Gunnar Hultgren var ärkebiskop och skrev sina Memorabilier. De förvaras i Landsarkivet i Uppsala. Dit får man tillträde efter tillstånd av ärkebiskopen eller kyrkosekreteraren. En sida i den gamle ärkebiskopens minnesbilder utgör den förfärande text jag nu återger. Fatta vad ni läser! Hultgren gör sig av med gamla vänner, eftersom de tänker annorlunda!
Gunnar Hultgren var ungdomsvän med biskop Elis Malmeström. ”Vi hade båda längre fram i livet mött den ’realistiska’ bibeltolkning som gav kyrka och ämbete en central betydelse för Jesus och i urförsamlingen med klar förbindelse till fornkyrkan. Den hårdragna tolkning av enskilda bibelställen som utgjorde kärnan i Malmeströms utläggning av utskottets teologiska motivering gjorde det klart för mig, att hans anammande av den nya exegetiken lett till en biblicism som uteslöt frihet i utformningen av ämbetet med hänsyn till av den historiska utvecklingen betingade behov och krav. Även jag hade tagit intryck av de nya exegtiska insikterna om en i N.T. föreliggande konkret utgetsaltad kyrko- och ämbetsordning. Vad denna innebar och hur den skulle tillämpa på nutida kyrkoväsen – tillsammantaget med den från fornkyrkan bevarade ’traditionen’ hade för mig blivit ett problem, som motiverat mina ’betänkligheter’ mot prästämbetets öppnande för kvinnor. Vad jag var ute efter var i själva verket en historiskt och principiellt hållbar biblisk begrundning av kyrkans traditionella ordning på denna liksom på andra punkter. Någon sådan erbjöd inte den biblicistiska argumentering som här mötte mig. Den hade motsatt verkan och bidrog sålunda till att underminera grunden för mina teologiska betänkligheter mot ett kvinnligt präst- [här saknas i Hultgrens text ett ord, jag föreslår ordet ”ämbete” DS]. Men om detta var något negativt, innebar det för mig samtidigt en vändning till ett sökande i annan riktning. Därmed inleddes en för mig själv påkostande omprövning. Och den kunde inte undgå att få smärtsamma konsekvenser för förhållandet till med mig nära förbundna vänner och kolleger.
Det var inte bara Elis Malmeströms och mina vägar som nu skilts. När jag sedan lyssnade till Bo Giertz, beredde det visserligen ingen överraskning. Hans ståndpunkt i denna fråga var mig väl bekant och framstod såsom konsekvent mot bakgrunden av en annorlunda teologisk utvecklingsgång från början. Den hade inte hindrat vårt nära samarbete under 50-talet. Men situationen förändrades, när denna fråga nu avslöjade sin fulla principiella innebörd och vi därigenom fördes till skilda läger med markerat motsatta ställningar, som fick återverkningar i kyrkopolitik och kyrklig verksamhet.” (Gunnnar Hultgren, Memorabilier, sid 179)
Ungdomsvänner ska alltså förlora varandra i denna fråga! Men det är Gunnar Hultgren som träder fram som sekterist. Han ser fiender. Han får förstås inte allt rätt. Programmet som hette ”realistisk bibelutläggning” blir för Hultgren ”realistisk bibeltolkning” och jag tror att en sådan felskrivning avslöjar något tankemässigt obearbetat. Man ser också att Hultgren var emot kv*nnl*g* pr*st*r. Han ville egentligen ha en annan lösning, men metoden att komma fram till en annan lösning är att underkänna inte själva förslaget utan några av invändningar emot det. Detta är väl, oss mellan, intellektuellt sanslöst.
Nu var Hultgren desorienterad, nybliven änkling som han var. Men förklara likväl att Hultgren måste ”bryta” både med Malmström och Giertz. Jag finner detta skvallra om en störd personlighet. Vad finner ni? Skulle jag säga att mina vägar skiljs av att andra tänker annorlunda i en teologisk sakfråga? Bort det, säger jag, säger Paulus. Men jag tror att vi här ser en folkkyrka, som i numerär omfattar de flesta i svenska folket, plötsligt agera som en sekt. Jag menar: agera som den sekt Svenska kyrkan blivit och agerar som! Sekten kan utgöras av en majoritet och demaskeras just som sekt när majoriteten uppräder som den sekt den blivit. Det har Svenska kyrkan visat sig göra och gör.
Gunnar Hultgren var en slipad taktiker och visste att vända argument vid sammanträden så som han – ordföranden – ville. Blev han då påkommen med detta lilla trick, svarade han med tystnad. Gillade Hultgren kreativ debatter? Det är inte mitt intryck. Samtidigt kan man beundra den borne ämbetsmannen, änkling i mars 1958 och så blev han ärkebiskop. Hans syster blev den drake som vaktade honom. Det var nog riktigt olyckligt. Biskopinnan Astrid Hultgren, dotter till biskop J.A. Eklund och född i Kalmar, hade varit mer utmanande för ärkebiskopen och mer road av nya intryck, tror jag. Minns att Gunnar, då biskop i Härnösand, skickade frun till Paris under kyrkomötet 1957 eftersom han trodde hon inte riktigt skulle stå ut med ämbetsdebatten i kyrkomötet. Där happade det sig så, att Astrid överraskande mötte en annan biskopinna, jag tror biskopinnan Cullberg, som också skickats iväg av sin man. Säg vad ni vill, men interiörerna berättar! Astrids frågor om stridsfrågan kunde Gunnar inte besvara, erkänner han i sina memorabilier. Inte konstigt att det fortsatt gått så illa som det gjort.
Illa? Ja, ljugeriet blir grundhållning i det officiösa. Det är så självklart att vi som reagerar kan avfärdas som kverulanter och bråkmakare. När detta inträffar, är det akut fara. Kritik ska i utgångsläget betraktas som ett positivt bidrag även om kritiken inte är positiv. Kverulans är en annan sak, förstås. I en kyrkostruktur där likformighet eftersträvas, är det själva kyrkolivet som utan kritik och polemik skadas. Det sker utan att så värst många ser och förstår.
Församlingshemmen i Emmaboda ska säljas – alltså i Emmaboda, Algutsboda, Vissefjärda och Långasjö. Då kan man försöka komma på varför församlingshemsrörelsen en gång kom till! Förtvivla eller fnissa, hur ni vill. Eller ta Träslövsläge, där Kalle Svensson varit komminister i 40 år. När han började var det 3000 boende i ”Lejet”, nu 7000. Då var det 200 personer varje söndag i kyrkan. Nu är det 50. Men hav tröst! I denna nya verklighet är inte kyrkans enda uppgift ”att fira gudstjänst på söndagarna utan önskemålen och behoven har blivit större”. Vad? Soppluncher, ungdomsgrupper, barnsamlingar och mycket mer. Där det var 6 medarbetare när Kalle började är det 15 nu. Kan man få fram ett jämförelsetal om man tar söndagssiffran och dividerar med antalet anställda? Från 33.33 till 3.33 blir det väl då? Konstaterandet i församlingsbladet är att ”allt blir annorlunda”. Det kan man alltid säga. Jag har läst Barometern och församlingsbladet för Träslövsläge. https://www.svenskakyrkan.se/traslov/forsamlingsbladet
Vad hade de gamla biskoparna sagt om de kunnat se och förstå? Hultgren hade tystnat… Reträtten är verklig och det är en reträtt som kan avläsas i tabeller men också i mentaliteter.
Då kanske kung Carl XVI Gustafs ämbetssyn ska in i framställningen ånyo. Karin af Klintberg fick frågan i SVT om hur kungen var i sig själv, ”under ämbetet” som orden föll. Begreppet ”under” avslöjar en tankemodell som knappast träffar saken. Kungen är kung i ämbetet. Han bär det och ämbetet bär honom. Amt und Person, ämbetet och personen. I det prästerliga finns mycken tankeoreda här eftersom själva frågan varit tabu. Alltså går prästen söndag förmiddag till jobbet i kyrkan. Tror ni apostlarna tänkte så, kyrkofäderna eller reformatorerna eller ens vanliga svenskkyrkliga präster på 1940- och 50-talen? Inte ens de präster som alltid uppträdde i slips tänkte nog ”jobb” när de skulle fira söndagens högmässa – med eller utan HHN. Nattvard alltså. Bara Dagens Nyheter kunde publicera en bild från en biskopsvigning med texten ”Statstjänstemän i arbete” – och ingendera var riktigt rätt men uppskattat förstås.
När jag läser Hultgrens deprimerande text om hur han gör slut med gamla ungdomsvänner och ser kyrkolivet som det nu gestaltas ”när allt blir annorlunda” påstår jag – utan skymten av bevis –
att icke otroligt är det dåförtidens teologiskt tankeslappa och det nuförtiden analytiskt lika tankeslappa två fenomen, som är relaterade till varandra. Man borde inte kunna tänka sig en Kyrka som slutar tänka, men det är nog just så vi nu måste tänka.