F-orden var det. Vi som inte är så hemma i den anglosaxiska språkbruket att vi skriker ”f**k” eller ”f**k off” i var och varannan mening har egna f-ord att vårda. Vårda betyder i första hand förstå. Själv förstår jag inte varför det engelska ordet fuck ska skrivas f**k. men själva asteriskbruket imponerar på mig. Jag tror nämligen att asterisken avslöjar en intellektuell livshållning.
Fitta är ett vackert ord för våtmark. ”Bördig översvämningsmark” kan det tolkas som och, sa diakonissan, ”i lyckliga fall är det sant”. Helgeandsholmen i Stockholm heter egentligen Agnefit, det vet vi infödda stockholmare och vi upprepar oss gärna när vi möter inflyttade och skitviktiga ”stockholmare”. Där riksdagsledamöterna sitter och tror sig besluta, är de alltså några i mängden av dem som har agnat krok för att fånga lättlurad småfisk. Inget nytt under solen. En gång skulle jag vara med på en studiedag för lärare och frågade helt oskyldigt: ”Får man använda skrika ’djävla fitta’ på er skola?” Utan att behöva gå in på replikernas emotionella detaljer kan jag meddela, att det fick man inte. Lika oskyldigt fortsatte jag fråga: ”Varför?” Svaret var att det var ”fult”. Jag exercerade med de stackars lärarna och menade, att det var en helt annan kategori än det emotionella ”fult” som gjorde saken olämplig – nämligen att begreppet tömts på innehåll. Man kan inte skrika ”Djävla bördiga översvämningsmark”. Håll Sverige rent, Också språkligt! Sant och falskt är grundkategorier för att skapa förståelse för vad som är vad. Orten Fitta blev förresten i senare tid Fittja, men vi vet vad som avses. Våtmark.
Jag tänkte att fotboll inte skulle räknas in bland fulorden, men verkligheten hann i kapp. En präst i Halland har anmälts till Göteborgs domkapitel. Han ska under en fotbollsmatch ha skrikit ”ut med negerjäveln”, Jag citerar Hallands Nyheter den 11 sept. (rättat här!) Den som anmälde prästen höll sig lugn och sa, att man säger inte så. Prästen svarar: ”Jo, sparka ner ungjäveln.” Domkapitlet utreder saken. Vilket var mest fel, att prästen skrek ”neger” och kompletterade med ”jäveln” eller är det kombinationen som är olämplig? Enklast är väl att sluta med fotboll eftersom sporten utlöser så starka reaktioner? Sluta med fotboll? Tanken leder osökt till det svenska fotbollslandslagets EM-fiasko. Helgelse blev hjärtats yrke, men fotboll tycks vara en destabiliserande faktor just för helgelsen. Ett fulord alltså.
”Biskopen är en fähund” kan man med rätta säga. Biskopen ska vara just en sådan som gör vad en fähund ska göra, vaktar hjorden. Alla präster borde vara fähundar – inte bara dominikanerna, Herrens hundar. Dominus är ”herre” och canes är ”hundar”. Canis i singularis. Ska man alltså hälsa biskopen nästa gång med orden: ”Roligt att få möta en veritabel fähund” och hoppas att stiftschefen inte läst denna Dagslända. Det blir roligare så, tänker jag. Självfallet kan talet prövas på vilken präst som helst.
Förbannelse är välsignelsens motsats. Öster om Eden är marken förbannad till skillnad från den välsignelse som låg över Eden, paradiset. På slarvig svenska kan någon bli arg, irriterad, ilsken, förtörnad, förargad, förbenad, förbaskad, härsken, uppretad och detta sammanfattas med begreppet ”förbannad”. De språkligt medvetna kyrkokrtistna har vett att inte bli förbannade eftersom de söndagligen blir välsignade. Däremot kan de bli uppbragta – i olika grad; lätt eller svårt eller enormt till exempel. Det berättas att när statsrådet Gösta Skoglund (s), kortvuxen, hamnade i denna sinnesstämning, reste han sig i sin fulla längd och slog näven i tröskeln. Att det också vilar en förbannelse över vår tillvaro ska inte förtigas. Människan drog förbannelsen över sig själv, över djuren och all naturen. Det gör bruket av motmedlen mot förbannelsen så livsviktiga.
Förströelse hör till min samling av nyförvärvade f-ord att markera mot. Vilken är min egentliga drivkraft för att fördriva tiden? Borde jag inte ta vara på tiden? Betyder detta att jag aldrig ska ha roligt? Bort det, säger jag, säger Paulus! Evangelium betyder glatt budskap och glädjen finns att upptäcka precis överallt. Skadeglädjen inte minst. Vi tar vara på all glädje, men inte i avsikt att fördriva tiden och till den änden alltså söka förströelse. Vem vill bli förströdd på konstlad väg, den naturliga räcker väl som den är? Livet behöver förstås underhållas, det är inte det. Men är den underhållning med lekprogram, som jag förväntas beglutta, verkligen underhåll av livet?
Förtvivlan är ett väletablerat ord för det som är en synd. Allvarlig – eftersom förtvivlan leder oss bort från frälsningens sammanhang. Vi tittar så mycket på oss själva att vi tappar nåden ur sikte. Det påminner om C.S. Lewis bok Häxan och lejonet med Häxans ord till Aslan: ”Förtvivla och dö!” Så illa är det. Är det av detta skäl jag blir så emot all lagisk förkunnelse om klimateriet och alla goda gärningar som måste utföras, eftersom misslyckandena och hopplösheten i frågor av detta slag måste leda till förtvivlan? Jag blir inte heller kvitt en analys jag läste, att det hör till det kvinnliga att konsekvent driva resonemang för att skapa klarhet (och kontrovers?) medan män rycker på axlarna och säger ”Det är som det är!” –? Kvinnor vill hålla rent men män kan klara att leva med lite i skit i hörnen i obstinat tanke: ”Hellre lite skit i hörnen än ett rent helvete.” Innan ni blir uppbragta kanske ni kan fundera lite? Hur byggs sammanhang som håller förtvivlan borta? Borde detta inte vara en prioriterad kyrklig fråga?
Vi fromma kan inför livets vedervärdigheter naturligtvis säga ”Fy Fan!” som ett resolut avståndstagande från Mörkrets Furste. Ett sådant yttrande är snarlikt en tanklös svordom, men de två kategorierna ska inte förväxlas. Fromma människor vet att använda språket som vapen och verktyg. Ett ”fy” för Själafienden och han djävulskap är bättre än hurra-rop!
När en hedning talar om en präst och säger ”Han är en jävel, men han är en faan” ska detta uppfattas vara beröm, men den djupare teologiska analysen ska nog undvikas. Emotiva och eruptiva uttryck mår bäst av att inte analyseras för mycket. Som om något blir bra, när det inte blir ”för mycket”! För egen del förvånas jag över att mången Guds Ords tjänare, Verbi Divini Minister, inte är ordgladare än vad de visar sig vara. Vi fromma kan säga ”Fy Fan!”. Inte de andra
Den som i Sverige kommer dragande med Frälsaren och menar att Han sagt något för det politiska eller intellektuella livet relevant fattar kvickt, att allt tal om Frälsaren i betydelsen Guds Son och Jesus från Nasaret inte bara är lite obegripligt utan obegripligt fult som argumentation och i största allmänhet numera helt obegripligt. Det hade jag inte behövt ha några synpunkter på, vi lever i ett på papperet fritt land, givet att folk vetat vad de inte talar om.
När den kultur, som byggt landet, oförmärkt förpassas till soptippen skulle saken kunna ägnas lite mer än förströdd uppmärksamhet. Det finns goda skäl att inte vilja hålla beskeden om Frälsaren för sanna. Det finns bättre skäl att göra det. Det visste folk och just detta praktiserade folk. Sedan kom Herbert Tingsten, Ingemar Hedenius och Olof Lagercrantz och gjorde otron medelklassintellektuell. Säg vad ni vill, men där fick jag till det: medelklassintellektuell!
Därmed är jag tillbaka i 1950-talets elände och kan se hur den kyrkliga entusiasmen förbyttes och blev till håglöshet. Jag tror jag ska återkomma till detta fenomen. För stunden skulle det kanske räcka att ta lite mer plats och utmana med Frälsarens anspråk. Frälsningen är oss nu närmare än i går, världen är på väg till sin undergång och i denna dödens process kommer Livet att segra. Hur vore det att ställa in sig på det och hantera sitt liv utifrån den insikten?
– Om 100 000 år är hela människosläktet utdött.
– Det är förfärligt. Vi måste göra något!
– Men när det händer, lever inte vi. 100 000 år…
– Jag tyckte du sa 10 000.
