Strindbergsfejden var en sak. August Strindberg drog ut för att göra ner Heidenstam, C.D. af Wirsén, Ellen Key och Sven Hedin (andra att förtiga). Det var ett liv och ett kiv, kan man säga. Uppgörelser blir sådana. Nödvändiga är de också. Gamla inskränkta – men då fullkomligt normala – sätt att tänka och tala omprövas genom att brytas ner när meningar bryts. Stormen klarar sikten och då klarnar tanken. Fejderna behövs. Den frid som alla tycks eftersträva finns – på kyrkogården. Inte i levande liv och inte när vetenskap ska bedrivas. Då ställs tankar mot varandra. Man behöver inte tänka som Hegel i Königsberg, men hans påpekande om tes – antites – syntes, har väl bärkraft. När tes och antites ställs mot varandra kan vi nå en syntes, en samsyn. ”Varje sak är tvåsidig”, sa Jesus Syrak i den gamla översättningen. Den nya fejden, Myrdalsfejden, illustrerar.
Jan Myrdal skrev sig en barndom. Han skrev inte om sin barndom. Han skrev skönlitterärt, skrev en autofiktion. ”Det är inte kristligt att skriva så om sina föräldrar!” utbrast min fromma moster (som inte läst barndomsboken). Jag genmälde att just kristligt kanske inte var Jans kriterium. Den insats han gjort när han skrev sig en barndom var, att han öppnade dörrar för många att fundera över sin egen barndom. Jans föräldrar, Alva och Gunnar, var inte glada. De lämnade material till Arbetarrörelsens arkiv och samlade ihop brev att bevaras i familjen ”för att bevisa att jag haft en lycklig barndom”, sa Jan. Nå, Jan fick ihop sina genrer. Först med sina rapportböcker och sedan med sina jag-berättelser. Båda kommer nog att leva länge i de medvetnas medvetande, om man säger så. Då hamnar Jans krönikor i skymundan. Hans ”skriftställning” i mångskiftande ämnen är värda ett bättre öde. Hans romaner likaså.
Drivkrafterna i livet är två, menade Jan: Arbetet och könet. Ordvalet är medvetet. Könet! Inte lusten eller längtan eller livsglädjen. Könet! Jan var ju i hög grad en upplysningsmänniska med upplysningsmänniskans behov av brutal renodling och hänsynslöst klarläggande. Han läste mycket, Myrdalsbiblioteket i Varberg står som ett monument inte bara över Jans läsglädje utan också som en inbjudan till fler att läsa, dvs ”gå till läggen” för att stiga in i skeenden som var, men som fortfarande skapar. Jan ville ”resonera förnuftigt” och till det förnuftiga hör att ta reda på saker och ting för att se vad de är och hur de hör ihop.
De hemliga breven. Den politiska familjen och vardagens samtal (Albert Bonniers Förlag, Stockholm 2023) har nu utkommit. Janken Myrdal, Jans och Nadja son, och Jans syster Kay Fönster står för förord och efterord. Bosse Lindquist har skrivit en lång inledning. Vi bevittnar hur Myrdalfejden gått in i ännu en fas. Recensenterna missar en del tror jag. De förstår inte den kulturella lutherska bakgrunden, den om kallelse och arbete. Arbetet kan de reformerta säga en hel del om. Kallelsen, vocatio, är mer lutherskt tänkande och tal. Myrdals drivs av en sekulariserad men omisskännlig kallelselära: vi finns här för att utföra en uppgift. Det finns en mening med livet, en livsmening, en kallelse. Sådant leder till hänsynslöshet förstås. Gunnar och Jan lika! Och konstigt nog en kallelse också för dem som inte tror att Gud är den som kallar.
Nu är begreppet ”kallelse” självklart kristet. Det finns en Guds röst i livet som säger att jag har en uppgift. Vetenskaplig och politisk i Gunnars och Alvas liv, vilket kräver uppoffringar. Skrivandet i Jans. Det problem jag anar är att kallelsedrivna personer blir hänsynslösa på så vis att allt underordnas kallelsen. Inte konstigt att prästkallelser tarvar vigning med bön och överlämnande av nådegåvan att vara präst, men inte heller konstigt att prästfamiljer får sitta emellan. Det gäller också läkarfamiljer av gammalt snitt. Till ”kall” räknades läkarens, sjuksköterskan och journalistens. Fader Sune Wiman berättade om mannen som kom till pastorsexpeditionen och frågade efter kyrkoherden. ”Han sitter på sitt ämbetsrum”, svarade f Sune. ”Ämbetsrum? Jag trodde ni präster hade ett kall.” ”Då sitter han väl på sitt kallrum då”, svarade f Sune. Gammal historia – men bra. Blir kallet till lönearbete gäller andra villkor.
Jag ser att Janken uppfattar att Alva skämde bort – klemade med – Jan och att det var detta han ville ta sig loss ifrån. Kanske. Men var inte den avgörande katastrofen, själva naqban, som vi säger som kan något litet arabiska och Palestina historia, Alvas (aningslösa?) middagsreplik, att det kanske inte var så lämpligt (givet de politiska åsiktsskillnaderna) att de skulle umgås så mycket nu när hon var statsråd. SÄPO menade det. Gun Kessle konstaterade att det nog var slut med umgänget när Jan och hon var på väg hem. Är det bara jag som kan förstå detta? En bortskjuten pil och ett utslungat ord kan inte tas tillbaka.
Skulle en kallelsedriven person mena, att det var olämpligt att han eller hon fick ekonomiskt understöd? Det fungerar inte så. Och för den delen kunde nog i varje fall Alva och Jan tänka sig att pengarna kunde komma tillbaka i sinom tid. Det fördes också bok så att systrarna inte ekonomiskt skulle bli förfördelade.
Jan skickades till Nic Waal, som var psykolog/psykoterapeut i Oslo. Att den idén var Alvas och Gunnars har jag inte tidigare haft kläm på. Bilden av Gunnar Myrdal kompletteras också. I hans (och Jans?) fall var det Alva som förlöste deras begåvningar, men missgreppen tycks uppenbara. Alva och Gunnar lämnade Jan till vård hos farmor i Gesta när de båda reste till USA hösten 1929 till hösten 1930. Då blev det Genève för Jan och föräldrarna under ett år. 1938 for familjen till USA för att i maj 1940 komma tillbaka. Då heter det att Jan misslyckas i den svenska skolan. Jag är mer böjd att säga att skolan misslyckas med att integrera Jan i det svenska skolväsendet. Han skulle – håll i er! – ”gå om” två klasser, de han missat i det svenska skolsystemet. Det påminner om min unge anförvant som kom hem från USA, där familjen varit ett drygt år, och där anförvanten fått högsta betyg i engelska. I Sverige blev betyget uselt. Sannolikt kunde han mer amerikansk engelska än fröken. Fadern grep in, markerade allvaret, att den elev som kunde mest engelska (om än med amerikanskt uttal) inte fick ett rättvist betyg. Då darrade djungeln, som det heter när Fantomen griper in.
Jan längtade efter det det amerikanska skolsystem han stimulerats av. Jag håller före att Jan inte misslyckades i skolan (boken s 342), men att skolsystemet misslyckades rakt av med Jan. Här skulle Myrdals-fejden kunna stampa av. Vad gör skolan med begåvningarna egentligen? Kanske biskop Elis Malmström var något på spåren: ”respekt för Guds vilja och för hans heliga ordningar. Så finner vi att han är mitt ibland oss och skapar ordning och klarhet i våra liv.” (Växjö stifts hembygdskalender år 1961, s 19) Få kommer att säga att problemet för familjen Myrdal var att den förlorat eller gjort sig kvitt den kristna tron. Den fanns kvar som ett sken; sekulariserad lutherdom för arbete och ansvarstagande gällde. Men utan nåd. Och en ordning i skolan som det inte är någon riktig glädje med är ingen ordning.
Samtidskulturen är oss inte nådig. Somliga familjers öden visar det tydligare än andra, men villkoren gäller oss allihop, bekännande kristna och kulturellt kristna lika. Alva hade dock haft fromma år som ung. Gunnar kom från det hårdast avkristnade området i Sverige – Västerås stift – och hade gjort upp med tron. Jan blev döpt och var med i Svenska kyrkan till dess han varit med på Henning Mankells begravning och hört KG Hammar. Där gick hans gräns.
Som vanligt är jag mindre intresserad av att se och diskutera mänskliga svagheter. De finns och de tar alltid personlig gestalt. Alvas svaghet var sonen Jan – jag tror Janken Myrdal illustrerar hur hon på alla sätt ville honom väl, gränslöst väl. För mycket och för litet skämmer allt. Detta sagt betyder inte att jag tror all skönlitteratur vara sann. Den kan också vara autofiktion, ett finare ord för påhitt med verklighetsbakgrund. Den som vill kan läsa Cecilia Cervins doktorsavhandling, Det illojala barnets uppror. Studier kring Jan Myrdals självbiografiska texter. (Hägglunds förlag. Lund 1997), men kanske än mer fundera över hur människors liv kan gestalta sig. Med och utan nåd.
