Trist är det väl – med världsläget, med det politiska livet, med kyrkolivet. Men jag klagar inte. Jag bjöds till hälsokontroll i Borgholm. Jag var lika frisk när jag gick därifrån som när jag gick dit. Då ska man väl inte klaga?
Det mer plågsamma är den samtida journalistiken, inte minst från Gaza (från Ukraina hör inte så mycket.)… För oss i synd och värld förfarna är det fullständigt klart var man inte får placera sina staber eller kommandocentraler, inte i skolor, sjukhus eller så. Vi separerar de militära från de civila institutionerna för så är det skrivet i konventionen. Vi får inte använda civila som mänskliga sköldar. Den som trots allt gör så, har ansvaret för vad som händer de civila när kriget kommer.
Till försvaret hör också upplysningskampanjer för att inte ge fiendens propaganda – också den en del av kriget; informationskriget – genomslag. Jag ser ju pigga insatser från Hamas och tror mig förstå att Irans specialister hjälpt Hamas planera och genomföra sitt krig. Jag finner allt vedervärdigt. Och det vedervärdiga hanteras av de naiva…
Vad gör jag då? Jag ägnar mig åt det inre livet. Jag sorterar papper och böcker, dvs läser om en del gamla och hittar ett och annat. De samtidskritiska som Stig Ahlgren, som är underhållande giftig. Det var han som skrev om den då mycket populäre poeten Sten Selander. Selanders ”popularitet är övervägande dam- och stockholmsbetonad”. Ahlgren visste: ”Sten Selander skämtar aldrig. Han är tråkig som en påstigande i Alvesta.” (Ahlgren, Obehagliga stycken, Tidens förlag, Stockholm 1944, s 75). Sånt tycker jag om.
Jag ser att Søren Krarup (1937-2023) dog den 8 november. Han, som var präst i Sem och Ribe, hade ett utvecklat sinne att se fariseism och hyckleri i samtiden. Vi växlade några brev och träffades någon gång. Jag har läst några av hans böcker och fattar att Krarup ser uppgiften att riva hyendet av lasten. Jag kan nöja mig med den prydliga avrättningen av Ritt Bjerregaard. Hon hade föreläst om hur hur hon upplevt att arbetarklassen skrattades åt när hon gick på gymnasiet. Krarup undrar vad hon upplevt eftersom de båda gått på samma skola ungefär samma tid och gymnasiet var alls inte en överklasskola. Lektor Broby var tjock och kommunist. ”Broby slog i bordet med sin tykke hånd og var rød i hovedet”. Kriget i Korea var USA:s fel, menade han. (Krarup, Verden var, Lindhardt og Ringhof, Viborg 1979, s 79) När lektorn gett Krarup underkänt kom han och meddelade saken. ”– Det har du riktigt godt af, Søren, sagde han og lo, så hans tykke mave hoppede.” (aa s 80) Skolsköterskan kallade in Søren för kontrollvägning. Eleven gick men vägrade vägning. Vikten var hans problem. ”Hva’bhar, sagde hun forbløffet…” Søren ville inte ”bli behandlet som et andet stykke kreatur, hvis vaegt og foderstand var et offentligt anliggende.” Den förnärmade skolsköterskan skickade eleven till rektor, som hade svårt att hålla inne med sin munterhet när han fått höra Søren berätta om saken. (aa s 82)
Att Søren Kraraup fortsätter på den inslagna vägen, vägrar göra sådant han inte kan stå för och är beredd att avslöja hyckleri kan man lätt förstå. Han ser insamlingskampanjer där folk publikt ska demonstrera sin godhet och säger att detta är en klandervärd uppvisning i egenrättfärdighet, en sådan Jesus varnade för. Ni fattar vad som händer när han säger det. Han och hans svåger pastor Jesper Langeballe valdes till Folketinget för Dansk Folkeparti (2001-2011). Han kunde tänka sig att Skåne, Blekinge och Halland skulle återföras till Danmark om folk röstade för det. Jag är osäker på om det bara var skåningar, blekingar och hallänning som skulle rösta eller om hela Danmark skulle få ett ord med i laget. Motsvarande gällde det danska område som nu är Tyskland. Krarups nationalkonservatism går inte att ta miste på. Men det är utifrån bestämda värderingar och värden han lyckas attackera det som i denna mening är värdelöst, dvs nihilism. Att han dessutom ser islam vara vår tids pest kan jag notera närmast en passant. Nu är han död. Det motiverade att jag la hans memoarer på nattygsbordet.
Annars funderar jag mest på det övermedvetna och det undermedvetna. Olivier Clément vill beskriva det övermedvetna, den gudomliga avbilden. Om jag fattar rätt är det denna avbild som får näring och omvårdnad vid livskällorna; gudstjänsten, bönen, studierna och erfarenheter genom livets skeenden i stort och på gott och ont. Det undermedvetna finns i mig som drömmar och skuggbilder. Hjärtat är en avgrund, men dit tränger det gudomliga ljuset då och då. Om jag blir noga med mitt inre liv kan det över- och undermedvetna samspela och skapa något i mitt samvete, där jag kan veta något tillsammans med Gud, dvs upplyst av Guds Ord. Jag tror att jag byggde ut vad Clément skrev, men det må så vara. (Olivier Clément, Källor, Artos, Skellefteå 2004, s 169 ff)
Ska jag knyta an till Krarup tror jag att han (och jag!) i detta sammanhang skulle kunna tala om de medvetslösa i betydelsen insiktslösa. Massmedier fungerar som stimulantia för denna medvetslöshet genom att hålla oss i okunnighet. De stimulerar mest känslolivet, inte intelligensen. Vi blir konsumenter och sätter, väluppfostrade som vi är, i oss det som serveras. Det innebär att vi riskerar att bli samvetslösa. Samvetet kan tystas – av personliga skäl och av kulturella. Gud blir tyst. I vår kultur betraktas inte detta med Guds tystnad som en fara utan som direkt ointressant – utan någon som helst bäring på livet. Den sortens frågor har vi gjort oss kvitt eller blivit urarva, välj själv! Jag undrar i all enkelhet: Vad hade våra fäder och mödrar för 150 eller 200 år sedan sagt om de sett landet idag och fattat vad de ser? De hade väl sett trender och förstått konsekvenser av träffade val. Vi lever på ett sätt som gjort dem förfärade för vi lever funktionellt gudlöst – och det var för dem mer än en orimlighet. Det var oegentligt, dvs ett Djävla liv. De hade sagt oss: ”Det går inte väl om man tar bort den tro som förts till oss eller delar av den! Vad håller ni på med?”
De hade inte talat om det övermedvetna kanske men on det för det mänskliga livet nödvändiga, det utan vilket vi inte lever som människor skapade till Guds avbild, imago Dei. Vårt liv har i den version vi ska förstå som helt normal i vår tid blivit – vegetation! Jag är nog lite dyster – trots att jag roar mig med cyniker som Ahlgren och Krarup – men hellre det än att bli vegetation.
När försvann den uppiggande kyrkliga kulturkritiken i Sverige, den som ställde till det – inte minst genom att ställa de frågor som i samtiden mest av allt skulle ogillas? Impertinenta frågor alltså. Till det profetiska uppdraget hör för dem som är hemma i högmässans sammanhang att i sällskapslivet skapa stämning på angenämt låg nivå – eller? Vad innebär egentligen kristet välförhållande i vår tid och vårt samhälle – kristet sett? Den som ser tillvaron ur evighetens synvinkel får väl inte bli tidsbunden eller förfalla till det Krarup kallar ”pjatt”, trams och meningslösheter.
