Modéus I i 30 minuter under Anders Holmbergs ledning var en måttlig njutning. https://www.svtplay.se/video/eQrB3AB/30-minuter/arkebiskop-martin-modeus?id=eQrB3AB
30 minuter är ett mått. Påpekas. När frågor, som varje konfirmand av kvinna född borde ha fått genomgången dök upp, blev det närmast parodiskt. Typ ”är påven katolik?” Detta var vad statstelevisionen rent intellektuellt kunde sträcka sig till. Därtill frågan om hur uppståndelsen gick till. Modéus I svarade förstås rätt: ”Det vet väl inte jag!” Var det en tittarfråga? Det kan jag köpa – men det bättrar inte saken. På några korta år tillintetgörs tusen år av kristen tro i detta land utan att folk tycks fatta vad som skett och sker. När helgon, martyrer, apostlar och alla heliga tystnar i ett land, är det landet illa ute. Och det beror inte på människors illvilja så mycket som på människors dumhet inför den Illvillige, själva Lögnens furste. Det de tror var framgång är egentligen ett katastrofalt sönderfall – i tanke, ord och gärning.
Som med snittblommor alltså. De är vackra där de står döende. Då kan folk säga ”se så vackra de är”, ingen påpekar ”se så döende de är, de har bara några dagar på sig – sedan visar det sig att de vissnar bort.”
Om frågan var uttänkt av redaktionen? Kulturell obildning finns också på Gärdet i Stockholm, det är sedan gammalt. Med vikande siffror för konfirmandundervisning – och vikande undervisning om tron (dogmat) för dem som kommer till konfirmandundervisningen (sysslan överlåten till s k pedagoger) – är denna okunskap rena rama framtiden. Jag suckar i all stillsamhet över vilken låg klass det är på hedningarna i Sverige. De förmår inte samla sig till en intellektuellt anständig uppgörelse med kristen tro. Jag skäller inte på dem. Deras brist kan bero på att det inte är någon egentlig klass på de kyrkokristnas försvar för tron heller. Sucka kan man alltid. Obildning är besvärande. Jag motionerar min käpphäst att hedningarna trots allt är mindre orienterade i ämnet än de som flitigt tar sig till Kyrkans skönda gudstjänst och praktiserar Guds rikes närvaro sakramentalt, i ord och handling alltså.
Modéus I hade klart för sig att någon angiverilag har vi inte. Men det måste protesteras nu för att påverka ett eventuellt lagförslag. För detta påverkansarbete har Svenska kyrkan inget mandat, inget som går utöver riksdagens och partiernas. En politiskt vital folkkyrka får nöja sig med att ställa frågor och i övrigt driva värderingar i förkunnelse. Då blir det orimligt att vägra se problemet med välfärdsbrott och problemet att folk som inte ska vara i Sverige likväl är det. Jag kan inte vara den ende som inser, att diakoner oftast inte har större kompetens att analysera dessa frågor än andra. Till skillnad från diakonerna inser jag att anmälningsplikten kan gälla anställda i stat, region och kommun – men inga andra. Då aktualiseras en mer brännande fråga: Vad ska Svenska kyrkan göra om det kommer människor som inte ska vara i landet men gömmer sig och behöver rejält med stöd? Ska de få det? Är det barmhärtigt eller förlängs plågan i ett utanförskapsliv? Och varför har Svenska kyrkan, denna tänkta cvilsamhällesstorhet, inte kritiserat de lagar och bestämmelser vi har? Dags för etiker att komplicera alla frågor. Borde vi göra skillnad på kristna och muslimer nu? Kristna hjälper vi – eftersom vi först och främst ska hjälpa dem som är våra bröder i tron – och muslimer vill vi hålla kort, för vi fattar att de har oss på sin hatlista. Längre ner visserligen, men på hatlistan.
”Sluta! Nu!” fick Modéus I ur sig så kraftfullt att Anders Holmberg måste fundera över om det var han som skulle sluta nu med sitt frågande. Modéus I talade till de stridande, Hamas och Israel. Jag har tidigare pedagogiskt och förstående noterat att Modéus I inte är från Barcelona utan från Jönköping. I utsatta lägen går Barcelona och Jönköping på ett ut. Stalltips: ingen bryr sig om vad Modéus I får ur sig. Han med entourage tog sig förresten på något klimatsmart sätt till Jerusalem, såg jag på nätet. Oklart varför. Missionsförbundaren Lysén var med i alla fall. Han var oppmålter på X.
Jag är inte det minsta förvånad över att det blir både missgrepp och övergrepp i krig. Krig är slakt. Slag och Schlacht på tyska är ett och detsamma. Tyskar borde veta. Svenska krigsförbandsövningar urartade understundom när A- och B-styrkan bokstavligen och handgripligen slogs. Hur blir det inte då, när hat och hämnd bubblar inifrån och ut i tjänstevapnen. Då fungerar Geneve-konventionen mest som papper på dass. Självfallet ställer detta särskilda krav på befäl. Massakern i My Lai år 1968 är ett tydligt exempel. Löjtnant William Calley dömdes. Han hade gett ordern ”döda allt som andas”. I byn fanns kvinnor och barn, det går tydligen inte att få fram en siffra på antalet som dödades. 347 eller 502? Hade det i stället gällt soldater hade jag också fattat problemet. Hur ska vi ta och hantera krigsfångar, sådana som gett sig? De ska tas till fångläger – men var ligger dessa och vem sköter transporten? Jag gör mig inga illusioner. Synden, gott folk. Synden har sönder.
Konfirmandfrågan om det ondas problem ställdes under förutsättning att Gud inte finns eftersom det krigas och slåss överallt. Vad svarade Modéus I? Han svarade att frågan är evig, ställd i Psaltaren. Jo, men svaret på den eviga frågan? Här kunde en apologet typ biskop Bo Giertz riktigt gått igång och talat som människans obegripliga synd och Guds nåd trots allt. Vokabulären kan skifta, men i grund och botten är det detta saken gäller och frågan har ingen bäring på Guds existens över huvud taget. Som målvakt i en hockeymatch tror jag Modéus I skulle stå sig slätt.
När Modéus I avfärdar en fråga som en ”ja och nej-fråga” hajade jag till. Det beror på att jag tänkte på Frälsaren. Ja och nej-frågor tycks han gilla. (Mt 5:37) Han gillade också att överraska med sina svar, utmana till egen reflektion. Här tycktes Modéus I tänka annorlunda. Jag säger inget om det.
Tillbaka till 7 oktober. Hur massakern kunde undgå den israeliska säkerhetstjänstens uppmärksamhet frågades. Nu var det lika illa vid Yom Kippur-kriget den 6 oktober 1974 och det berodde, hette det i analyserna, på resursbrist. I år var tydligen uppmärksamheten mer inriktad på Hizbollah i Libanon och så bränner Hamas iväg 5000 raketer samtidigt som kibbutzer och byar attackeras från marken. Festivalfolkets utsatthet påminner om OS i München 1972, där 11 israeliska idrottare fick sätta livet till.
Nu då? Vi då? Terror försätter oss i ett utsatt läge. Planerna från Hamas i Tyskland och Danmark visar och hotnivån mot Sverige är lika hög. Handen på hjärtat, litar jag på den svenska säkerhetstjänsten? Kan jag? Eller gäller överstens ord: ”Allt som kan gå fel, går fel vid sämsta tänkbara tillfälle.” Det var utifrån denna insikt allt skulle planeras och säkerställas. Gäller både krigsmakt och kyrklighet.
Ska jag förresten hugfästa minnet av 19 december i morgon genom en extraslända? Sliter med frågan.