Det så kallade kyrkomötet pågår. Är någon intresserad av manligt/kvinnligt i debatterna, dvs manliga och kvinnliga val av debatter, positioner i debatterna mm mm, finns här stoff. Var argumenteras i sak med humor? Vem argumenterar med känsla? Jag tycker debatten om tvångsvegetarisk kost blir belysande. Den belyser också hur det reformerta tar plats i vårt evangeliska kyrkoliv. Det är Gudsstaten i Geneve som lockar, det är bara alltför uppenbart. När moralismen klär sig i änglakläder finns det skäl att se upp. Jag saknar Morsan när jag kan följa inlägg av ”kvinnligt” slag.
Morsan hade fnyst. Hon fnös lite tyst men fullt märkbart inför pretentiös dumhet och brist på analytiskt tänkande. Hennes grundhållning var att man inte behöver göra sig dum. Jag hade då vid åsynen och åhörandes av kyrkomötesdebatten kunnat säga emot henne och menat, att ingen av de upprymda och/eller upprörda gör sig dumma. De är sådana. Ideologin gör dem sådana och den har de kanske inte helt medvetet anammat. Ideologin har dem i sitt våld.
Annars njuter jag. Det så kallade kyrkomötet kan följas på nätet (snabbare om man ser i efterhand och vet vilka som särskilt kan tänkas leverera stupiditeter av det slag som åstadkoms på kyrkopolitisk väg). De språkliga njutningarna förekommer – som när teol dr (Åbo!), stiftschefen Holmberg säger ”piss” i kyrkomötets talarstol och SD-ledamoten Anders Skogberg i samma talarstol får ur sig ett ”åh jävlar”. Klimatdebatten hettar upp dem, kan man tänka – men jag tänker ogärna när det handlar om kyrkomötet. Ordföranden (C) slog inte av, utan noterade till synes road språkbruket från Skogberg.
Det blev inte så illa som vi tänkte vid det sista allmänna kyrkomötet år 1982. Det blev värre. Vi avvisade med en ordentlig reservation den nya kyrkomötesordningen och uppfattade att den var skriven för en religionskongress. Det var också fel! Kongress blev det. Det är allt – och inte så mycket att bry sig om för de i fromhet förfarna.
I måndags var det transdag, Transgender Day of Remembrance. Då levde det som på Twitter eller X kallas ”Svenska kyrkan” upp. X ska kanske uttydas ”kryss i taket”? Frågan ställdes: Hur många kön finns det? Svaret blev diplomatiskt – men fel. ”Så många som Gud vill.” Rätt svar är två. Gud skapade människan till man och kvinna. Det borde kunna sägas, tycker jag i min enfald.
Jag fick mig en stolt deklaration för Svenska kyrkan till livs. ”Jesus ligger bakom allt vi gör. Vi ber, firar gudstjänst, stöttar utsatta och hjälper människor – allt på Jesus uppdrag.” Detta tror jag, helt uppriktigt, alls inte. Borde jag tro detta för att få vara med i Svenska kyrkan? Jag tror att synden är med i allt och ger åt allt det sköna en främmande gestalt.
Jag får problem när ”Svenska kyrkan” får ur sig detta: ”Den gudagivna identiteten stämmer inte alltid med kroppens utseende. Då går det att ordna, med hjälp av vården. Det kan göras även för människor som föds döva, till exempel.” Såvitt jag förstår är detta gnostikers sätt att tänka och går illa ihop med Ps 139, favoritpsaltarpsalm för oss som inte bara undgått rondskålen utan menar, att ingen borde hamna där. När Gud skapade mig, skapade Han något fint och värdefullt. Gäller alltid! Gäller hur det än känns för dagen eller stunden.
Det fortsätter lika dumt när det utan omsvep deklareras: ”Vi håller oss till Bibeln, varför skulle vi inte göra det? Det är ju där vi får information om vad Jesus säger.” Nog låter det fint: information om vad Jesus säger. Men Den Heliga Skrift är insyn i Guds frälsningsplan som är på G. Då hamnar vi i ett annat sätt att läsa Skriften, inte bara som en information om vad Jesus säger utan som ett evangelium, glatt budskap, om vem han är och vad han gör – för oss. Därtill frälsningshistroien med vår fader Abraham och fortsättningen. Varför måste vi hålla till godo med mindre och betala för denna information med våra kyrkoavgifter? Det finns enkel och from biblicism (bibelglädje!) och så finns det denna fördummande twitterbiblicism, enkla ogenomtänkta slagord från kyrkokansliet. Minns mina ord!
Konversationen gick vidare, Nu blev det en upprörd läsarreaktion från någon som ville be en bön om att får Svenska kyrkan tillbaka. Svaret? ”Att använda en bön som ett slagträ mot kyrkan är varken trevligt eller kristeligt. Be tillsammans med oss, eller scrolla vidare.”
Tonen blev alltmer uppjagad på kontot: ”Vi följer Jesus, och ingen annan, i Svenska kyrkan.” Det är en bekännelse vi kan fundera över. Riktigt sann är den förstås inte. Går Djävulen ett varv runt staden går han sju varv kring de kristnas hus och hem”, har vi fått lära oss. Det finns fler villoläror och villolärare än vad vi riktigt har kläm på, tror jag. De är legio, Legion!
Definitionen av kristendom kan fascinera när Svenska kyrkan ska få till det i försvar för det egna: ”Kristendom handlar om att visa världen att Gud älskar oss alla. Så jag tycker vi är rätt kristna.” Denna kristliga stroppighet får vi möta rätt många gånger på kontot: ”Kristendomen är inte längre statsreligion. Men det betyder inte att vi inte är kristna. Svenska kyrkan är en luthersk-evangelisk kyrka som vill tjäna Jesus. Kristnare än så kan man inte bli.” Och min enfald slår till igen. Jag har ju sedan gammalt fått lära mig att ”kristen” inte kan kompareras och bli ”kristnare” eller ”kristnast”. Mina gamla söndagsskollärare och konfirmandprästen farbror Sven hade undrat vad jag hamnat i. Vad är ”Svenska kyrkan” sådan den framträder på X – men kanske inte är, om vi ska läsa bekännelseskrifter, dvs identitetsdokument? Mångfald och alla människors lika värde skulle förstås komma med. Alla som följde debatten på X var inte så övertygade. Någon klarsynt svarade kommentatorn: ”Gå hem. Du är full.”
I går kväll kunde jag avnjuta The Rapwoman. Nu fick jag ytterligare ett argument mot den av riksdagen beslutade ämbetsreform, som kyrkomötet efter ett misslyckat försök att avstå från likväl fick acceptera. Njut själva. Men innan ni njuter eller tjuter så fatta att ”negerpojke” får man inte säga till sin fru. Det är rasistiskt och detta är så självklart när Pippis pappa inte längre får vara negerkung (vilket han i verkligheten var…). Jag säger inte ”negerpojken” till min fru, jag säger över huvud taget inget rasistiskt eller sexistiskt – i varje fall inte så att någon hör och anmäler mig för domkapitlet, som om jag förnekar saken då måste döma oavgjort – ord står mot ord – men likväl lika nödtvunget måste ge mig en skriftlig varning eftersom jag sagt ett olämpligt ord.
Det skulle kunna komma ett ord som ”negerpojke” över mina läppar för att inte tala om Johannes Jellinek som skrev om judepojkar i Wien i Västerås stifts julbok 1943 och om Gunnar Helander som skrev böcker som Storstadsneger (1955) och Det nya kom från negern (1959). Vi som stod upp mot apartheidpolitiken och ställdes inför svensk domstol för att vi nyttjat vår yttrandefrihet hade lärt oss av Gunnar Helander och därtill av Johannes Jellinek.
Här kan ni se The Rapwoman. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/halland/prast-kallade-pojke-n-ordet-far-varning–m94547.
Då vet ni i vilken division stiftschefer spelar numera. Jag tror inte att det apostoliska herdeämbetet överantvardats till henne. Jag känner för den delen inte igen herdens röst, som bäst hör jag förskolefrökens, den ambitiöse ordningsmannens eller den karriärsugne furirens, som vill visa upp sig och sin befälskompetens. Det är rätt ynkligt. Och sorgligt att herdeämbetet i praktiken avskaffats och vi fått de för människovård och intellektuella insatser alltför enkla befälen.
På min tid såg vi till att näpsa furirerna när vi väl kom åt. Jag medger att det inte var så svårt. Vi skulle ju rätt snart vara furirer själva. Men då var jag mån om soldaterna, mitt furirrum låg vid trapphuset till 6:e batteriet och på onsdagarna kunde somliga soldater behöva en hjälpande hand framåt kvällen, eftersom de uppenbarligen fått i sig något destillat. En hjälpande hand och en förmaning samt ett leende åt den bakfulle morgonen efter är inte så dumt. Men uppenbarligen inte The Rapwomans stil. Har inte det apostoliska herdeämbetet överantvardats är saken inte så mycket att kommentera. Vad vore det för skäl att kritisera den som inte är herde för att inte vara herde? Den filosofiska frågan kan man grunna över länge.