När mellanölet kunde köpas i vanliga livsmedelsaffärer hade Tuborgs bryggeri folkbildande små budskap på flaskorna. Det enda problem vi diskuterade var på vilket håll etiketten rätteligen skulle sitta. Så att den kunde läsas när flaskan halsades eller när den stod på bordet? Frågan, som aldrig fick någon tillfredsställande lösning, kom för mig när jag oförhappandes kom att läsa på en burk med Tuborg Original Green – med Carlsberg som ägare. ”Stilstand er tilbagegang”, läste jag. Då är väl tillbakagång veritabel tillbakagång?
Jag kollar läget för ungefär 75 år sedan genom bokverket Svenska kyrkan i ord och bild. Stift efter stift avverkades med start 1946 och det sista bokverket i serien kom (om jag har koll) år 1954. Jag har bett att få ha lite studiearbete på norra Öland i höst (om några vill vara med) utifrån några artiklar om Växjö stift och det verkar jag få ha. ”En kaxig Kyrka” är vad jag ser. Det historiska finns i boken, men också framtidsblickar. Den svenskkyrkliga kaxigheten består i vart fall fram till när boken Lekman tar ansvar kom. Sedan återkommer ett annat ord. Inte ”Kyrklig förnyelse” utan ropen att Svenska kyrkan ska få dö. Så skriade i Aftonbladet Maria Bergom Larsson och Lisbeth Gustafsson år 1991. För några år sedan var det Kent Wisti som visste berätta detsamma. Säg vad ni vill, som glad paroll saknar parollen – glädjen. Och skönandarna som talar är kulturella så det smäller om det…
Nu ägnar jag mig något åt döstädning (!) och kan kanske pigga upp med lite återblickar in i skönandarnas själsliv så som det kommer till tryck i offentligheten. Maria och Lisbeth berättar att de närmat sig Svenska kyrkan. Det var för att de såg hennes sårbarhet. När de väl kom innanför murarna såg de inte den utblottelse de hoppats på utan ”förskansning, rädsla för svaghet och ytlig självhävdelse”. När det skulle bli Jubelår 1993 var detta inte mycket att jubla över, menade de. Varför har det blivit så? De tu har i fyra år fått vara med i Svenska kyrkans bekännelsearbete, men vill nu skrika högt. De förstår inte varför de satt tysta på ärkebiskopens presskonferens – ”tacksamma, kanske rent av smickrade över att få närvara vid de stora männens sammankomst”.
Maria och Lisbeth vet berätta: ”Moder Kyrka är på väg att duka under och förvandlas tll en närmast exklusiv Fader Kyrka, en organisation som drivs uteslutande av fäder, från fäders perspektiv och för fäders syften. Därav all konkurrens, avundsjuka, konflikt och splittring liksom bristen på kontakt med den djupa smärta som finns i vår samtida.”
”Men inget ont som inte också för något gott med sig. Kyrkans inre kris och förstelning kanske trots alt kan påskynda förverkligandet av den gamla bibliska tanken på ett allmänt prästadöme. I kyrkans frånvaro tvingas ju den enskilda människan att bli sin egen präst. Det handlar helt enkelt om att som Mäster Eckehart säger bli människa, att själv födas som Guds son och dotter, att manifestera Gud här och nu.” (Bargom Larsson och Gustafsson, Låt Svenska kyrkan dö!, AB 28 aug 1991)
Lisbeth och Maria fick mothugg. Biskop Claes-Bertil Ytterberg gjorde två saker. Han uttryckte sympati med damernas förtvivlan och sedan hyvlade han skoningslöst ner dem: ”Det enbart subjektiva leder till en gnosticism som är godtycklig både i manlig och kvinnlig form. Ett allmänt prästadöme på en död kyrkas ruiner är inget prästadöme. Det är allmänreligiositet utan evangelium. Dess vägar mot framtiden är stängda.” (Ytterberg, Jag kan känna sympati med denna förtvivlan, AB 5 sept 1991)
Biskop Jonas Jonson beskrev de två kulturerna i vår trostradition: Uppbrottets kultur och institutionens kultur. Han visste också att ”Kyrkan är prisgiven, också åt sin egen oförmåga, rädsla och politiska taktik. Men där, i denna plågsamma svaghet, glimmar evangeliet som på trots. Det är skäl nog att satsa sitt liv på Svenska kyrkan.” (Jonson, Genom död till liv, AB 2 sept 1991)
Margit Sahlin hörde inte heller till dem som övertygats. Svenska kyrkan kan inte dö. ”Allt står öppet för den som orkar satsa. Ingen annan, ingen människa och ingen organisation, kan göra det kyrkan står för, evangeliet om den uppståndne Kristus, levande för en människa. Inte stå utanför som kritiker, utan innanför, också om det gäller ett bottenläge, som delaktig och medansvarig.” (Sahlin, Ni förvärrar bara krisen, AB 5 sept 1991)
Marianne Blom, präst och psykoterapeut, ville också stämma upp härskriet för att murarna skulle falla. ”Det var Ludvig Jönsson i Storkyrkan som tände vårt hopp”, dvs sökarnas, New Age-folkets och privatreligiositetens. ”En sorts andlig flodvåg tycks vara på väg från det kollektiva omedvetna och ingen kyrka i världen kan hejda den.” (Blom, Riv kyrkans murar – för Guds skull, AB 6 sept 1991)
Lisbeth och Maria insåg inte att ”den av oss i ömhet tecknade bilden av kyrkan som en älskad gammal man på väg att lämna jordelivet” väckte sådan motvilja, men de fattade varför den interna debatten och självkritiken inom Svenska kyrkan avstannat: ”Det är livsfarligt att yttra sig eftersom man då riskerar att bli offentligt smädad med tillmälen som ’intellektuella feministiska damer’, ’okunniga och avskärmade’ ’förskansade i intellektuella borgar och önskedrömmar…” (Gustafsson och Bergom Larsson, Gör upp med er rädsla för svaghet, AB 12 sept 1991)
Jag hade som de flesta glömt denna lustiga dans. Men nog hade det för somliga av oss inte uppfattats som livsfarligt om vi offentligt utsatts för de tillmälen Lisbeth och Maria fick utstå? Intellektuella, feministiska, okunniga och avskärmade liksom förskansade i intellektuella borgar och önskedrömmar är väl, jämförelsevis, rätt lindriga offentliga smädelser om man jämför med att målas ut som kvinnoförtryckare eller sexualneurotiker, (Biskop Ingmar Ström) dörrstängande elit (professor Gustaf Wingren) och som präster som vägrar förkunna evangelium, (professor, kyrkosekreterare Cristina Grenholm) för att ta en grabbnäve ur den kyrkliga debattens egen lilla soptunna. Det finns mer i den tunnan.
Skillnaden mellan kyrkokritiker utanför och innanför (om nu den som deltagit i bekännelsearbetet ska ses som ”utanför”, slog väl Margit Sahlin fast i sin artikel. Den kyrkliga förnyelsens hållning var enkel: Låt Svenska kyrkan leva!
Vilka var det så som tog hand om kyrkosystemet, avvisade all kritik och förde Svenska kyrkan allt längre ut i elände? Man kan nämna dem vid namn, men den överordnade principen var att de selekterats fram eftersom de förmodades inte ställa till med något. Det gjorde de inte heller. Allt skulle stå stilla, inte utmanas från något håll, radikalismen skulle vara enkla motsägelsefria fraser. Det finns inget bibelstöd för den sortens hållningar. Det finns inte ens stöd från en grön Tuborg. Stilstand er tilbagegang. Detta förklarar en hel del. ”Tyst min mun så får du socker!”
Inse att döstädning och upptäckarglädje kan gå hand i hand!