Jag fann det motiverat med en extraslända. Vi firar Alla Helgons Dag. På norra Öland ägnar sig kyrkolivet åt minnesgudstjänster. Inte en högmässa så långt ögat når. På södra Öland är det en enda högmässa. I Torslunda. En timmes bilresa bort och lika mycket tid hem. 67 kilometer enkel resa och vägarbeten. Hybridbil – men klimatet, klimatnödläget! Jag går alltså högmässan förlustig. Ändå har jag erlagt en rejäl kyrkoavgift. Verkar jag sur? Kan jag då inte lugna mig och komma till en högmässa på söndag, i morgon alltså? Då finns det något som kallas ”mässa” och den firas i Högby. Det är också den enda i Norra Ölands pastorat denna söndag. Då blir det kanske för er att ta fram kartboken och kolla hur stort pastoratet är. Är det 70 km från söder till norr – eller mer? Detta ska kallas folkkyrka. Verkar jag spydig? Den saken ligger i betraktarens öga. Lycklig är jag dock icke, det medger jag. Alla de där helgonen får jag alltså inte fira. Jag hade gärna gjort det. Därför en extraslända. Jag sliter för att ni ska få uppleva ett verkligt verkshelgon. Mig! Håll till godo. Det får jag göra själv!
Då kan jag kasta mig över hälsningarna inför alla helgon jag inte får fira. Ska jag pigga upp mig med de tankar Modéus II anförtror på debattspalt i Barometern och Ölandsbladet. Det är många fina ord om höst och mörker, men också en plädering för ”tunna ställen”. Det är ”platser, stunder och sammanhang, där något glimmar till.” Detta sagt, återvänder Modéus II till det mörka: ”krig, klimathot, tuffare ekonomi för många”. Men hast Du mir gesehen. Han tar ny sats om ljuset som skingrar både det inre och det yttre mörkret. ”Hur mörkt det än är så räcker det med ett enda ljus, så är det inte längre helt mörkt.” Modéus II hoppas att jag hittar mina tunna ställen och hälsar mig välkommen att tända ljus i kyrkan eller på kyrkogårdarna i allhelgonatid. Mitt enda problem är att jag inte trosmässigt omfattar denna stearinljusteologi, inte ens i den modernaste formen: solcellsdrivna gravlyktor. Det kan bero på Mats Rehnbergs avhandling Ljusen på gravarna (Nordiska Muséets Handlingar nr 61, Stockholm 1965). Rehnberg klargör ljuständningens rötter, nämligen sekulariseringsprocessen. Där tron går ut, går riten in. Det borde för Svenska kyrkan inte vara så mycket att administrera, men väldigt mycket att evangelisera! Jag tror inte ett ögonblick att Svenska kyrkan – folkkyrkan – förmår ägna sig åt detta evangeliserande. Inte ens i den krigstid vi upplever. Modéus II kan man läsa på nätet: https://www.barometern.se/debatt/vila-i-morkret-tand-ett-ljus/
Jag försöker orientera mig om krigen. Jag läser på om själva Ondskan. Jag läste Nehemja för att se profeten bygga upp Jerusalem. Jag läser eskatologiska framställningar, som lämnar mig egendomligt oberörd. Det beror på att jag förstår, att jag inte förmår förstå. Landet som flyter av blod och honung står mig dock nära. Söndagsskolgosse ni vet.
Det talas om ett regionalt storkrig, som ska undvikas. Hur ska det gå till? Om Hamas lovar fortsatt kamp för att förinta staten Israel (och det gör Hamas) är väl varje brutalitet från Israels sida proportionerlig? Nu gör israelerna det judarna i Europa inte gjorde och därför att de då inte gjorde detta, kunde de fraktas till förintelsen i Polen, medan världen tittade åt annat håll – eller naivt vägrade tro och identifiera Ondskans metoder. Vill man inte förstå, kan man inte förstå. Men det är självförvållat, bekvämast och förfärligt. Alla helgon menar det. Det är sådan bortsyn vi ska dömas för på en dag som nu är oss närmare än när vi kom till tro.
Brorsan Modéus I ber på och lägger ut sin bönekamp på X, Twitter: https://twitter.com/BiskopMartin/status/1720028079110656199
”Drabbas av konflikten” är välfunnet. Och så nöjer sig Modéus I med ”glimtar om hopp mitt i det omöjliga”. Hur ska detta omöjliga hanteras. Bönen blir i allt det blodiga som sker egendomligt blodlös. Man kunde tänka sig att Modéus I skulle vara uppbragt och skälla på Fadern, som låter detta hända. Man kunde också tänka sig att Modéus I sagt att detta elände är välmotiverat och ett straff för våra synder. Man kunde fundera huruvida Modéus I i bönen form skulle skälla hos Fadern på oss, som inte förstår denna konflikts andliga dimensioner och hos Fadern klandrat oss för att vi i vår lättja håller till godo med de narrativ vi erbjuds – trots att vi vet att krigets första offer är sanningen. Här kunde kanske ett klerikalt rytande ha varit på sin plats, dvs satt oss på plats? Så ber inte Modéus I:
”Hjälp världens ledare att välja fredens väg, samförståndets väg, en väg till hopp och framtid för oss idag och för det uppväxande släktet i alla länder. Amen.” Vart tog Jesus vägen och var hamnade insikterna om vad som ska ske i den yttersta tiden? En tredjedel av människorna dödas genom eld, rök och svavel (Upp 9:18), men detta räcker inte för att folk skulle vilja fatta. ”De omvände sig inte från sitt mördande eller sin trolldom eller sin otur eller sina stölder.” (Upp 9:21) Tänk om det inte blir något uppväxande släkte därför att ”världens ledare” väljer fel? Då står de skrämda och lipar när de ser Babylon falla. ”På en enda time har har domen kommit över dig”. (Upp 18:9-10) I detta perspektiv skulle någon purist kunna mena, att Modéus I ber lite menlöst, hällörat och egentligen perspektivlöst bibliskt sett. Hoppet är nog i biblisk mening något mycket mer och mer handfast än det Modéus I ber om. Bli inte arga på honom. Han är från Jönköping, vilket förklarar lika mycket som att Manuel i Pang i bygget (Fawlty Towers) är från Barcelona.
Nå, vi går att fira Stearinljushögtid på ett sätt som på norra Öland gör helgonen hemlösa, mig kyrklös och Jesus i strikt mening meningslös. Var inte ledsna. Vi tänder ett ljus, väljer det mysiga hellre än de heliga mysterierna. Vart tog allvaret i salighetssaken vägen? Frågar åt en kompis.
