Jag stärker mig med ett citat: ”Bara de som i ett givet ögonblick förstår att uppresa sig mot historien, för den framåt.” Det är Camus, nobelpristagaren, och författaren Albert Camus (1913-1960) narras inte. Torsdagsdepressionen klassificerade mig för 25 år sedan (eller så) som en ”kyrkohistoriens förlorare”. Det trodde jag inte på då, inte nu heller. Vi måste uppresa oss emot historien och ställa det till rätta som blev fel. Om det inte går då? Då kommer historiens hjul att köra över oss. Ungefär som det som nu sker. Sykes-Picotavtalet, ”en linje ritad i sanden”, ställde väl i tidens längd till det.
Den brittiske underrättelseagenten Lawrence of Arabia (1888-1935) hade bättre pejl på vad som kunde ha gjorts, tänker jag. Jag? Jodå. I en grotta i Jordanien nära den irakiska gränsen har jag suttit på den engelske överstens plats – även om det var många år senare. Till den moderna högkyrklighetens kännetecken hör att bruka 1 person singularis vitt och brett (eller inskränkt?).
Den där gamla frågan hur Gud kan tillåta, bekymrar jag mig inte så mycket över. Själafiendens söndringsverk fortgår i icke minskad omfattning. Det är hans tid som är kort. Inte min – fast jag nyss haft en rätt ansenlig (men i stillhet firad) födelsedag. Varför inte bekymra sig? Jag har nog med bekymmer, när jag funderar över allt som människor tillåter sig. Och bortom detta ser jag händelser utspela sig, som kan betyda något i det andliga. Är då inte hela det kristna livet det vettiga sättet att ständigt uppresa sig mot historien och göra upp med sådant som folk tar för självklart – fast det alls inga självklarheter är?
Ta min förnimmelse om samtidens kultur. ”Autism” var det begrepp som kom för mig. Det avvisades. Psykologin ger inget utrymme för mer än psyket hos en individ, tydligen. Då gick jag till teologin och, si, heureka!, där fanns begreppet jag anat borde kunna användas. Filautía –egenkärlek. Lägg in ordet i minnesbanken. Vår samtida kultur är ohämmat filautistisk, Det är denna egenkärlek som är ursprunget, ”den bedrövliga modern” (”om man kan säga så”) till glömskan, den andliga okänsligheten och okunnigheten. Vi skulle inte synda om inte dessa jättar dykt upp i begynnelsen, konstaterar Johannes Damascenus (ca 676-ca 754). Johannes var en kristen ämbetsman i tjänst hos kalifen i Damaskus och visste vad tron handlar om. Det är Johannes vi sjunger med i sv ps 470, Kom med glädje och med sång. Den kristna staden hade de muslimska araberna lagt under sig år 635. Det hindrar inte en klarsynt hymndiktare att se hur sorg ska vändas – varför och av vem.
Jag uppskattar Johannes från Damaskus. Han kan förstå 1 Mos 6:4 på ett andligt och relevant sätt och tramsar inte bort sig själv i överlägsen medvetenhet, att jättar hör hemma i sagornas värld. Lite mer komplicerat och fruktbart är det i trons sammanhang. Men det blir så, när jättarna ”glömskan, den andliga okänsligheten och okunnigheten” får härja fritt – med kraftfullt understöd från våra vänner journalisterna.
Vänner och vänner? Samtidens journalister är gjorda av samma stoff som de tidigare folkskollärarna. Svag bildning, starkt ego, makt och maktmöjligheter över värnlösa. Nå, de folkskollärarna fanns också, de som utmanade oss att tänka, men de flesta nöjde sig med att bibringa oss innehållet i läroboken och förutsatte att vi inte skulle käfta emot. Det är därför det blir så tydligt, att dagens journalister vårdar folkskollärararvet. Sätt en mikrofon framför mikrofånen, som går igång.
I går var Lunchekots första inslag beskedet att Lasse Berghagen, 78, dött. Det var nyheten före den om toppmilitären och hans hustru som misstänks för grov obehörig befattning med hemlig uppgift och slog ut nyheter från kriget i Ukraina och kriget mellan Hamas och Israel. Filautían slår till. Den lilla egna älskade och hanterliga världen framför den andra. Så går det till. Vi underhålls dagligen och skrattar hela vägen till helvetet. Det är dåraktigt det vi bevittnar – och blir en försvarslös del av. Verkligheten regisseras för att den ska passa oss och sinnrikt vet experterna hur vi ska dompteras.
Ta attacken mot sjukhuset i Gaza. Attack? Nja, explosioner. Missionsförbundaren Erik Lysén gav besked på gamla Twitter, nu X om hur det var. Ärkebiskop Welby hade manat till fredliga strider, om man säger så: ”Ärkebiskopens vädjade förgäves. Ikväll bombades anglikanska kyrkans al-Ahli sjukhus i centrala Gaza. Många hundratals döda och skadade enligt BBC. Att bomba sjukhus, med personal, patienter o flyktingar är fruktansvärt och utgör krigsbrott.” Hur vet då BBC detta. Al-Jazeera visste och Hamas hade berättat, om jag fattat saken rätt. Men när dimmorna lyfte var sammanhanget ett annat. Det var en raket från jihad-sidan, ”det andra laget” som gått fel och träffat sjukhusets parkeringsplats. Då vill vi, de hårdhjärtade, nog veta talen för döda och skadade. Varför det? Är inte saken tillräckligt sorglig om en enda dött. Jo, men det är av andra skäl jag vill veta: Krigets första offer är sanningen. Men hur hade reaktionen blivit om inslaget i tv handlat om klent vapenutbildade klantar med vapen som ställt till det? Och vad hade hänt om uppgifter läckt ut som sagt, att vattenledningar, som betalats med biståndsmedel, grävts upp och gjorts till raketer för anfall mot Israel? Vi får nyheter som i all sin förskräcklighet finns där för att behaga oss, eller?
Jag kanske inte ska ta exemplet Jessica Stegrud igen – eller varför inte? Hennes avgång krävdes för att hon skrev ett inlägg på sociala medier, som uttryckte hennes upprördhet över vad som hänt. Det kunde medmänniskorna noterat och funderat över hur det kommer sig att alla människor har lika värde, men Fredrik Reinfeldt på en fotbollsstadion ett annat värde än de andra svenskarna. Det kunde ha blivit en intressant diskussion, kanske med inspel från Modéus I och II?
Ska ledningen lämna skeppet först eller sist? Nu blev inte detta själva påhaket. I stället uppstod stor oreda under himmelen riktad mot Stegrud. Vems filautía ska vi försöka förstå?
Vi kunde också fått en intressant diskussion om SKUT-församlingen i Bryssel, som höll stängt dagen efter attentatet, men öppnade för att statsminister Kristersson skulle få tända ljus i tv. Ska verkligen församlingar stänga verksamheten när de kunde tänkas behövas som bäst? Jag ser mönstret från New York vid elfte september och nu gällde det tydligen inte bara Bryssel utan London också. Den öppna folkkyrkan håller stängt. Är detta en vän att hålla i handen när det smäller? Naturligtvis inte. Om det är farligt för svenskar att samlas får väl säkerheten skärpas och vakter placeras vid entrén?
Nog vill man veta vem som beslutar om stängning så man vet det, när det ska vara SKUT-kollekt nästa gång. Tills vidare tänker jag att vi hålls med fel folk på en mängd positioner både i kyrka, stat och samhälle. Rätta mig om jag har fel! Det är inte den sorts folk som förmår uppresa sig mot historien utan följer med strömmen – och sköljs bort. Med grundläggande filautía blir det så. Måste bli. Men de tre jättarna kan härja fritt också i SKUT:s stängda lokaler, tro mig.