”FRA-eländet!” sa överste Salander i telefon. ”Olofsson och jag står inte ut på Lovö så vi tar en Ölandstur.” Jag hade inte riktigt klart för mig att på FRA:s lönelista återfanns fortfarande överstarna. Men nu var det trist på jobbet, så trist som det blir när det handlar om grov olovlig befattning med känslig och hemlig information, som Lena påstås ha hanterat. ”Vem i hela världen kan man lita på?” sjöng Salander. Jag hade förberett en lövbiffspanna, som skulle kunna frysas in i matlådor, men det var lika bra att bjuda in överstarna för ett snack. Vedborm ligger norr om Källa och det återstod några timmar innan det skulle bli fredagskväll. Jag hann fixa något, nå gott.
Överstarna var dystra. Inte för att vi hade en närmare vänrelation med Lena, sa de. – Men vi vill ju kunna lita på dem som finns i vår närhet. Och vi vill kunna lita på att rättsväsendet fungerar i alla sina led. – För tänk om detta är en Ströberg-historia till?, sa Olofsson. Jag förstod. Överstelöjtnant Ströberg kanske gått på en polsk fint när det begav sig och sedan dömts för spioneri. ”Har ingen i senare tid gått i polska arkiv för att se vad som finns för information om Ströberg där?”, undrade jag. Det visste inte överstarna.
Nu kunde vi inte säga så mycket mer om Lena och Johan. Är det sant det som påstås är det förskräckligt. Är det inte sant är det förskräckligare. ”Tar HR-avdelningen hand om FRA-personalen på Lovö?” undrade jag. Skratten som blev svar var, som vi säger, informationsbärande. ”Vi står rätt hjälplösa när vi ser eller anar vad människor kan ställa till med. Ängel och best är vad hon är, det har du själv sagt. Men få präster har något vettigt att säga i tidsläget. De vrider händerna och ser olyckliga ut. Den sakliga analysen är de oförmögna till, bibelorienteringarna likaså. Deras bästa gren tycks vara att tända ljus! Vad som egentligen händer i Gaza – som ett de kosmiska onda makternas spel – eller frågor om det apokalyptiska får vi inga besked om. Borde vi inte få det?”
”Vi reder inte ut det”, svarade jag. ”Och de som vill reda ut allt tycks mig vara oredliga. Men det finns teologer som kan läsas.” Jag gav inga exempel, hade jag gjort hade ”partyfördärvare” bara varit förnamnet, det förstod jag. Jag la till ett: ”Ni var inte med när Curt Göransson var milochef Syd och for runt i militärområdet för att på plats tänka över hur en invasion kunde gå till. Jag beundrar hållningen att öva inlevelseförmågan. Tänk om prästerna skulle göra detsamma när det handlar om den yttersta tiden?” Överstarna klagade inte över iråkad besvärande nykterhet – de hade ju bil och bestyr innan kvällen var slut. De fick alltså bryta upp. På ömse håll kunde vi vartefter kompensera oss, det var inte det stora bekymret. Innan de gick påpekade jag problemet med att trappistmunkarna nu är så gamla, att trappistölet är i fara. Det får bara tillverkas som trappistöl om trappistmunkarna brygger. ”Ni fromma får nog ta er till Systembolaget och köpa er några flaskor Chimay. Tiden krymper! (1 Kor 7:29) Läs på! https://chimay.com/en/
När middagsätarna farit, gick jag till bokhyllan vid skrivbordet. Kyrkoherde N.P. Wetterlund levde i en eskatologisk katastrofstämning. ”Det går fort när det rättvisa straffet för tusenårigt motstånd mot Kristi Ande ska utkrävas.” Då ska också Sveriges jord dricka de heligas blod, menade han. Jag hänvisar till Bertel Andréns prästmötesavhandling N.P. Wetterlund. (Svenska kyrkans diakonistyrelses bokförlag, Stockholm 1943, s 243) Wetterlund beskriver hur luften fylls av demoniska andar – men det är bra för då kommer fienden ”utan kristlig förklädnad”. (N.P. Wetterlund (Guds vredes skålar, 2 uppl, Malung 1990, s 122).”
Jag läser Wetterlund för att bekymra mig. Det kan behövas i vår tid med så mycket glättig glättighet och ytlig andlighet. Wetterlund kanske har en poäng?: ”Tusentals predikningar varje söndag i kyrkor och bönehus är alldeles inga predikningar i Andens och kraftens bevisning’, utan unkna, möglade och luftfördärvande föredrag, som saknar den friska och rensande förstabudsluften från höjden.” (Wetterlund aa s 121) Detta sagt är Wetterlund tydlig med att bara de människor som lever i den tiden kan se och veta. Vi kan inte ana. Skrev Wetterlund år 1913. Ondskan är verklig och mångsidig. Det kunde vi tala mer om i tider som denna. Kan vi se mer än än vad Wetterlund kunde?
Vill jag – men vill jag? – förstå Svenska kyrkans nuvarande läge finns material för tänkandet. Nyckeln till Svenska kyrkan 2023 har ju kommit. Utbudet av gudstjänster, alltså det Svenska kyrkan förser oss med, har minskat. Huvudgudstjänster -15%, andra gudstjänster -25 % och kyrkliga handlingar -5%. Det finns goda skäl att anta, att pandemin knäckte en hel del. ”De frekventa deltagarna har blivit färre”, Nyckeln s 32. Några, kanske många, har helt enkelt avsomnat. Minskar antalet gudstjänsttillfällen får det också sina följder. För att inte tala om den dystra erfarenhet som kan göras när det heter: ”jag får inte ut något av gudstjänsterna, förkunnelsen är snömos, illa förberett och förutsägbart, någon gudstjänstgemenskap förmår jag inte uppfatta”.
Jag säger inget om detta. Det som jag hellre vill tala om är att inget av detta är sådant vi talar om. Tänk om vi lever i världens yttersta tid och snart ska kliva fram inför vår Frälsare för att göra räkenskap för hur vi förvaltat våra liv? Mirum est si sacerdos salvetur, det är ett under om en präst blir frälst. Hur ska vi leva det församlingsliv som är av värde om detta är världens yttersta tid, om rykten om krig och jordbävningar och all världens Djävulska ondska ska tas på allvar och själva grundfrågan ställas: hur ska jag bli räddad undan allt detta? Har Svenska kyrkan gett mig vad jag som döpt skulle ha rätt att få?
Borde jag inte fråga mer personligt? Har jag tagit vara på allt det Svenska kyrkan försett mig med för frälsningens skull? Nej det borde jag inte. Nu är det strukturerna jag är ute efter, det kyrkliga allvaret. Jag ska hem till Gud och Svenska kyrkan skulle sköta själva maskineriet. Ungefär som på flygplatsen, där jag tar mitt pick och pack och ställer mig på ett rullband och hamnar rätt. Sköter Svenska kyrkan rullbandsmaskineriet? Det är min fråga. Är inte detta en bra modell för att förstå vad söndagens högmässa egentligen är – och förstå varför den är viktig just som rullband?
Någon präst borde kunna tala till mig och säga två saker: 1. Nu är det allvar för dig och 2. Nu som alltid är din frälsning Frälsarens sak. Du ska både bekymra dig och hänge dig åt helig bekymmerslöshet. Bådadera! Inte minst i denna ryktenas tid. Men du borde kunna räkna med att den kyrka du är döpt i är angelägen om att du hamnar rätt och kan beskriva vad det är att hamna fel. Kan jag verkligen det?