Boken Avkragad kan utgöra ett avstamp för att förstå något utöver det personliga. Det är det svenskkyrkliga systemet som avslöjas. Biskopen förstår inte, biskopsmötet ska vara biskoparnas stöd och hjälp (dra mig på en träpinnevagn!), biskopen söker sjukvården och får antidepressiva, skvallerkulturen fungerar väl på Gotland och i det kyrkliga och skulden ligger hos många; de som hörde skvallret, skrattade och inte brydde dig.
Mantrat är förstås det statsmannalika: ”Vi har varit naiv!” Hur blir den kyrkliga kulturen sådan. Jag när misstanken att kulturen i Kyrkans Ungdom, inte minst, f’låt, i Linköpings stift, som gav oss ett aktivt ungdomsarbete men som underhöll mer än utbildade och utvecklade, som höll sig på ytan men inte gav sig ut på djupet och som blev prästrekryteringsbas för de pigga, de som ville fortsätta i underhållningsbranschen. Vilka fostrade församlingar? Och vilka församlingar finns som både fostrar präster och ungdomar? Det blir som det blir. Präster som tänker karriär, klättrande. De höll sig undan teologisk reflektion, åkte frihjul mer än cyklade själva.
Jag kan ta frågan om det kyrkliga styret också. Till styret rekryteras partipolitiker och vi får en politisk struktur som alla måste förhålla sig till, dvs anpassa sig till. Det är frågan om makt, inte frågan kom vad Anden manar Kyrkan till utan vad tidsandan har att säga. PK eller Woke, tiderna växlar och skrider, men strunta i vad det kallas. Det är anpasslighet efter tidens väsende som belönas. Vi får biskopar formade efter den mallen. Om de nu är biskopar. Kunde Antje verkligen överantvarda biskopsämbetet till dem hon vigde? Det vete spörs, som det heter.
Sammanhangen i det kyrkliga bli små och än mindre på Gotland. När biskopen på ön också skulle vara biskop för utlandsförsamlingarna var det ett försök att ge lite vidare utblickar. Jag tror fortfarande att det var rätt tänkt. Men lösningen gör inte Gotland större och all mänsklig svaghet finns också i det lilla. Jag går inte fri från min dystra fundering att Thomas Petersson inte bara hade vänner bland kyrkoherdarna. Dessa uppträdde förstås inte bibliskt med förmaningar utan i grupp med den dynamik som detta för med sig, inte mijnst om de själva är rättfärdiga. Vad tyckte egentligen den kyrkoherde som inte fick bli kontraktsprost om biskopen? Jag bara frågar. Och vilken saklig kompetens fanns och finns för att hantera kyrkolivets alla nutida och framtids utmaningar på ön och i Svenska kyrkan?
Thomas Peterssons domprosttid i Växjö innebar att han tog tag i administrativa problem och strukturfrågor, Det betyder att han ordnade en organisation, där präster skulle fara runt i ett jättepastorat och tjänstgöra, dvs dra igenom gudstjänster. Sådant bygger inga relationer och alls inga församlingar. Det är, jag skulle mena utan eftertanke, en annan struktur än den parokiala. Där fick jag till det igen! Fokus har flyttats från församling till en större enhet med pastoralchefer och kommunikatörer. En präst och ett altare är en annan struktur. Den höll för att kristna landet, steg för steg, under medeltiden. När jag såg bilden av domprosten Petersson i Växjö domkyrkas vapenhus var det en uppklädd och leende präst – men en pappfigur. Jag vet inte vad ni uppfattar att detta sa, mig sa det en hel del. Pappfigur men inte fader för en församling.
Tanken att skilja privatpersonen från prästen/biskopen är förstås 1848 års tänkande så som Karl Marx och Friedrich Engels framställer den i Kommunistiska Manifestet. Prästen har blivit lönearbetare och går till jobbet. Kyrkans ämbete är något mer helgjutet. Det är att ta hela personen i anspråk. Det ena diket illustreras av pastorsadjunkten som löper runt i prästskjorta i alla sammanhang, det andra av de mediala prästerna, som alltid har ett och annat halvradikalt att säga. Jag tar inte namnen. En av de samtida ser ut som Åsa-Nisse, såg jag. En annan körde sådant jag inser finns, men som jag inte fattar att de måste berätta. Att de tog ett förkläde och tvingade sina föräldrar och syskon att se på när de i fyraårsåldern lekte präster. Lite värre borde det vara att kämpa med och mot en prästkallelse…
Hela den byråkratiska härvan när Antje med sitt följe flyger luften för att landa i Visby är förfärande. Hon hade inte där att göra. Kyrkomedlen missbrukades. Jag betalar! Det dröjer innan hennes tid som ärkebiskop utvärderas kritiskt, men jag säger som fyllot som öppnade kylskåpsdörren och såg mjölkpaketet: ”Din tid kommer!”
I boken Avkragad ser vi samtidens oreflekterade kyrkoliv och kan dra slutsatsen att det Ansvarsnämnden avkragade Petersson för, hanterade Biskopsmötet på annat sätt, uppenbarligen utan att kräva hans avgång. Det säger något om både Ansvarsnämnden och Biskopsmötet. Att Ansvarsnämnden i sitt nit tog diakon- och prästämbetet från Petersson blev fel, jurister ska inte försöka förstå teologiska subtiliteter eller fatta hur det anglikanska reflektionslöst förts in i Svenska kyrkan (det är för de flesta av oss lätt uppseendeväckande…) Då har emellertid Petersson aldrig vigts till diakonatet, det som återfanns i gamla vigningsordningen och som bara gamla präster kan åberopa! Genom tanklöshet skulle diakonerna kunna få plats i läroämbetet! Det är och förblir fel, förödande fel.
Jag ska inte plåga er mer genom att aktualisera kv*nn*pr*stfr*g*n, men Thomas Peterssons i boken dokumenterade behov av vänlighet och samtidigt mycket som är teologiskt oreflekterat, uttrycker biskopars traktan efter uppskattning och behov av att inte gunga i båten eller ställa till med något. Aposteln Paulus stör idyllen, stå mycket kan jag säga. Apostlar är mer än biskopar, om man så säger.
Då är det tid för fortsatta samtal. Hittar vi en murbräcka återstår att hitta en mur att bräcka! Lugn, den finns.