats” är ett omdöme som Erik Petrén hade reagerat på och sagt: ”Det var intressant. Berätta mera!” Att domkapitlen är obenägna att ta upp lärostrider är självklart. Det borde Tuulikki, som suttit där, veta.
Hur ska vi förstå författarens självförståelse? Jag uppfattar ju mest galenskap i denna berättelse. Kaplanen (vill han berätta sin version kan jag utan vidare ta med den i en slända!) uttalade väl en rätt elementär sanning om utnämningspolitiken för Svenska kyrkan? Vi läser slutet också!
”Vi som har blivit präster har lämnat den kvinnliga sfären bakom oss. Vi hotar patriarkatet. Cristina Grenholm, den första kyrkosekreteraren i Svenska kyrkan som är kvinna och den ”äldsta” medlemmen i läronämnden har blivit en förebild för många genom sina lysande teologiska analyser och pedagogiska skicklighet. Jag som är finne har i mitt DNA krig och motgångar; vi finnar har sisu och kämparanda. Vi är kvinnliga på vårt eget sätt, även om det inte alltid är gångbart i mitt älskade nya hemland.” (aa s 235)
Sisu och kämparanda finns i finnarnas DNA. Vad ger ni mig för denna ärftlighets- och raslära? Och hur är finskorna kvinnliga på sitt eget sätt? Ska vi ta Vikingline till Finland för att på dansgolvet och baren försöka ta reda på det? Empiri och inte bara snack. Skämtar bara!