Vad är det som händer? Kanske läget för svensk fotboll belyser? ”Svensk fotboll befinner sig i en djup kris. Väldigt lite talar just nu för att vi kommer ta oss ur den inom en överskådlig framtid. Ingen ansvarig erkänner det, ingen säger något. Alla runt om ser haveriet men ingen gör något. Hur kan vi acceptera att ingen tar ansvar?” Jag snodde repliken från Ansiktsboken, Facebook.
Kyrkan, försvaret, det politiska livet och själva människolivet – allt i blixtbelysning tack vare fotbollen?!
Prästen med n-ordet förnekar anklagelsen. Från fotbollsmatchen i Mjöbäck den 14 maj finns två versioner Prästen sa: ”Någon måste stoppa negerpojken, han är alltför bra.” Detta är, skriver prästen, att betrakta ”som en objektiv kommentar av verkligheten”. Göteborgs domkapitel dnr S2023-0439. Utsaga mot utsaga – men i anmälan anges att ”fler vittnen finns”. Anmälan stämplades in i kapitlet den 3 augusti. Det blir nog ändå inget av detta. Utsaga står emot utsaga.
Märker ni att vår kyrkliga överhet pratar en hel del, men ingen, säger ingen, säger ett ord, inte ett enda om den stundande vredesdomen. Ingen politiker och högre statstjänsteman blir nervös på det sätt som S:t Lukas beskriver i Apostlagärningarna när S:t Paulus förklarat den kristna trons ärende (Apg 24:25). Väckelseförkunnelsen har blivit woke-förkunnelse, inget annat. Den kan leda till omvändelser, men dessa är oegentliga, för de handlar om detta livet, inte om det eviga livet, det som får konsekvenser redan här och nu och kallas ”realiserad eskatologi”. Trots allt: det hotfulla låter rätt beskedligt. Vi har inte lång tid på oss, men vi kan under denna korta tid utföra stordåd och rädda klimatet, jorden och framtida släkten.
Stiftschefen i Stockholm Andreas Holmberg annonserar på helsidor: ”För klimaträttvisa!” heter det olycksbådande. Han verkar nämligen i god ordning ha kommit till samma slutsats som på sin tid Robert Malthus: det finns för många människor. ”Det ljuvliga blågröna klot Gud älskat fram genom miljarder år dignar under trycket av oss människor.” Men Gud tycks inte ha uppfattat människorna som en så negativ faktor, trots allt. Gud fortsatte älska, Fadern sände Sonen. Och solen har sin gång som den kraftfulla och sannolikt allt avgörande klimatkomponenten. Att Svenska kyrkan krokar arm med klimatrebeller och extentionister, sådana som blockerar vägar mm mm, är kanske inte så –folkligt? Borde inte Svenska kyrkan tala mer om grundskadan, den som gör att mänskan, djuren och all naturen lider? Synden! Den kraft som gillar att ha sönder.
Hur vore det att fråga vår kyrkliga överhet hur det kommer sig, att det mesta kyrkliga tycks på tillbakagång? Den gamla förklaringen var återkommande att det var kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn*s fel. Alltså var det viktigt inte bara med befordringsstopp. Själva rekryteringen måste stoppas. Så har skett – och siffrorna fortsätter peka på minus. Antagligen var, tills motsatsen bevisats, både analysen och lösningarna helt felaktiga. Kadaverdisciplin är inte något som fungerar i levande kyrkoliv, antar jag. Säg gärna emot och anför belägg.
Vad skulle hända om biskopsmötet samlade sig till ett allvarsord till svenska folket i en livsfråga och försökte beskriva ett syndens sammanhang? Alltså hur det söndriga (trasiga) ändå hänger ihop och det ena ofelbart ger det andra?
Otron först – eftersom det är bristande tillit till Gud och vad Gud har att säga som satte igång eländet. Sekulariseringen alltså, den som räknar i seklet men inte med evigheten. Sedan kanske biskopsmötet kunde knyta an till det tidigare uttalandet om sex i det folkliga brevet från 1952, brevet där biskopsmötet manade till avhållsamhet och detta i en tid när HBTQIA+ inte var tolkningsmönster.
Abort därtill, som jag både personligen och rent teoretiskt är emot. Vad säger biskopsmötet nuförtiden? Vad tycker Gud – för biskopar har väl tumme med Gud – om den dryga miljon fosterfördrivningar vi lever och de dör med? Är det bara fundamentalister som tänker att Psaltaren är informationsbärande? Ps 139:16.
Kanske ett ord om Kyrkans ämbete borde till? Vad är en präst och vad ska en präst egentligen syssla med? Blir det inte konstigt när den nye kyrkoherden i Nybro får ur sig ett miljöpartistiskt ord: ”Jag drivs själv att vara samhällsförändrande, och känner att kyrkan vill detsamma.” Känner!!! Vilken uppgift vigs en präst för och vad ska en kyrkoherde pyssla med egentligen? Kungen har fattat vad ett ämbete är. Det tycks han faktiskt rätt ensam om.
Våldet kunde också vara ett tema för biskopsmötet. Har de något mer att säga om skjutningar, knivmod och sprängningar än att de är emot sådana illgärningar? Kan biskopsmötet säga något till svenska folket i en – dödsfråga? Vad bör göras?
Islam vill något annat än kristen tro, det är en erfarenhetsbaserad insikt. Så har biskopsmötet något annat att säga om kopplingen mellan islam och islamism och om den praktik som praktiserad muslimsk tro måste få på samhällsordningar med rötter i kristen tro?
Fädernas kyrka? De fromma äro få och synas dagligen färre. Men när kungen ska firas blir det högtidsgudstjänst med djupa rötter ner i vår historia och för att vara helt tydlig: föga av islam! Föga? Ingenting! Till detta Herrens bön på det vis som Jesus själv ber den. Och så filmen The Jesus Revolution. Är det inte läge att satsa på det goda gamla evangeliet och gestalta kyrkolivet så?
Tron först och sist. Vad handlar allt om? Vad är det i den kristna tron som får somliga kristna att riskera livet för trons skull? Vet biskopsmötet? Vill biskopsmötet berätta om det evangelium som i grunden är en förolämpning eftersom det underliggande beskedet är att vi måste ha en Frälsare, som räddar oss – också ifrån oss själva.
När det går mot världens yttersta tid, ska kärleken hos de flesta kallna. Det är inte jag som hittat på det. Jesus säger så. Mt 24:12. Är detta förklaringen till de fallande siffrorna för kyrkogång i USA och Europa? Irreversibelt sålunda.
Vems synd? Skulle biskopsmötet kunna komma med den vanliga kristna maningen att undvika den stundande vredesdomen genom omvändelse och tro eller skulle svenska folket bli förolämpat och säga upp medlemskapet?
Den yttersta tiden då? Biskopsmötet får problem med den frikyrkliga Israel-entuasiasmen och givna årtal (1948 och 1967), som utan vidare identifierar nationen Israel med Guds Rike. Detta är något som bekännelsen avfärdar som ”judaiserande läror”. Confessio Augustana XVII. Men likväl närmar sig återkomsten med hast.
Att kyrkan i dessa tider blir arena för avfallet och måste hantera dubbelheten med både förföljelse och väckelse (om detta inte är två sidor av samma skeende) som förr. De som vägrar anta den officiella religionen och vägrar fira till de heliga kulthandlingarna (jag hänvisar till Prokonsulns förhörsprotokoll vid den helige Cyprianus martyrium) måste dö. De kristna vägrade också då att praktisera den officiella religionen, den som de genomskådat. Martyrernas blod är Kyrkans bästa utsäde, som vi vet. Är vi där igen? Fråga de kristna i Nigeria eller Pakistan t ex.
För egen del kan jag notera naturkatastrofer, krigslarm, konflikter och extrem omoral. Det är inget konst att göra det. När åklagaren därtill inleder sin sakframställan mot dr Päivi Räsänen för vad hon skrivit i en broschyr om homosexualitet, är vi tillbaka i urkyrkan. ”Frågan gäller inte om detta är sant eller inte utan att detta är förolämpande.” Då vet vi och inser utmaningen. Förolämpa den officiella religionen mera!