Nu har jag kommit i den åldern där gamla vänner möts på begravningar. Jag sa: ”Vi ses på nästa begravning. Eller ni!”
Vad är en fin begravning? Jag vet inte. Kanske väl tänkt och ordnad, kristligt anständig och – om det är begravningsmässa – sakramentalt säker. Det sista skrivna är nog det mest anstötliga eftersom jag mer än antyder att det finns en hoper mässor om vilken en kyrkokristen inte enkelt kan bekänna, att de är vad de påstås vara. Ärkebiskop Bertil Werkström sa att detta för själavårdens skull att inte fick ifrågasättas. Ömma samveten fick inte oroas och fundera på om nattvarden var nattvard på riktigt och om förlåtelsen var Guds förlåtelse. Det var ett ord sagt till kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn*.
Nu lever jag församlingsliv där jag gång på gång uppfattar, att jag rör mig i gränstrakterna för vad en kristen gudstjänst ska innehålla. Det är den bistra sanningen. Grundskadan tar de finkristna inte i, d v s skadan att de aldrig kan förklara vad de tror och hur de tänker, alltså ge argumenten. Det var och är alltid vi (de i verklig mening osäkra) som skulle föra fram invändningar, som i bästa fall avfärdas som ”icke-frågor”, men som i normalfallet förbigås med tystnad. Vår osäkerhet om t ex politiska beslut i Sveriges riksdag verkligen kan och ska ha bäring på teologiska sanningsfrågor avfärdas som taktisk illvilja – eller vad? Och skulle vi djärvas att i klara verba konstatera, att det går Svenska kyrkan illa både vad gäller tron och gärningarna, dvs vad prästerna förkunnar och vad som blir resultatet när vi ser på kyrkolivet, utbröte stor veklagan över oss för våra oförsynta påpekanden. Bara mellan skål och vägg finns de som säger, att Svenska kyrkan befinner sig i fritt fall och bortom räddning (?!! DS). De konstaterar saken – men fortsätter ”jobba” som om detta likväl inte är fallet. För mig enfaldige tycks detta förunderligt och märkligt, omöjligt att förstå. Vart tog den kaxiga Svenska kyrkan vägen – och varför?
År 1918 alltså. Det var då riksdagsmannen Knut Kjellberg tog till orda i andrakammarens stora religionsdebatt den 8 maj. Han anförande kom i en liten skrift som jag avhandlat tidigare, Konfessionslös religionsundervisning. Pastor Gustaf Ankar svarade samma år med en 32-sidig småskrift, som också hette Konfessionslös religionsundervisning (Svenska kyrkans diakonistyrelses bokförlag, Stockholm 1918). Småskriften ingick i en ”apologetisk och social skriftserie” som nr VII. Själva serien hette ”Med svärd och murslev”. Här ser ni uttrycken för en offensiv ungkyrkorörelse.
Målsättningen är uppenbar. Gustaf Ankar drar gränsen mot tanken att religion skulle vara ”förtroende för tillvaron”. Han är glasklar: ”På det sättet ha vi blivit religiösa allesammans utan några sådana ledsamheter som omvändelse och pånyttfödelse.” Men Ankar undrar: ”Har svenska folket såsom sådant verkligen kommit till den övertygelsen, att den kristna religionen i dess lutherska gestaltning nu bör avskrivas som grundval för vår ungdoms andliga fostran?” Hans och småskriftens slutsats? Saken ”gäller i sista hand, om Sveriges folk vill vara ett kristet folk eller icke.” (alla citat från s 32 i Ankars småskrift)
Vi skulle kanske kunna samla oss för att ge Gustaf Ankar besked om hur det blivit hundra år senare? Jag uppfattar att det är som om bara ett litet fåtal kyrkokristna bekymrar sig över vad som hänt. De ambitiösa vill diskutera vad termen ”sekularisering” skulle kunna betyda rent akademabelt. Det blir en vanlig diskussion av typ ”hördududu” – med lika intelligenta inpass tillbaka av samma typ. Vad apologetik borde betyda i vår tid är inte temat för fortbildningar. Buskröjning bland argumenten är nog för mödosamt. Och medvetenheten om vad som kan åstadkommas om de kyrkokristna vill ställa till det för hedningarna är låg. På vår tids Areopag håller vi tyst. Jämför aposteln Paulus, som vet att ställa till det. Apg 17. Men ungkyrkligheten publicerade alltså en apologetisk och social skriftserie. När gick denna iver, själva kaxigheten, förlorad?
Nå, kanske inte helt förlorad, men bortom synfältet eftersom det självklart alltid är fel folk som ställer till oro och därför måste motas bort. Gunnar Rosendal som typexempel. Han tog upp den iver som var ungkyrkorörelsens. ”Högkyrkligheten” skulle börja ge ut en tidskrift när Svensk Kyrkotidning inte längre ville ha ämbetsdebatt i tidningen utan la insända bidrag på hög. Då menade fader Gunnar att den nya tidskriften skulle heta ”Svärd och Murslev”. Det förhindrades berättade CH Martling, och det var klokt. Så fick Svensk Pastoraltidskrift sitt namn. Jag ville mest peka på det uppenbara sambandet mellan ungkyrklighet och högkyrklighet.
Det bedrivs dock en del idogt och rejält oavlönat arbete med kyrkodagar och konferenser. Om detta står föga i Torsdagsdepressionen. Rätteligen skulle en alert kyrklig tidskrift återkommande skriva om de kyrkliga rörelserna arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse, Kyrklig samling och bönegemenskaperna. År efter år kommer bidrag på nätet (kolla hemsidorna) och i bokform. I dagarna kommer boken En salig blandning, red Björn Fyrlund och Markus Hagberg (Artos). Där möter föredrag och inpass av det format som professor Bengt Hägglund manade sina doktorander att läsa: ”Läs uppsatser!”, sa han. Tjocka monografier gav mindre vetande. Ena bok som En salig blandning kan läsas kväll efter kväll och sedan kan man ringas vid och tala om det lästa. Vill någon läsa Anders Björnssons tankeväckande föreläsning för Kyrklig samlings samarbetsråd finns den på hemsidan och kommer i Svenska Pastoraltidskrift framöver. Ni som inte kan hia er, som det heter: https://kyrkligsamling.se/wp-content/uploads/2023/11/TIDENS-TECKEN-20231029.pdf
Dr Björnsson är en stimulerande tänkare och kunnig ledsagare med angelägenheter att sätta ord på.
När jag ser årsböcker och insatser av detta kyrkliga slag blir jag lite tagen. Mina egna bidrag bedömer jag inte – men de andras. De har läst på, de vidgar mitt vetande och stimulerar mina tankar. Sånt gillar jag. Och detta är klassiskt. aKF och KS har arbetat så, aKF mer än Kyrklig samling kanske på grund av det det var docenttätare i aKF – och på den tiden fler kunskapstörstande studenter? Det kan man fundera över. Jag funderar över kyrkoherdar, som inte ser till att skicka folk till den här sortens konferenser. Det hade varit värt pengarna. Boken kan man skaffa för att läsa i arbetslaget. Allt värdefullt på nätet kan man dra ut för gemensamma samtal. Varför gör man inte det? Varför läggs nådatid på enkla praktikaliteter på APT, arbetsplatsträffar? Det heter så, har jag förstått. APT. Glöm det aldrig!
Då är jag inne på mitt favorittema; gamla kyrkoherdar som inte tar tillfällen till vara. I Nordölands pastorat görs en A4-sida med månadens utbud. Sidan låg i Högby kyrka. Jag såg söndagens namn den 19 november: Söndagen före Domedagen. Jag fotograferade och la ut på nätet, eftersom delad glädje är dubbel glädje. Vi på norra Öland fick först av alla veta vad inte ens änglarna visste. Det hela blev viralt – och vitalt! Gillanden, delningar, tidningar, radio, tv. Det var kanske inte så många som uppsökte pastoratets präster, men saken hamnade i medierna och vid några frukostbord.
Kommunikatören Anna fick till det när Ölandsbladet intervjuade: ”Det är tråkigt när det blir fel men den här gången blev det ändå lite roligt och samtidigt aktuellt med tanke på allt elände som sker i världen just nu med krig, kriser och katastrofer. Det är nog många som har funderat på vart världen är på väg den senaste tiden.” Jag var inte lycklig när jag såg hur en prästvikarie missade det öppna målet. Tidningen Barometern: ”På frågan om han ska ta upp den lilla fadäsen i sin predikan svarar han: – Nej, det tror jag inte den här mässan är viktig och ska hållas som den ska.” Varför sa han inte ”Det får den veta som kommer till kyrkan!” – ? Prästerligt = Muminpappans hållning: ”Lugn bara lugn!” Men domedagen är oss en dag närmare nu än i går och jag läste Psaltaren och undrade om det är så här det är i min tid. Ps 83. Kaxig samtida psalmist? Jag läste en gång till.
