Modéus I ter sig för mig, fäskalle, allt mer förbryllande. Men fäskallar kanske inte ska förstå? Modéus I ber inte i Jesu namn, dvs ihop med Jesus. Jag tror att kristen bön är bön till Fadern genom Sonen och i Anden, fokusförflyttning från mig till Gud alltså. Det är inte så lite trygghet i detta. Nå, vi kan be Jesusbön också och bön till Anden. Då stiger jag ut ur mitt privata och in i den gemenskap jag döpts till och infogats i. Så får sig den andliga stroppigheten ett korrektiv. Ni förstår hur jag tänker.
Naturligtvis ska man inte lägga sig i hur folk ber – givet att bönen inte läggs ut till allmänt beskådande under ärkebiskopliga åthävor. (Mt 6:6) Som här:
”Gud, våra böner till dig tystnar inte. Inför våra ögon dör människor, barn, oskyldiga. Idag tänker jag särskilt på situationen i Gaza, på gisslan, på de flyende, på de döda.”
Att informera Gud om att våra böner inte tystnar kanske är lite övermaga. Också om de tystnat i stum förtvivlat, hade Anden efter löftet kommit vår svaghet till hjälp. Fokus bort från oss till någon som manar gott för oss. (Rm 8:26 och 27) Det räcker, kan en purist tänka.
Dör verkligen människor inför våra ögon? Det har jag varit med om, men om jag ser döda människor i tv är det verkligen inte inför våra ögon de dör. De ligger döda, det går att se. Och vad är det för konstig uppdelning: ”människor, barn, oskyldiga”? Barn är också människor fast mindre och är de oskyldiga något annat än människor, de lika väl som de skyldiga? Det låter fint när Modéus I får till det – men i sak?
”Situationen i Gaza” i stället för ”kriget” noterar jag. Nu tänker han särskilt på situationen och till den hör de döda. I vår tradition har det funnits en skygghet att be för de döda, det är liksom för sent då. Jag hör till dem som – med många kristna – ber på, och innesluter våra döda med bön att våra döda genom Guds barmhärtighet ska få vila i frid. Ska vi be för döda Hamaskrigare? Be att de får komma till himlen?
Tänk er Sankte Per. Det bultar på porten och en Hamaskrigare står där och säger: ”Nu vill jag ha de utlovade 72 jungfrurna.” Då får väl Sankte Per ändå säga att det är fel port? Om Hamasskrigaren envisas, får väl apostlafursten köra en övning i logik. ”Hur lång tid tar det för en viril man att njuta av 72 jungfrur? Fallskärmshoppare och jungfrur får en chans, sedan är det färdighoppat för fallskärmshopparen och jungfrudomen förlorad. 72 jungfrur fördelade på veckans dagar med bokstaven ”R” i namnet ger 24 veckors förlustelser, ett halvår alltså. That’s all Folks! utbrister Sankte Per. Om veckans tredje dag uttyds som ”tirsdag” är det en än kortare tid. Säg vad ni vill om apostlafursten, men avslöjande apologetik kan han och detta är en gammal ur- och fornkyrklig specialitet för de kristna.
Riktigt vad Hamas-kämpen nu tar sig för, berättar inte historien. Han gjorde inte som förstesekreteraren i DDR Walter Ulbricht, som kom till Sankte Per och begärde att få bli insläppt. Det gick inte. Dörren stod lite på glänt så Ulbricht kunde se en gammal skäggig man sitta på en stol strax innanför dörren med en kalasjnikov i famnen. Ulbricht bad Petrus att få lägga fram sin sak för Gud Fader själv. Petrus kastade en blick genom dörrspringan och utbrast: ”Det är inte Gud Fader. Det är Karl Marx, som sitter och väntar på Honecker.” Jag tycker dock att Modéus I ställt till det. Han tar ny sats:
”Låt medmänsklighet och fred får vinna. Stärk världens ledare i deras försök att hitta utvägar. Människokärleken bjuder: låt alla vapen tystna, gisslan bli fri och låt maten, vattnet och hjälpen bli tillgänglig för alla. Gud, förbarma dig över din plågade värld.”
Vi som inom ramen för tron satt i oss bibeltexter om grymheten som grundkategori i denna fallna värld, ber nog mer välmotiverat: Kom Herre Jesus! Medmänsklighet är inte mycket att lita på. Inte världens ledare heller, om vi ska tro Skriftens vittnesbörd. Själva perspektivet i bönen är konstigt, och då tänker jag inte på Hamas som stjäl mat från nödsändningar avsedda för de kristna i Gaza. Det är inte mat, vatten och hjälp som hjälper när världens tid är förgången. Det mesta talar väl för att födslovåndorna kommer att fortsätta. Gud förbarmar sig över den plågade världen genom att skapa en ny himmel och en ny jord men också, det borde Modéus I fått ur sig, genom att sända sin Son och ge oss Kyrkan där livets ord, förkunnas, dopets bad fungerar och altarbord dukas. I väntan på det yttersta hanteras orättfärdigheten också genom skjutvapen. Det är sen gammalt. Doktorns kniv gör ont men gott. ”Situationen” den 7 oktober hanteras så. ”Nu är det slutvisslat, sa han, som fick flabben i cykelhjulet.”
https://twitter.com/BiskopMartin/status/1732358111518748860/photo/1
Marika Markovits skickades till klimatmötet och höll ett anförande där om Svenska kyrkans klimatansvar och förpliktelser. Det verkar knepigt. Hur kom hon till Dubai? Med tåg? Vad sa de höga politikerna när de fick höra vad hon hade att säga – eller var det för andra hon talade? Vilka då? Andra religiösa? Miljörörelserna tycks ha struntat i mötet och sett det som mindre viktigt. Svenska kyrkan icke. Man vill nog veta hur många från Uppsala som var på plats och, inte minst, vad denna satsning för klimatet kostade i klingande mynt. Vilka beslutade om satsningen? Och vad tycker Svenska kyrkan om att bensinen i Sverige blivit billigare? Om någon får för sig att slå upp ordet ”hycklare” i en konkordans finns det en del att fundera över. Mt 23 t ex.
Marika gör säkert så gott hon kan. Godhetsfullt avböjde hon på sin tid Sverigedemokraternas gåva till Stadsmissionen på 85 000:- Hon menade uppenbarligen att pengar luktar. Det tyckte inte Vespasianus när det lades skatt i Rom på pissoarerna. Pecunia non olet. Rom igen! Marika Markovits har deltagit i ett panelsamtal om hur religiösa ledare arbetar med omställning och anpassning, samt på vilka sätt de egna befolkningarna har drabbats av klimatförändringarna hittills. Hon får möta den svenska chefsförhandlaren Mattias de Frumerie i ett enskilt samtal och Romina Pourmokhtari, Sveriges klimat- och miljöminister, på svenska ambassadens bjudning. Och det måste hon flyga långt för att få göra. Det finns en Faith Pavilion. Det tycker Marika Markovits betyder mycket. ”New York Times har skrivit en artikel om detta, vilket visar att trossamfunden har en roll att fylla i klimatfrågan. Troligen har Faith pavilion bidragit till att synliggöra hur klimatfrågan överbryggar kulturella och religiösa gränser. Vi är inte överens i alla frågor, men klimatfrågan förenar.” Det var då för väl. Torsdagsdepressionen gav besked. https://www.kyrkanstidning.se/nyhet/biskop-marika-markovits-pa-cop-28-allvarlig-stamning
På tal om Vespasianus har jag fått talet om att män dagligdags tänker på romarriket förklarat för mig. Jag insåg nämligen att jag rätt ofta, men kanske inte dagligen, tänker på romarriket. Det blir så med de kyrkokrtistna, som liksom rör sig i romarrikets miljö, dvs läser Skriften och kyrkoföräldrarna. Det resultat som redovisades kunde glädja varje kv*nn*pr*stm*tst*nd*r*. Här finns kanske en förklaring till varför biskops- och prästämbetet är manligt till sin struktur. Vi har svaret på frågan om vad män och kvinnor dagligdags tänker om romarriket.
* Männen tänker främst på ingenjörskonst och maskulinitet.
* Kvinnorna tänker främst på skönhet och på Roms sevärdheter.
* Männen ser i första hand till hårda värden.
* Kvinnor ser i första hand till vackra och estetiska värden.
Ingetdera kan väl sägas vara dumt mer än om det ena är utan det andra. Gud skapade människan till man och kvinna.
Ni undrar var jag lärt mig detta? Likt Modéus-pojkarna kommer sanningen från, tamtamtam, Jönköping: https://ju.se/portal/vertikals/blogs/anders-dybelius/bloggposter/2023-10-19-hur-ofta-tanker-du-pa-romarriket-eller-snarare-vad-tanker-du-pa-om-romarriket.html