Gunnar Weman (25 febr 1932-24 febr 2024) höll jag av, men inte alltid med. Han hörde till dem som var medvetna om Svenska kyrkans anomalier; statskyrkosystem, dop utan medlemskap, folkkyrka nermald i rutiner och med brist på församlingar som kunde locka till tro och efterföljelse till exempel. Vi tänkte lika om Kyrkans ämbete. Gunnar modifierade sin syn och valdes till biskop i Luleå. När Gunnar blev ärkebiskop (kyrkoministern Inger Davidson ringde för att berätta om den stundande utnämningen och önska Guds välsignelse) hade han Bertil Werkström på telefonavstånd, dvs någon att dialogera med. Ärkebiskopspysslet är mycket ensamt. Så blev inte förhållandet till efterträdaren KG Hammar, som aldrig ringde. KG körde sitt eget race och så hade han ju sin syster…
Gunnar hade missionärens hela drivkraft i sig (och det vill inte säga lite). Det gällde inte bara när han var i SKM:s tjänst utan Gunnar som församlingspräst När han blev direktor i den nya kyrkoorganisationen, hade han alla väsentliga identitetsfrågor om hand. Gudstjänstlivet inte minst men också evangelisationsarbetet. Det var idérörelsen Kyrklig Förnyelses ärende han ville gå, han som så många andra som varit med och uppfattat behovet av just förnyelse. Han prästvigdes i maj det ödesdigra året 1958. Ärkebiskopen Yngve Brilioth var sjuk och svag, men ärkebiskopinnan Brita såg till att allt gick i lås. Gunnar fick besked om prästvigning vid porten till Ärkebiskopsgården.
När Gunnar och Tord Harlin reviderat sina ställningstaganden i den avgörande frågan var problemkomplexet känsligt. När jag skrev ett avsnitt i boken Vems ärende går Svenska kyrkan, tyckte Gunnar att det var ”det gamla vanliga”. Det var det inte, menar jag. Gunnar förmådde dock inte bana nya vägar för att hantera konfliktfrågan. När KG Hammar blev ärkebiskop skrev jag till KG och kunde menade att hans möjligheter att finna vägar framåt var bättre än Gunnars, som tänkt om och kunde misstros just därför av höga vederbörande. Nå, också detta var ett fåfängt hopp.
Under Gunnars tid som ärkebiskop 1993-1997 (han var biskop i Luleå stift 1986–1993) möttes vi i dåvarande Centralstyrelsen och dess arbetsutskott, men också andra smärre sammanhang, typ bokutgivning. Med wemansk entusiasm mötte han medarbetarna i Kyrkans Hus med idéer och inpass. De som inte förstod att Gunnar kom med inpass och inte med nya instruktioner från Ärkebiskopen kunde ha glädje av en samtalspartner. De andra blev förvirrade.
Under Gunnars tid kom inte bara rapporten Kyrka Ämbete Enhet, som aldrig fick en chans, utan också implementeringen av Borgådeklarationen. Styrelsen skulle delas upp och fara till systerkyrkor. Jag fick vara med i Gunnars grupp som skulle till Trondheim, Edinburgh och som kulmen på allt London. Trondheim var rätt trist, när vi var på mottagning efter festgudstjänst tyckte Gunnar helt riktigt att det var långtråkigt och ville avvika. Det fick han inte. En ärkebiskop måste uthärda. När vi skulle till Edinburgh försvann packningen. Det skotska besöket innefattade inte bara storstaden utan församlingsliv. Vi bodde på ett charmerande hotell i North Berwick, men det blåste höstliga vindar. Gunnar knackade på min dörr och undrade om jag kunde stänga fönstret. Det gick inte, men jag har tätat med badrumsmatten. ”Själv fick jag ta hela mattan i rummet för att täta!”, klargjorde Gunnar. När vi hutt(r)at en stund gick vi till hotellets pub. Där var folket och värmen. Dagen efter skulle vi möta Episkopalkyrkans primus Richard Holloway. Det blev inte helt lyckat eftersom Holloway aldrig brydde sig om att spela det kyrkodiplomatiska spelet. Han spelade sitt eget spel med många utspel. Sådant imponerade inte på Gunnar.
Inte blev det så mycket lättare för den svenske ärkebiskopen när det var stor uppställning med Borgågemenskapen i London och engelsmännen skulle med. Biskopen Dr John Broadhurst, Fulham, och kyrkoherden, Dr Geoffrey Kirk passade på att säga några sanningens ord om hur Svenska kyrkans minoritet behandlades.Gunnar fick sitta bredvid ärkebiskopen av Canterbury och höra kritiken. Sådant hade ingen svensk ärkebiskop fått höra i ekumeniska sammanhang någonsin. Vi möttes i foajén efteråt och när Gunnar såg mig ropade han: ”Nu njuter du väl, din gris!” Engelsmännen undrade vad den svenske ärkebiskopen sagt. Jag försökte översätta: ”Now, pig, you are enjoying”, sa ärkebiskopen ”Swine” trodde jag nog skulle bli för mycket. ”Pig” räckte dock gott för engelsmännen. Själv förstod jag hur svårt Gunnar haft att bära den smälek en svensk ärkebiskop utsattes för. Att jag var nöjd med att mina engelska vänner fick denna ögonblicksreplik från det svenska kyrkolivet, måste jag medge. Och Gunnar gillade jag fortsatt. Han fick gå vid 65 års ålder för regeringen hade en policy att generaldirektörer inte fick sitta över den åldern. Det fanns väl också en traktan att bli av med Gunnar Weman och få dit KG Hammar för att därmed få en chans att få en kv*nnl*g b*sk*p till Lund. Det blev Christina Odenberg. Politik är att vilja!
Nu har ni fått fler inblickar i kyrkosystemet än vad som är bruklig i nekrologer. Skyll inte på mig. Livet ska väl framställas som det gestaltades. Gunnar Weman inledde därefter de avgångna odisputerade ärkebiskoparnas vana att doktorera när det blivit pensionärer. Man kan lugnt säga att Wemans avhandling är den bästa.
Och slutord: Gunnar var en kyrkoherde som blev ärkebiskop och en ärkebiskop som aldrig slutade vara kyrkoherde. Anders Svärd och jag har enats om beskrivningen och menar att den ska uppfattas som beröm. Gunnar var fotfolkets ärkebiskop, inte höjdarnas.
R I P
