Kyrklig samlings styrelse gladde sig. Boken var klar och bokprojektet /forskningen/inventeringen hade till stor del finansierats av Kyrkostyrelsen. Planering för Konferensen (med stort K) kunde vidta. Ingenting av detta var egentligen konstigt. Det konstiga var att detta fullständigt normala sätt att hantera kontroversfrågor varit kyrkopolitiskt omöjligt. Därmed hade mycken tid och kraft gått förlorad. Tillnyktringen i kyrkostyrelsen kunde alltså – fortfarande ”märkligt nog” – noteras som glädjande. Maktintresset, som av kyrkopolitiska skäl kunnat göra en seriös frågeställning till ”en icke-fråga”, hade demaskerats. Frågor var på nytt tillåtna att ställa. Det totalitära i kyrkolivet, som självfallet inte haft någon framtid för sig, hade ställts i skamvrån. Som sagt: Kyrklig samlings styrelse gladde sig.
Vad hade föregått denna glädje? Boken. De kristna är Bokens folk. Tanken att ordna en konferens med värdefulla anföranden, som sedan kunde publiceras, hade metodiskt renoverats. Nu hade Boken kommit först. Konferensen var tillfället att diskutera på det vanliga sätt som seminarier bedrivs. Seminarium betyder plantskola. Det är plantors livskraft som bedöms och vissnade, slokande idéer utmönstras. Boken var själva grejen. Konferensgrejen konsekvensen. Eller tvärtom. Välj själv!
Det roliga med boken är förstås blandningen. Dels mer omfattande analyser, dels personliga inblickar och rapporter från dem som var med, dvs klipp ur minnesanteckningar och nyskrivna berättelser och analyser. På många sätt visade sig boken bli en rapportbok, som ställer till det genom att ge nya perspektiv, dvs insikter. Grundhållningen var ekumenisk. Svenska kyrkan fick sig en ämbetsreform som den första liturgiska kyrkan. Det blir då ekumeniskt viktigt att berätta hur det tänktes, beslöts och sedan gick.
Nu har jag inte boken framför mig så jag får ta lite axplock ur innehållet. Strukturen kan man se, författarlistan är också imponerande, tycker jag. Niklas Adell, Johanna Andersson, Göran Beijer, Peter Bexell, Annika Borg, Bo Brander, Jonas Eek, Eskil Franck, Björn Fyrlund, Daniel Gustafsson,Torbjörn Johansson, Inger Johnsson, Rune Imberg, Mikael Löwegren, Anna Ehde Malmberg, Frida Mannerfeldt, Folke T Olofsson, Ragnar Persenius, Kjell Petterson, Rolf Pettersson, Anders Reinholdsson, Dag Sandahl, Berit Simonsson, Andreas Wejderstam, Madeleine Åhlstedt om jag alltså bara gör ett axplock. Somliga av dessa sjunger sin svanesång – men det är också vackert!
Jag kan ta några av avsnitten också:
Det respektlösa är livsfarligt för det självklara. Respekt är att se en gång till och det är typiskt att
respekt och reformation hör ihop – men utan respekt ingen egentlig reformation utan bara formgivning.
Försvaret för självklarheterna är emellertid vanskligt, inte minst om det drar ihop sig till paradigmskifte. En kristen är en ifrågasättare!
Dramatis personae är själva rollbesättningen. I början, när ingen riktigt kunde se konsekvenserna eller brydde sig ommen heltokig idé, var det förstås biskoparna och Lydia Wahlström som måste uppmärksammas.
Biskoparnas elände är att de ser skräck från alla sidor och utgör en räddhågad lärjungarund. Inget fel i det. En Lögnfurste härjar och går Djävulen ett varv kring Uppsala går han sju varv runt det hus där biskopsmötet håller till.
I boken är ett genomgående tema ”respekt” För klarhets vinnande måste vi med olika infallsvinklar ta reda på hur det egentligen var. Då har vi nog kommit till några avgörande år:
1938 1948 1958 och bakom kulisserna/artiklarna möter vi dramatis personae till exempel Torsten Bohlin, Yngve Brilioth, GA Danell, Anton Friedrichsen, Bo Giertz, Harald Hallén, Gunnar Hultgren, Nils Johansson, Hjalmar Lindroth, Ester Lutteman, Jan Redin, Harald Riesenfeld, Gunnar Rosendal, Margit Sahlin, Krister Stendahl och Ingmar Ström.
Flyttar vi framställningen till 1960 1963 1970 och ser dramatis personae blir det fortsatt spännande, det heter så i alla kyrkliga sammanhang: ”spännande”. Elisabeth Djurle, Birger Gerhardsson, Bertil Gärtner, Ragnar Holte, Ruben Josefson, CH Martling, Ingrid Persson, Per Erik Persson, Erik Petrén, Carl Strandberg och Gustaf Wingren. Här finns mycket att berätta sedan vi väl läs på. Visionerna. Var en sak. Verkligheten en annan. Och anpassligheten, den anpassligheten. Det var under denna tid den kristna kulturen dog. 1964 eller 1965, kan man gissa. Dog. Men vi fick i det kyrkliga en framväxande exkluderande kyrklig kvinnokultur eftersom kvinnorna tidigare i det kyrkliga varit så förtryckta. Det hade en erfaren söndagsskolgosse lite svårt att fatta. Han hade ju alltid sett det kvinnliga i det kyrkliga. Hade han sett fel? Verkligen?
Vi håller i: 1975 1979 1982. Konflikten kan inte hanteras, riksdagen trycker på och värst av alla är centerpartisterna. De nyvordna klerikala sossarna är inte så dåliga heller. Dramatis personae: Eva Brunne, Anne-Louise Eriksson, Willy Haag, KG Hammar, Torgny Larsson, Martin Lind, Christina Odenberg, Dag Sandahl, Anders Svärd och Bengt Wadensjö
Till dem som bedrev feministteologi hör förstås Ulla-Carin Holm med avhandlingen Hennes verk skall prisa henne (1982).
1989/1990 1993 1994 1997
Här funderar boken författare över vad som är bas och vad som är överbyggnad men också över
inomkyrklig ekumenik. Vilka var det som ville ha ett annat klimat i Svenska kyrkan?
Kyrka Ämbete Enhet tillsattes för att göra reda – och rapporten gick i papperskorgen. Varför blev det så? Motsättningarna skärptes – precis tvärtemot vad arbetsgruppen velat. Synoden och aKF gav dock sina representanter godkänt. Detta gällde inte för biskopsmötets och centralstyrelsens!
Dramatis personae får ändå bli Göran Beijer, Cristina Grenholm, Inger Johnson, Jonas Jonson, sr Marianne, Ragnar Persenius och Henrik Svenungsson.
Evangeliskt Forum och Svenska kyrkans fria synod kom till. I boken analyseras de tu!
2000 2010 2024
I det s k kyrkomötet skrev Yngve Kalin en motion som syftade till förnyade samtal. Sådana kom till stånd, men när försöken till samtal skulle sammanfattas, var intresset noll. Detta analyseras i boken. av Kjell Petersson. När ointresset segrar, tuggar allt på med formaliserade krav på anpasslighet.
I boken finns skribenter som broderar på temat ”Med lögnen som vapen och sveket som verktyg” och andra som beskriver det som varit som framgångar för evangeliet. Den nya svenskkyrkligheten, som mer handlar om organisation än om mentalitet (bekännelse) kommer med förstås. Och en bibelutläggning om senapskornet, som faller i jorden och dör. Det betyder, som det heter i bokens avslutning att sista ordet inte är sagt. Det ska sägas på konferensen i Worcester, där konferensledningen stenhårt ska stå för an ny hållning, den majeutiska, den som tvingar oss att bedriva förlossningsvård för det nya som föds. Till konferensen anslår förstås kyrkostyrelsen ett tacksamt anslag. Och boken kan läsas och diskuteras runtom i Svenska kyrkan. Varför Worcester? Därför att vi inom Borgågemenskapens ram ska få veta mer om eländet i England och Church of England. Ett gäng från USA kan vi också räkna med kommer.
Så här långt i framställningen ringde väckarklockan. Tre hundar kastade sig över mig, taxen slickade mig i ansiktet. Jag vaknade alltså rätt brutalt. Detta hindrar inte att boken är läsvärd och konferensen viktig, tror jag. Det borde inte hindra Kyrklig samlings styrelses glädje heller. Går det att varsna en kallelse här, tro? Vill vi, kan vi, törs vi? Och vad säger Modéus I nu?