I Svensk Pastoraltidskrift (SPT) fortsätter Modéus I återuppfinna den lutherska församlingen. (SPT nr 4/2024) Eftersom tidskriften kom till som en ”invändare”, när Svensk Kyrkotidning (SKT) hade en policy där oönskade/känsliga ämnen (läs: ämbetsfrågan!) inte skulle behandlas och insända bidrag till denna för prästerna gemensamma tidskrift lades på hög, var den redaktionella hållningen. Metoden i SPT var att avslöja svag argumentation i det teologiska/kyrkopolitiska, granska maktutövning och förstås erbjuda kreativ pastoralteologi. Jag nödgas väl påminna om hur det var år 1970. Då hade rapporten Bibelsyn och bibelbruk kommit. I SPT blev det genomlysningar och debatt. I SKT ingenting. Intet, intet, intet. Till sist fick bibelkommissionens sekreterare Sven Ingebrand samla sig till en presentationsartikel – men debatt blev det inte. Takterna satt i. Pigg debatt i en av tidningarna, tystnad i den andra. Gissa från vilken redaktion biskopar rekryterades!
Bakgrundsteckningen tyckte jag att jag måste göra eftersom jag inte kunnat genomskåda redaktionens beslut att publicera ett föredrag som Modéus I höll för stiftsfullmäktige. Uppfattas alstret som så värdefullt att många måste få ta del av det eller uppfattas Modéus I som så svagsint att bevis för saken måste publiceras, SPT:s gamla hållning?
Också med respekt för att en ärkebiskop måste kunna nonsenstala och lägga orden så att verkligheten inte blir besvärande samt hålla sig väl med den kyrkopolitiska makten, borde det bli besvärande när orden inte bara flyger förbi utan kan läsas och analyseras. Särskilt när detta utförs av moraliska personer, sådana som lärt sig att inte gå på vad översåtligt snack som helst. Som därtill, värst av allt, är luttrade församlingspräster av det oönskade slaget. Sådana som SPT kom till för att uppmuntra! Har SPT:s redaktion lurat Modéus I att vara oförsiktig? Då får vi tacka för inblickarna – för hur eller hur lyckas karln inte återuppfinna den lutherska församlingen.
Modéus I ser förutom de organisatoriska problemen med storpastorat (men inte problemet med ett system där i grunden okyrkliga människor – rekryterade i den vanliga samhälleliga strukturen – ska besluta om det kyrkliga och till detta en idog (?) verksamhetskyrka. Modéus I klagar på åldersindelade grupper. Han föreslår ”otvungna tillfällen”, som att spela krocket. Ingenting, absolut ingenting, kan grundlägga livslång fiendskap människor emellan som just krocketspel, det vet alla som sett hur dom andra fuskat sig fram och hänsynslöst slagit bort andras klot. Det exempel på det otvungna som Modéus I ger, kanske beskriver kyrkolivets karriärvägar? Var inte dystra!
Modéus I tänker djupt och nytt: ”Jag tror helt enkelt att vi ska skapa nya mötesplatser.” Om detta är helt enkelt, hur ska det då helt enkelt gå till? Helheten ska tänkas på ett nytt sätt! trumpetar han. Det betyder att vi ska mötas i lokalerna och där ska vänskap praktiseras och där ska det vara så att ”andras uppfattningar inte blir ett problem utan en tillgång.” Jag återkommer strax till detta, men behöver här och nu markera att Modéus I inte bygger församling med högmässan i centrum, den självklara mötesplatsen med Herren själv och därför med alla andra. Modéus I är ingen församlingsbyggare. Inte ens en pastoralteknokrat.
Modéus I vill stötta ett lokalt andligt liv. Tulipanaros alltså, när besluten fattas på andra ställen och kyrkolivet sätts på sparlåga. Vad ska vi då göra? Modéus I: ”hålla kyrkor öppna gärna med hjälp av ideella, att fira små gudstjänster utan suckar och bejaka det lokala engagemang som finns. Så länge det finns. Annars stänger vi.”
Kommer det folk blir för Modéus I frågan om hur ”den heliga Anden försöker visa oss något om hur människorna i just denna bygd, i denna förort, i denna storstadskyrka finner det meningsfullt att be och tillbe inför levande Gud, även om man aldrig skulle uttrycka det på det sättet.” Vi sjunger väl enklast en avkortad version av Koppången och känner andligheten? Eller så frågar vi Anden vad som är fel rakt av. Då har väl Anden som vanligt en hel del att komma med – för kyrkokritik gillar Anden mer än vad stiftschefer brukar uppskatta. Allra minst när Anden på sitt brutala sätt säger: ”Ni är lata. Obetänksamt lata och lättjefulla fast ni nog egentligen fattar att det som nu pågår i kyrkolivet alls ingen livskraft har. Men ni har inte ork att ta er ur de gropar ni själva grävt.” Det blir så i det andelösa. Ändlöst andlöst slit med meningslösheter. Sisyfos blir dygdemönster för mången kyrkoarbetare. Stackarna. Fader Gunnar skrev böcker för att peka på alternativ, det hållbara alternativet: Kyrklig förnyelse.
Modéus I träder fram som en tacksam lutheran. Tacksamheten gäller ”att människors individualitet är god och tillgång för det gemensamma”. Han ser också något gestaltas i Svenska kyrkan: ”den underbara öppenhet på kristen grund som är adelsmärket för vår svenska lutherska folkkyrka, den som jag är så glad och stolt över att få tjäna.” Har jag nämnt att karln kommer från Jönköping? Det kunde ha varit Barcelona, men det är det inte. Jönköping – där det är kris!
Verkar jag uppbragt? Adelsmärket för ”vår svenska lutherska kyrka” är alltså den öppenhet som gör kyrkolivet för de klassiskt kyrkligt förnyade till en plåga. För dem gäller, som bekant, att Svenska kyrkan är öppen för alla – men inte för er. Inte om ni har en prästkallelse – för präster av ert slag ryms inte inom vår öppenhet. Därför måste vi i öppenhetens intresse se till att ni framställs som något ni i all mänsklig svaghet dock icke är. Öppenheten gäller andra och just därför måste avgränsningen gälla er. I öppenhetens intresse nödgas vi ta till lögnen som vapen och sveket som verktyg, men häng inte läpp för det. Adelsmärket är viktigare än plebejerna, det måste ni väl förstå?
Då försöker förstås någon högkyrklig av det gamla bespottade slaget (inte en av det nya och uppskattade slaget alltså) invända: ”Det verkar inte som om Svenska kyrkan lyckas särskilt väl. Förr var det kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn*s fel och så gjorde ni er av med dem. Inte går det bättre för det. Tvärtom! Vad svarar Ers Vedervärdighet på den invändningen?” Jag ber självfallet om ursäkt för den bespottades ordval, men själasörjarsinnet slår till och jag kanske kan förstå varför det blir så här. Ordvalet spelar ingen roll. Något svar kommer inte att ges. Det som mest kan äckla de teologiskt kvackelmagade är förstås själva den fromsinta men lögnaktiga hållningen, att vi alla skulle vara så uppskattade och våra bidrag sättas värde på som något gott och en tillgång för det gemensamma.
Jag lugnar nerverna med Sten Hidal, Erik Aurelius och Ingegerd Källström, som alla har böcker på Artos bokrea. Sten Hidal skriver minnen och berättar om möten med människor. Här finns byggstenar för att förstå bibelöversättningsarbete t ex. Sten vill jag räkna till mina vänner. Det gäller inte Erik Aurelius, men det ska hederligt sägas, att Erik tar fram texter av Gustaf Wingren och skriver en läsvärd och viktig inledning till Gustafs artiklar, som han samlat ihop. Lite rörande på sitt sätt. Erik skriver väl och Gustaf är Gustaf. Inga läste honom så idogt som den gamla sortens högkyrkliga, de bespottade högkyrkliga. Ingegerd Källström, som jag räknar in bland nära vänner, har boken Flyg i Treenighetens fart på rean. Den handlar om vår inre resa. Har ni två par byxor så sälj det ena och köp böckerna. Gå in på Artos hemsida: www.artos.se. Kommer hybridkriget och nätet och postdistributionen slås ut och vi inte ens får tidningar, behöver vi ha boktravar hemma för att inte gå helt mentalt förlorade.
Men när inte ens Modéus I förmår återuppfinna den lutherska församlingen, då är det väl rätt kört, krig eller inte? Eller var det frågan och ansatsen som var helt fel och ärendet förlorat redan innan Modéus I satte sig i Uppfinnarjockes återuppfinnarverkstad?
Nå, ledd av Anden (eller arvingarnas krav på partiell upprensning i bokhyllorna) läste jag en näpen liten skildring av ett pastoralteologiskt program i Växjö stifts Hembygdskalender 1973, s 118-122. Skulle Modéus I (eller hans lillebror) vilja berätta för oss andra vad det var för fel på det programmet? Saken kanske mer handlar om att återupprätta än att återupptäcka? Svenska kyrkans skuld till de dissiderande/marginaliserade är omätlig. Märk mina ord.