Insyn/insikt

Som de flesta läser jag festskriften till Cristina Grenholm. Liv, tro och tolkning. Redaktörer: Cecilia Nahnfeldt, Maria Södling och Johanna Gustafsson Lundberg
Det är alltså återkommande hyllningar till Cristina när hon nu är 65 år. Ni kan gratis ladda ner festskriften. https://uu.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2%3A1829243&dswid=957
Jag har en del att återkomma till, men det var en text jag först ville kolla.
Tuulikki Koivunen Bylund trodde jag skulle leverera. Det gör hon också.

Jag läser: ”Det rasslade till i brevlådan på Österlånggatan 19 B i Åbo. Året var 1970 och ett brev med Lundastiftets sigill damp ner. Biskop Olle Nivenius skriver att han med glädje prästviger mig för att arbeta bland de finsktalande invandrarna i Lunds stift. Vilken glädje! Nu kändes det som alla mina drömmar hade förverkligats.
Några dagar senare kom det ett nytt brev från biskopen. Där stod det: ”Jag har från den finska stiftsadjunkten Päivö Tarjamo hört att Tuulikki är ett kvinnonamn…” och plötslig var min glädje borta. Det ordnade sig så småningom ändå, Olle Nivenius ringde till Finska församlingen i Stockholm och förhörde sig med komministern vad den finska ärkebiskopens inställning till frågan var. Komministern Olli-Pekka Lassila svarade att Simojoki var positiv i frågan. Det som han inte berättade var att ärkebiskopen ansåg att tiden inte var mogen för att öppna prästämbetet för kvinnor. Och den 23 oktober 1971 vigdes jag vid lördagens helgmålsbön i Lundadomen till präst. Det var en så kallad särvigning. Pojkarna vid julens prästvigning hade inte räknat med några kvinnor med och de fick som de ville.”

Nå, pojkarna skulle inte prästvigas förrän den 19 december så Tuulikki behövdes tidigare och Olle Nivenius uppfattade att hon inte skulle behöva gå någon prakt. Men här ställs Sven Åkerblad, sedermera kontraktsprost, liksom Hans Ucko, som gjort betydande insatser i det ekumeniska arbetet, i skamvrån. Den enkla omständigheten att ”pojkarna” inte hade en susning om Tuulikkis rekrytering kan hon inte återge.

Med precision får vi dock veta att hennes prästvigning i Lund berodde på ett missförstånd. Olle trodde att han fått en manlig prästkandidat från Finland – och i både Lunds och Växjö stift behövdes en finsktalande präst. När Olle vill bli bättre informerad, håller Olli-Pekka inne med den information som biskopen nog eller rättare: högst troligt, funnit viktig. Tuulikki prästvigs på ett missförstånd och på ett bedrägligt utelämnande av komplikation. Sug på den! Kallas detta kallelseglädje? Eller är det ett fromt bedrägeri, naturligtvis med betoning av ”fromt”. Året var 1971.

1985 ”blev det också diskussion i båda länders biskopsmöten. Det finska biskopsmötet konstaterade att de godkände Svenska kyrkans prästämbete men att ”Det föreligger givetvis vissa kriterier, enligt vilka vår kyrka avgör vem som kan kallas att utöva prästämbetet. Hit hör bland annat kravet på att personen i fråga skall vara man”. Svaret blev ”goddag yxskaft”. De svenska biskoparna som vigde kvinnor utan problem, föredrog de goda relationerna med bröderna i det östra grannlandet i stället för att stå upp för oss. När jag träffade ärkebiskopen Simojoki vid ett ekumeniskt möte i Göteborg 1972 stirrade han argsint på mig i hela sin längd och sade att jag inte hade någonting i Finland att göra (Sinulla ei ole mitään tulemista Suomeen).” Läs denna finska mening högt, så hör ni ärkebiskopens stämningsläge! Men glöm inte att det år 1985 hävdades i en kyrka med vilken vi hörde samman, att prästämbetet är manligt. Tänk om det är så i verkligheten?

Vad skulle de svenska biskoparna ha gjort? Markerat mot den finska kyrkans rätt att självständigt fatta beslut i teologiska frågor? Det hade varit något för kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn* att få. Inte sedan biskop Henrik kom för att kristna de vedervärdiga finnarna skulle ett sådant övergrepp ha fått passera ekumeniskt sett. Men en sak lär jag mig. Ärkebiskop Simojoki var ingen kv*nn*pr*stm*tst*nd*r*, men han uppfattade sig uppenbarligen som överkörd av Svenska kyrkan. Det var han också. Det var han för att Olli-Pekka Lassia inte talat riktigt hederligt, dvs så komplext som han skulle gjort. Han bar – på ren svenska – falskt vittnesbörd efter Lilla Katekesens definition.

Jag medger att jag ser hur Tuulikki hoppar mellan årtalen. Det är också informationsbärande men inte mig emot. Jag är ute efter något djupare. Det medvetna eller omedveten ljugandet, själva bedrägligheten. Jag är, så gammal jag är, överraskad av skamlösheten. Jag vet ju hur Kyrkan uppfattat sådana som lurat sig in i ämbetet. Jag tror att Kyrkans hållning varit välmotiverad. Och nu blir jag inte kvitt en obehaglig insikt, inte bara det där om ”med lögnen som vapen och sveket som verktyg” (taktiskt, taktiskt, taktiskt) utan som en fråga om ett kyrkosystem i LÖGN marinerat. Inte heller här ska jag låtsas överraskad. Er vedersakare Djävulen går omkring som ett rytande lejon och söker vem han (han! DS) må uppsluka. Varför talar vi så lite om detta helt normala tillstånd i världen och i Kyrkan?

På bokrean försåg jag mig med Uwe Wittstocks bok, Februari 33. Litteraturens vinter (Nirstedt/Litteratur, tryck Scandbook 2023). Borde vi inte läsa om tyskt 1920 och 1930-tal för att se grundläggande strukturer och taktiker i vår tid? Sitter vi fast i både en förkrigs- och en efterkrigstid? Jag som frågar har under två dagar rest i NATO-land och över NATO-sjö i sällskap med en flygvapenöverste. Vi visste båda hur det var efter 1953 när Tage Erlander gjort klart för amerikanarna var vi hörde hemma. Vi i den dåvarande svenska krigsmakten fick öva för ett tre- eller fyradagars krig med ansvar att fördröja invasion i väntan på hjälp från USA. Att vårt flygvapen hade sina bränslereserver i Norge visste somliga av oss, översten, jag – och ryssarna. Kom ihåg överste Stig Wennerström. Året var 1963. Vart marinchefen och flygvapenchefen skulle ta vägen vid krigsfall, visste vi också.

Jag tror att några av er kulturella skulle ha om inte glädje så nytta av Wittstocks bok.

Om jag släpper det kulturella har jag också haft bekymmer med det där med kvinnligt och manligt. Jag vet vad det är – men hur ska jag kunna förklara det? Kyrkofadern Augustinus sa detsamma om tiden. Vet vad det är, men kan inte klä det i ord. Ska vi ta några nya tag och med hjälp av begreppen manlig respektive kvinnlig kultur erövra något som går bortom kultur, går på det existentiella? Hur kan vi komma åt det som kristen tro tycks ha uppfattat som en poäng, att människan är manligt och kvinnligt och att kombinationen är livgivande. Hur kan vi komma åt detta djupare sammanhang utan att förlora det i meningslösa strider, som mest gynnas av kvinnor som tar sig fram med könet som argument och könet i högsta hugg – med tårar därtill vid behov? Så kan nog bara en sådan som jag, jämställt fostrad, omgiven av kompetenta kvinnor både före mig, med mig och efter mig, skriva. Mucka inte med mina döttrar eller dotterdöttrar! Eller med mig!

Då är jag tillbaka på ljug-temat. I Svenska kyrkan har det varit alldeles i sin ordning att måla ut dem som har en väl underbyggda ämbetssyn som misogyna, kvinnoförtryckare, kvinnohatare. Jag säger inget om det. I krig är väl allt tillåtet trots Genevekonventionen? Jag tror jag vet hur kraftlös den är när det gäller och i Svenska kyrkan har den alls inte gällt. Varför har anständiga medkristna inte sagt något om de återkommande lögner som vanställt oss som trätt fram i och mot den lögnkultur som etablerats? Ser ni inte vad som hänt och som så många genom idog tystnad har gett sitt medgivande till? Och så klagar man över att vi inte får tillräckligt många nya präster och vill lära oss av frikyrkan att rekrytera de reformerta… Jag vet vad fromma människor då ska säga. Vet ni?