Det finns sådant som tanklösheten glömmer. Sv ps 389:2 knyter jag an till. I massans tid med massans samhälle och massmedier är den kollektiva tanklösheten mer besvärande än i det gamla inskränkta bondesamhället. Där kunde tanklösheten vara monumental – men begränsad till byn. Blev det mesta alltför dumt kunde de som ville tänka antingen säga emot eller dra sig undan. Tanklösheten i kollektiv form, sådan den distribueras till mig, är annorlunda. Den möter i mitt eget hem via medier jag hålls med, dvs betalar för. Allt går fort. Jag hänger inte riktigt med. Sa hon verkligen El-Hamas? Är det sant det som sägs i nyhetssändningarna när jag hör reservationer om vad Israel påstår, men Hamas uppgifter om döda förs vidare utan några tveksamheter. Begåvade resonemang kortas tills de framstår som direkt obegåvade när det handlar om klimateriefrågan. Och somligt uppseendeväckande tycks inte väcka uppseende annat än på det s k nätet. Väl att det finns böcker.
Palestinafrågan var – när det begav sig – en fråga om judar och araber i det brittiska mandatet. Palestinierna uppfattades inte vara filistéer vid den tiden även om romarna uppfattat att Palestina var det namn som kunde användas på provinsen. Det fanns fromma judar i Jerusalem och tillresande från många länder och platser, Apg 2:5-11. Miljön var sannerligen internationell och det var i denna internationella kontext den kristna tron gestaltades. Rötterna var de judiska. Muhammed var inte ens påtänkt. Varför vi judar och kristna skulle behöva luta oss mot muslimer och låtsas att vi tillsammans är Abrahams barn, blir lätt obegripligt. Vi, judar och kristna, är Abrahams barn. Denna insikt betyder inte att Gud förskjutit sitt folk Israel, men när det judiska folket föll blev följden frälsning inte bara för detta folk utan för världen. Roten är helig och grenarna (vi) likaså. (Rm 11) En kristen ser rotsystemet och ser att Den Heliga Skrift är en helhet, där det nya bärs av det gamla. Präster i Svenska kyrkan skulle när det begav sig inte bara kunna latin utan också grekiska och hebreiska. I lokalförsamlingen och till dess uppbyggelse odlades allt detta med prästerlig förnöjelse. Eller?
I skolans kristendomsundervisning var den bibliska geografin viktig (kanske därför att den var enkel att undervisa om). Filistéerna var med när det handlade om David som besegrade Goljat från Gat. Jag minns inte om söndagsskolfröken undervisade om Alexander den store, som erövrade Gaza på 300-talet före Kristus, sålde kvinnor och barn som slavar och dräpte männen. Kanske var detta ingenting för söndagsskolbarnen att få kunskap om? Makthavares grymheter hölls vi likväl inte helt okunniga om. Herodes ogillade vi starkt. Allt detta om det bibliska.
Så kom staten Israel till. Detta var ingen enkel process, lockelsen att lämna kulturlivet i Europa för att sitta på en kibbutz i Israel var inte så stark, det kan jag förstå. 1945 fanns i Det Heliga Landet 58% muslimer, 33% judar och 9% kristna ser jag i den undersökning som gjordes av Anglo-American Committee. Efter kriget 1948 var de kristna palestinierna 31.564. 85.796 kristna palestinier befann sig i flyktingläger eller var omplacerade. (The Sabeel Survey, Jerusalem 2006). Numera är de kristna palestinierna få. Många har emigrerat.
När staten Israel bildades var grundtanken att det judiska folket fått ett hemland. Det brittiska mandatet upphörde och en stat med sociala och politiska rättigheter för alla oberoende av tro, ras eller kön bildades. Men den judiska staten är just – judisk. Det är själva poängen. Som en sådan stat förklarades vid självständigheten Israels vilja till samarbete med grannländerna för att utveckla hela Mellanöstern. Det kom ett krig emellan 1948. Ska kriget 1956 räknas? Så ett krig till (1967) , ännu ett krig (1973). Hur ska kriget i Libanon bokföras? Till detta krig mellan Hamas och Israel 2008, 2012, 2014 och 2023.
Inte så få av oss fick problem när staten Israel skulle förstås som Guds eget Israel, det som löftena gällt. Det gick inte att förneka att en mängd judar var tillbaka i något vi enklast kan se som deras hemland. Intet ont sagt om judar i Brooklyn och Messias där, men bokstavligen gick judar i Israel på om inte mammas gata så på anmödrarnas. Här är det folk som var på plats lång tid före araberna. Det gick att till nöds förstå ivern att skapa ett judiskt hem – men att det skulle ske genom att Folke Bernadotte mördades var mindre begripligt för svenskarna. Stern-ligan var en judisk grupp och Menachem Begin hörde till denna liga. Allt var inte tillrättalagt för söndagsskolan. Inte heller berättelserna om folkfördrivning.
Byn Deir Yassin kunde vi fråga om i Jerusalem 1970. Då blev palestinierna glada över att svenska studenter viste något om massakern. Regeringsföreträdarna var mindre lyckliga. Massakern är en skamfläck för Isarel. Det är bosättarrörelsens attacker på palestinier på Västbanken också. Här kommer de hårda grabbarna från Brooklyn på fyrhjulsdrivna motorcyklar och med vapen för att driva bort beduiner från mark de vill ha. Jag antar att de skulle mena att de har lagen på sin sida. En lag antogs om de frånvarandes egendom år 1950 och den betyder omfördelning av tillgångar genom staten till immigranter. Modellen är rätt enkel. Se till att de som bor på en gård ger sig iväg så kan bosättare ta över. Lagligt – men orätt.
Rapporterna från massakern den 7 oktober var förstås inga nyheter. Det går till så här – tiderna igenom. Ska jag, som jag gör, upprepa psalm 83 i Psaltaren i tanke att jag ska förstå skeendena på ett djupare, mer inträngande sätt? I så fall är det i en nyfiken jakt på sammanhang, sannolikt långt över min tankeförmåga. Vilken plan har Gud i allt detta och vilken är den djupare hemlighet med det judiska folket som gör att mordiska germaner, slaver och muslimer tycks känna ett inre tvång att ägna sig åt handgripligt judehat? När de mordiska menar sig ha lyckats kommer det att vara de kristna som står på tur; så i Sovjetunionen, så i Tredje riket och så för salafisterna. Jag läser ju hur förföljelsen av kristna gestaltar sig också i Europa. Jag ska inte låtsas att jag tycker detta är konstigt. Det är fullständigt logiskt och faktiskt lite hedrande för oss som vet något om vårt andliga rotsystem.
Jag avhåller mig för stunden från reflektioner kring strid i bebyggelse och förväntar mig tacksamhet för detta. Inte ens frågan om proportionalitet i krigsinsatser snuddar jag vid mer än som en allmän fundering. Om ett folk – öppet deklarerat – ska utrotas, och vill försvara sig – vad betyder då begreppet ”proportionalitet”? Tänk – för tanken är fri, ”die Gedanken sind frei!” som det heter på Adolfs och Antjes m fl:s språk.
Var fredsgudstjänsten Uppsala domkyrka inte egentligen en orgie i människors goda ansvarstagande? Gemenskap, ord, bön och handling var de viktiga komponenterna för att föda kreativitet, om jag fattade budskapet. Vi människor äger möjlighet att skapa hopp i en mängd former, menar Modéus I. Vi gestaltar hoppets arkitektur, vad nu det betyder. Gud lyser med sin frånvaro men allt tycks så fromt att denna frånvaro lägger de flesta inte märke till. Moralistisk, terapeutisk deism har den effekten. MTD-religion alltså. Vad annat än civilreligion kan det bli om saken gäller en nationell fredsgudstjänst? I den inledande långa allreligiösa bönen anslöt jag mig inte. Det finns inga löften om bönhörelse för sådana ordrika böner. Jag menar att i en domkyrka borde man temininstingens bry sig om att be ihop med Jesus och inte bara be i största allmänhet. Sådan är jag. Det står jag för.
När talmannen talade fick vi ett lugnande besked: ”Ljuset kan övervinna mörkret.” Vi biblicister går då till läggen; Johannesprologen. Det verkliga ljuset är Jesus som ger alla människor ljus. Han skulle komma i världen. (Jh 1:1-18) Det var något talmannen inte nämnde. Konstigt med folk som talar i en kristen katedral utan att förklara själva poängen. ”Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.” Så har saken avslöjats för oss. Jh 1:5. Jag vet bättre än att tro som dom i fredsgudstjänsten. Då framstår jag som stridslysten!