Jag funderar då och då över det där med manligt och kvinnligt. Fick jag så mycket hjälp av en kommentar jag kunde läsa på Det Goda Samhället? Kvinnor har högre betyg i irrelevanta ämnen, medan män har högre betyg i relevanta ämnen. Kvinnor ”utbildar” sig i till värdelösa kompetenser inom ”yrken” som hittats på för att just ge jobb till dessa. Kvinnor är inte kompetenta att leda samhällen, företag eller ens arbetsgrupper då den kvinnliga kombinationen av känslostyrning, regellydnad, överanalys, ängslighet och blind tro på ”auktoriteter” står i vägen för att effektivt lösa problem. Män LÖSER problem, kvinnor PRATAR om problem (som de i många fall orsakat genom känslobaserade beslut).
Morsan var läkare. Jag känner inte igen henne i den bild som målas här. Jag är dock fullt beredd att tänka att det finns kvinnor av detta slag, liksom för den delen män. Några av dessa män har jag mött som underofficerare i det militära systemet, några också som officerare. Får de någon syssla där det ska inspekteras, lever den här sortens människor upp. Jag känner igen dem. De känner oftast också igen mig. Jag tänkte det var bäst att skriva detta för att undgå alla misstankar att jag skulle vara misogyn. Men frågan om manligt och kvinnligt kvarstår.
Till detta kommer den så uselt hanterade frågan om ämbetet, den teologiska fråga som ”löstes” politiskt och kyrkopolitiskt – och det går självfallet inte att göra såutan allvarliga skador på kyrkolivet – och på människor! Det har lappats och lagats. Problemet manligt-kvinnligt var verkligt men problemlösningen blev sanslös. Och än mer sanslöst att hela frågan plötsligt förkunnades vara en ”icke-fråga”. När majoriteten förkunnar detta, kan man veta att det är ljug på gång.
”Vigningstjänst” skulle det heta. Inte ämbete. Då på 1950-och 60-talet fördummades debatten när frågan om Kristus-representationen inte togs upp på allvar. Ingen ville heller ta upp vad Anders Nygren sagt i sin reservation, det där med att Svenska kyrka växlat in på ett för henne främmande spår, dvs gnostikers (300-talet) och svärmandars (1500-talet). Det borde gått att tala allvarligt om detta för 300-tal och 1500-tal var favoritårhundraden för teologer i Sverige. Ingen tog heller på allvar upp vad Margit Sahlin skrev om manligt och kvinnligt. Hon var ju egentligen ute efter ett kvinnligt ämbete och när en kaftan för kvinnor skulle ritas blev den egentligen en ordensdräkt. Jag har skrivit något om detta i boken Kyrklig Splittring. Diakonissor hade vi och hemsystrar. Nunnor också. Samt prästfruar!
Mycket blev löjligt eller gjordes löjligt. Det är ett Djävla sätt att förstöra det kyrkliga samtalet (nej, jag svor inte!) Det kunde vara av intresse att analysera Själafiendens insatser i ämbetsfrågan. Han kommer för lätt undan, när folk inte tänker att han finns. Jag håller före att metoderna som används, lögnen som vapen och sveket som verktyg, är informationsbärande.
Lunds stift verkar vara intressant, men Stockholms stift kommer nog inte långt efter. Vi borde ta fram frivilliga och ofrivilliga avkragningar, dvs när kv*nnl*g* pr*st*r blivit prästinnor i klart medvetande att de står för en annan tro. Hur är det alls möjligt att de kunde ordineras till Kyrkans prästämbete? Fokus på biskoparna. Lunds stift har levererat några tydliga exempel på prästinnor/häxor. Fråga biskop och domkapitel!!
Till arbetsuppgifterna måste också diakonatet höra. https://www.kyrkanstidning.se/debatt/vi-behover-en-mer-solid-svenskkyrklig-ambetsteologi. Detta har tjatats i de kyrkligt förnyade organen upprepade gånger, men ett kyrkosystem som definierar bort somliga blir förstås oförmöget att höra och förstå vad de har att säga. Kyrkosystemet vill inte.
Arbetsuppgiften att analysera vad som skapelsegivet är manligt och kvinnligt har ingen av oss vågat sig på. De ideologiska spärrarna hindrar klarsyn och de ideologiska spärrarna hindrar också de försöksvisa ansatserna till samtal. Också vi, som tänker att det finns en gudomlig poäng med att människan är skapade till man och kvinna, vet att hålla käften. Det är skada eftersom förvirring blir vår arvedel. Men nog vore det mer möjligt att undersöka vad som är manlig och kvinnlig kultur – historien igenom och i vår tid?
Torsdagsdepressionen illustrerade med en replik av Elisabeth Olsson, som skulle kunna fungera som ansats: ”Hur ser du på Svenska kyrkan?
– Den är världens modigaste.
På vilket sätt?
– Svenska kyrkan vågar stå för saker som blir alltmer obekväma. Den backlash som vi ser så mycket av i samhället i övrigt har inte fått samma genomslag i Svenska kyrkan. Jag tror att det beror på att kvinnor har ett stort inflytande där, kvinnor har till exempel inte samma behov av dogma.”
https://www.kyrkanstidning.se/kultur/jag-ar-nojd-med-det-jag-astadkommit?utm_source=rule&utm_medium=email&utm_campaign=%22Svenska%20kyrkan%20är%20världens%20modigaste%22&utm_custom%5Brm%5D=227163288
Då skulle vi kanske börja analysera vår kyrkokultur? Jag börjar: Med idel manlig präster kunde kyrkokulturen uppfattas vara maskuliniserad, en kultur för bröder. Detta var den – men på ett avgörande begränsat sätt. I verkligheten höll den sig med kvinnor; Herrens mor Maria, andra betydande kvinnor historien igenom och självfallet med kvinnor i gudstjänsterna. Ingenstans förkunnades et maskulint evangelium, dvs slå den på käften som du är emot, ”slit armen av din fiende och slå honom i huvudet med den blodiga delen” eller så. Budskapet var ett annat, inte ett hårt men ett mjukt värde. Mycket förkunnades som satte en spärr för manligt våld. Och Kyrkan kunde enkelt definiera mäns synder. Svårare var det att sätta ord på typiskt kvinnliga synder. Det kan bero på att de är försåtliga – det som till synes är utslag av godhet men som egentligen är falskt och ont. Så vad i vår kyrkliga kultur ger rum och utrymme för kvinnliga synder?
Kyrklig självbespegling är satt på undantag. Kritiska frågor ska inte ställas! Men till den rättrådige tjänaren sägs: ”Gör räkenskap för din förvaltning!” Kan det vara så att den avgörande växlingen var den som biskop Anders Nygren talade om. Svenska kyrkan växlade in på främmande spår. Då måste vi granska vad som hände då och vad som hänt under resans gång.
Inte för den s k minoritetens skull utan för anständighetens. Kommer vi inte till rätta med denna fråga kan Svenska kyrkan inte fullgöra sin gudomliga kallelse, det är det hela. För i förtroende: ingenting, säger ingenting, blev som det sades skola bli. Folk i kyrkorna, ett vitalt arbete och ingen förändring av ämbetet och ämbetssynen. Allt skulle fortsatt vara som det var, men oändligt mycket bättre. Är vi tillräckligt få för att ändra framfarten på främmande spår?
Tillräckligt få? Jag klacksparkar till Domarbokens kapitel 7.
Jag har lärt mig att det japanska ordet ”mu” kan vara användbart. Det betyder något i stil med att frågan måste ställas på annat sätt för att diskussionen inte ska leda ut i djupare missförstånd. Kan vi få ta till mu och ställa de grundfrågor som försummades när jag gick i söndagsskolan och det bereddes, som förde Svenska kyrkan bort på främmande spår? Givet att professorn och biskopen Nygrens reservation var klarsynt, förstås. Men det finns väl en del som pekar på det? Ska Kyrklig samling samla sig så här i heliga fastetider?
