Internationella kvinnodagen är en artefakt att fira. Jag är emot den. Alla dagar och inte bara en enda skulle väl i all rimlighets namn vara kvinnodagar, liksom mansdagar, ungdomsdagar, åldringdagar och barndagar – dagisbarn inkluderade! Så tänker vi som är jämställt fostrade och fäder till döttrar. Kvinnorörelser är oss alls inte främmande, rörelser av glädje och sorg lika. Vi evangeliska är dessutom för alla goda rörelser i själen (Apologien, art VII och VIII, Svenska kyrkans bekännelseskrifter, SKB, s 178)
Av just detta skäl finns det en feminism som gör mig osäker. Jag uppfattar bara ett privat egenintresse dolt under hyendet ”feminism och rättvisa”. Det har inte blivit så bra. Detta skulle kunna bero på att Gud skapat människan till man och kvinna med inte bara en gudomlig avsikt utan också med en manlig och en kvinnlig mening. Om detta kan man tala biologiskt men kanske med fördel för min del kulturellt. Kulturell är jag. Biolog endast i den begränsade meningen att jag lever och försöker orientera mig i livet. Det är inte alltid så enkelt.
Hos min vän profeten Jeremia har jag förresten hämtat begreppet ”vettlöshet” (Jer 29:23). Det är i samtiden väldigt användbart. Lika användbart som påpekandet att det finns profeter som Herren inte sänt, de har inget gudomligt uppdrag – men de profeterar ändå. (Jer 23:21). Det finns alltså sådana som till synes lägger ut fromma ord, men när saken granskas är dessa pretentiösa (profeter och präster lika) inte sända av Gud. Tänkvärt. Saken borde tas upp i den bok som måste planeras om det ska bli både en bok och därefter en konferens för att reda ut vad som varit och hur det kunde gå så illa, att de glada förutsägelserna om kyrkolivet inte besannas. Det blir självfallet en högst läsvärd bok som de flesta alls inte vill läsa! Gott så.
Tanken släpper mig alltså inte. Jag vaknade för några nätter sedan när jag uppenbart i sömnen försökt analysera vilka som inte vill ha en sådan bok/konferens och inte på något sätt vill se ett rejält underlag för sakliga samtal i frågor som några av oss identifierar som ödesfrågor. Men vi har förstås fel, programmatiskt fel! Jag tror att jag ur sömnen fick med mig exempel på sådant vi inte kan fråga om. Vad skulle hända om jag hos kyrkoherden ber om tid för ett samtal och ställer frågan ”vad är sanning” och ”hur ska jag få veta vad som är sant?” Sant på riktigt, menar jag. Riktigt sant! Vad svarar en kyrkoherde då? Vilka blir referenserna?
Kan kyrkoherden få för sig att hänvisa till ”Bibeln säger”? Då klipper jag till. Det är ju lika obegåvat som att ange ”biblioteket i Löttorp” som referens. Mer precist måste det bli. Jag kan hålla rent rent intellektuellt alltså. Det kan vi alla. Kan kyrkoherden få för sig att hänvisa till SKB? Ska vi då samtala om den där enda regeln och normen som alla läror och lärare bör prövas och bedömas efter, nämligen Gamla och Nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter? Ni uppfattade att jag tog Konkordieformelns inledning, som hänvisar till Ps 119:105 och Gal 1:8. (SKB s 499). Skriftglädjen är skriftenlig!
Frågan om hur vi ska få veta Guds vilja kan jag fortsatt dra i. Vad svarar kyrkoherden om jag rakt på sak frågar vad Gud ville när just jag kom till? Svarar kyrkoherden att Guds vilja med mitt liv var att jag skulle bli präst, kan jag haka på och fråga: Vad händer då i Svenska kyrkan, som av kyrkopolitiska skäl avvisar killar försedda med gudomlig kallelse? Vad händer vidare vid prästvigningen och vad är prästämbetet egentligen? Vem har instiftat prästämbetet? Svarar kyrkoherden lite mångordigt, men kommer fram till att vi talar om det av Kristus instiftade biskops- och prästämbetet, kan jag skrinna in i offensiv zon med en distinkt fråga: ”Om Kristus instiftat ämbetet som apostolatets förlängning är det väl mindre viktigt att resonera kring olika uppfattningar om ämbetet (den romersk katolska, den grekisk ortodoxa, den evangeliska, den presbyterianska …) och mer bekymra eller glädja oss över själva instiftelsen samt därtill ägna oss åt Guds rikes hemligheter (Mt 13:11, 1 Kor 4:1 t ex)?Vilken är Guds hemlighet med ämbetet, dess innehåll, dess ärende, dess form? Vem kan reda ut den saken?”
Ni märker att jag inte helt frigjort mig från drömmar och syner. Har jag blivit gammal nog för att ha drömmar? Joel 2:28. Eller gammal nog för att förstå att bara en handfull ifrågasättare vill ställa grundfrågor som grundligt ifrågasätter det som blivit samtida svenskkyrklig normalitet? Det är trots allt väldigt mycket som inte var i den kyrka där jag döptes, gick i söndagsskola, konfirmerades, prästrekryterades och prästvigdes. Jag förmår bara se det nya normala som onormalt, vettlösheter som Jeremia lärde mig att det hela kan ses som. Jag kan ge en liten illustration:
Ni har förstås inte reklamtidningen östgötatidningen.se vecka 8 i år riktigt present för er. Där finns en annons. Jag kommenterar parentetiskt:
Vill du engagera dig ideellt på något sätt i din församling? Är du intresserad av att hjälpa till vid gudstjänster? (Det enklaste är väl att engagera sig i kyrkbänken, fira gudstjänst, be, sjunga psalmer mm mm? DS) Välkommen att bli
GUDSTJÄNSTVÄRD
och
VÄRDEFULL MEDSKAPARE
i din församling!
(Borensbergs pastorat annonserar men hjälper dig att få kontakt med din församling om du bor någon annanstans, ser jag. Nog är det vidunderligt att det ska annonseras om saken i stället för att församlingen som gudstjänstfirande gemenskap ser människor och ser/inser deras olika kallelser. DS)
Tillsammans är vi alla bärare av kyrkans gemensamma uppdrag världen.
(Nu undrar man oroligt: vilket är detta gemensamma uppdrag? Och vilka är ”vi alla”? DS)
Som ideellt engagerad får du bidra med meningsfulla uppgifter som en del i ett större sammanhang. (Det låter något – men det i hög grad oprecisa oroar mig igen. Vad betyder detta när allt kommer till allt? Är det som annonseras ett rop på ”hyggligt folk” som kan hjälpa till som om kristen tro skulle ha någon vidare glädje av de hyggliga, när saken gäller kvalificerade syndare – och vill vi verkligen se kvalificerade syndare som värdefulla medskapare? Vore det inte bättre om den sortens folk först lockades att ta emot nyskapelsens liv? DS)
Den här sortens jakt på oklarheter skapar klarhet i somligt! Kristen tro utmanar mer än vad kyrkosystemen kan proklamera. Lärjungaskapet är inte kyrkosystemets grej. Systemet nöjer sig med värdskap och medskapande. Omskakande, säger jag. I övrigt blir jag alltmer emot manliga profeter av frikyrklig extraktion. De pratar mycket ,men har egentligen inget att säga. Typiskt för en viss sorts profeter. Sådana profeter ska ifrågasättas – eller struntas i. Ska jag hänvisa till min vän Jeremia igen? Eller sockenbiblioteket i Löttorp?