Extraslända på grund av iråkad dop- (1948) och prästvigningsdag (1971) denna dag. Jag brukar hoppa över det där med prästvigning för firningsgraden är för en präst av mitt slag i Svenska kyrkan något limiterad. Begränsad alltså. Men varför? Jag tror och tänker som Svenska kyrkan gjorde när jag döptes och då kan det väl antingen vara 1. Fel på mig eller 2. Synd om mig – eller både-och? Värre är det för många andra, som entusiastiskt och tanklöst gör tjänst i ett kyrkosystem, där lögnen är vapen och sveket verktyg och som för Kyrkans Herre i sinom tid måste redovisa åtbörder och tal. Jag fattade i varje fall hur systemet konstruerats och det tänker jag anföra när det blir så dags. Då kan väl apostlar och profeter bli lite impade?
Problemet utgörs av ett politiskt beslut i en teologisk fråga. Det teologiska underlaget var ett virrvarr. Den nattståndna liberala teologin gjorde sin till synes sista kraftansträngning – men den skapade möjligheter för en nyskapad MTD-religion. Moralistisk Terapeutisk Deism. En sådan religion har ingen Herre mer än sig själv och behöver ingen Frälsare. Detta hade få förstått när det begav sig. Ett stod klart för dem dock. Frågan om Skriftens auktoritet och bekännelsens relevans var vad saken gällde. Teologi på basal nivå alltså och grundfrågor, som egentligen aldrig bearbetats före beslutet. Det är rätt självklart. Teologiska frågor behöver inte bearbetas när politiska beslut ska fattas.
För att göra en lång historia kort: jag kom ut som kv*nn*pr*stm*tst*nd*r*. Trygg i medvetande om att det inte var kvinnor som var problemet utan en sakfråga. Att någon skulle komma på tanken att framställa detta ställningstagande som något annat än just en teologisk och politiskt brukad/missbrukad fråga om ämbetet och en fråga om vilken ordning Herren gett sin kyrka var mig främmande. Jag utgick från att vi kunde resonera i sak. Jag hade fel. Men jag ska inte tjata detta på min dop- och prästvigningsdag eftersom tacksamma läsare utsatts för denna genomgång tidigare. Jag ska skriva om hur en liten fråga visar sig vara den tuva, som välter det stora lasset. För det rimliga är självfallet att söka samband mellan orsak och verkan.
Verkan? Ingenting, jag ber att få upprepa mig: ingenting har blivit som det sades skola bli. Elegant meningsbyggnad på min ära. Sades skola bli!
Folkväckelse och kyrklig relevans utlovades. När Svenska kyrkan visade sig vara modern och beredd att kunna möta folket med dess krav på rättfärdiga ordningar (jämlikhet) var relevansen självklar. Folket var att förstå som människor i folkrörelser med en folklig vilja som kom till uttryck på dagstidningarnas ledarsidor. Där möttes många meningar, några kritiska (DN, ST samt skilda landsortstidningar), andra välvilliga (SvD, Smålandsposten, Barometern). SDS i Malmö hade vass kyrkobevakning och gav generöst utrymme för opinionsbildande av professor Gustaf Wingren i Lund. ST, Stockholms-Tidningen, försågs med underlag för kyrkokritik av Karl-Manfred Olsson, som var anställd på Svenska kyrkans diakonistyrelse. Dess direktor Ingmar Ström tycktes ha rätt fri tillgång till spalterna. För den här sortens journalistik tarvas svartrockar, reaktionära och folkilskna för att inte säga folkfientliga. Sådana kunde skapas utan problem. Men folket kom inte. I Växjö domkyrka var det domprosten GA Danell som samlade skarorna.
Arbetsglädje i en offensiv folkkyrka ställdes också i utsikt. Småkyrkorörelsen blomstrade, men kyrkolivet hade sin bas på landsbygden med en personalplanering gjord för den. Här behövdes förändringar i indelning av kyrkostrukturen och tilldelning av präster samtidigt som prästbristen var hotande. Just I de nya mastodontiska församlingarna behövde prästernas arbetsinsatser för folkbokföring! Mentalt? För många präster måste det ha varit rätt mödosamt att förstå att de levde i babylonisk fångenskap. Röstade de på en biskopskandidat som inte passade statsmakterna fick de något annat. De kunde allteftersom förstå att de var – fel. Inte bara hade fel utan var fel. Sådant tär på arbetsglädjen.
En rimlig och rymlig folkkyrka som den i Danmark var på många sätt idealet. Frikyrkorna sorterade folk, Svenska kyrkan inte. Men rymligheten gav plats i beslutsförsamlingar för Kyrkans fiender, de som ville begränsa prästernas arbetsmöjligheter, inte bygga kyrkor, inte bygga församlingshem och ha god uppsikt över präster som kunde tänkas vilja något. Sådana präster var de farligaste. Bäst var präster som manade till försiktighet: ”inte för mycket uppståndelse!”
Nu var det ändå 1958 tänkt att reformen var en liten fråga: få kvinnor hade prästvigts i Danmark och i Sverige fanns det inga kandidater och ett fåtal läste teologi. Det skulle gå att hantera utan konflikter. Kv*nnl*g* pr*st*r skulle inte skickas till eller söka tjänster där det fanns kv*nn*pr*stm*tst*nd*r*. Kvinnor och män i samverkan var förstås målet, men när det kärvade tog det inte mer än 15 år innan förslag lades fram i kyrkomötet om ändringar. Det fixades och trixades under ett antal år tills det beslutats att nyordningen från år 1958 skulle bejakas. Prästkandidaten måste förklara sig ”beredd att i alla uppgifter tjänstgöra tillsammans med
andra som vigts till ett uppdrag inom kyrkans vigningstjänst oavsett deras kön.” Som om det var det saken gällde! Visst kan man lura sig in och konstra sig framåt i den s k karriären. Om nu en ung man vill in på en kvinnodominerad arbetsplats… Det finns de som vill. Men vi har hamnat i ett läge som ingen biskop ville ha år 1958 och som biskoparna inte kunde tänka sig ens på 1990-talet. Prästämbetet skulle absolut inte bli en kvinnlig domän, sa de upprört. Hur hamnade vi där vi är då? Varför blev det inte som de sa utan som de inte ville? Förklara det!
På 1960-talet gällde fortfarande glädje över unga killars prästkallelser. Bekymret var att de var få. Bekymret var kanske också att bland de få var de inte få som ifrågasatte beslutet år 1958. De kom i tjänst och anklagades för att trakassera de kv*nnl*g* pr*st*rn*. Hur kan en kv*nn*pr*stm*tst*nd*r* försvara sig då? Stund, ställe, styrka, slag och sysselsättning angavs inte. Allt var ett töcken om det nu inte var så, att själva åsikten som någon kunde misstänkas ha och, värre, ha uttryckt, var själva trakasseriet. Åsiktsinnehav eller misstänkt åsiktsinnehav var trakasseri nog. Den sortens folk ska vara – själasörjare!
Att Svenska kyrkan gjort en ekumenisk insats genom beslutet år 1958, men inte beslutet 1957 när kyrkomötet inte sa ja, är givet. Nu hade den första liturgiska kyrkan bejakat den reform som reformerta kyrkor och samfund redan infört. Att anglikanerna kylde förbindelserna med Svenska kyrkan kunde man leva med å ömse håll. I tidens längd skulle de arma engelsmännen komma efter med motsvarande skeende, inomkyrklig splittring på kortare tid och med väldiga konsekvenser.
Sakfrågan kan bekymra mig på denna min dop- och prästvigningsdag. Den ämbetsordning som gällde när jag döptes, gäller inte längre. Det samförstånd som utlovades genom juste hantering av frågor och frågeställare gäller inte heller. Det inomkyrklig samtalet i teologiska frågor är inte, kan man säga, inte vitalt? Mycket blev alls inte som det sades skola bli. Kyrkolivet befinner sg i fall och förfall. För egen del var det högmässa i gamla Högby församling 1 advent, annars ingen högmässa förrän det blir julbön. Därefter kommunens enda högmässa, kl 16 den 31 december. Slutsatser av det? En ovän har gjort detta! (Mt 13:28) Mitt problem är att jag tror att alltihop hör ihop! Inte det ena utan det andra, alltså.
Nu kan jag ta fram handboken och repetera vad jag lovade den dag som biskopen – på den fullmakt han anförtrotts av Kyrkan på Guds vägnar – antvardade mig prästämbetet. Kyrkans prästämbete –som är Herrens herdeämbete för folket i Hans Kyrka. Det var på Hans uppdrag och vigda av Gud själv vi herdar gick åstad. Bibelord och psalmer tolkade vad biskopen och hans assistenter kunde ses och höras göra med oss. De fromma såg lite mer av insidan i det som Gud förordnat, en ordning som inrättats för att vi ska få den saliggörande tron (Confessio Augustana V). Den ordningen ska vi fira, inte fuska bort. Tid för sanningsfrågor! Ställ dom så fort ni får syn på en präst!
Som vanligt firar jag dock numera hellre min dopdag den 19 december 1948 än prästvigningsdagen 19 december 1971. Vad säger det om mig och än mer om Svenska kyrkan och mina erfarenheter av henne?