Idag fyller docenten, teol dr Christian Braw, VDM, 75 år. Det är en aktningsvärt hög ålder. Det tycker jag om alla som är äldre än jag själv. Jag förberedde mitt braw-firande genom att bära böcker. Christians böcker fick en egen avdelning. Min första tanke var att samla doktorsavhandlingar från Lund i en avdelning, men sedan bestämde jag mig för att doktorsavhandlingar också från det andra universitetet borde få plats. Det blev en del bärande. Jag har inte på något sätt klassificerat avhandlingarna även om de jag just nu placerat alla rör sig inom humaniora, teologi mest. Med detta avses att jag inte sorterat efter kvalitetskrav, också underkända avhandlingar har fått plats ihop med de mediokra, de goda och de bättre. Just för att slippa sätta betyg på avhandlingarna fick alltså Anders Wejryds avhandling också plats under bokstaven W.
Dr Braw har just kommit med en ny bok. Augustinus. Vägen och målet. Artos 2023. Ni tror att detta höll på att knäcka mig, när jag tänkte på hur en så gammal man på kort tid kan vara så produktiv. Nästan! Men jag såg att det är idoga studier under årens lopp om Augustinus – med hederliga hedersbetygelser till Helge Haystrup – som Christian samlat ihop. Hans lysande förord borde kunna locka till läsning:
”Varför skall man läsa Augustinus och tänka hans tankar? Ett preliminärt svar kunde vara: Därför att han tänker så bra och skriver så bra. Men det räcker inte som motivation. Det viktigaste kommer sedan – han tänker så bra och han skriver sån bra om det mest väsentliga i tillvaron. Det är Gud och människan – och människans väg till Gud.” (aa s 9)
Nog är det kaxigt att presentera Augustinus och därmed alla som tänker ihop med honom så. Vi skriver kanske inte så bra som Augustinus när vi predikar – men vi utlägger det mest väsentliga i tillvaron. Släng er i väggen eller släng er ner i kyrkbänken på söndag så ska ni få höra! Dr Martin Luther var, som alla vet, augustinermunk och vi goda evangeliska katoliker står i den intellektuella följden Paulus-Augustinus-Luther. Det är att vara i gott sällskap.
Nu tror ni att jag kvickt satt mig in i dr Braws bok om Augustinus, jag fick den förra veckan tack vare Postnord. Men nej. Jag hade ju mina böcker att bära runt, eftersom jag fått (fått och fått?) nya bokhyllor i det s k gästutrymmet. Bärandet tar sin tid. Och bjuder på moraliska problem. Ett slag stod PO Ahrén sida vid sidan med dr Braw. Det var olustigt. Ahrén avskydde Braw och vägrade möta honom. Ni kanske ser ett mönster hos dessa biskopar och biskopar wannabe som skulle framställas som de toleranta, men som i den svenskkyrkliga verkligheten var något helt annat. Detta var kanske inte det värsta. De snälla dissidenterna valde då att sända någon annan mer havlig att med dekanen Staffan Ljungman möta biskopen i Lunds stift. Då fick Ahrén naturligtvis klart för sig att denna opposition kunde bemötas med fasthet. Nå, Alvunger, Björnberg och Brander ställde sig emellan i hyllan, så det moraliska problemet var högst tillfälligt.
Jag har inget att klaga på när det gäller Augustinusboken. Men jag måste beklaga att det inte finns en käll- och litteraturförteckning på slutet, inte heller något personregister. Ska boken leva länge i forskarvärlden måste de idoga forskarna förses med hjälpmedel av detta slag. Böcker ska haka i varandra, som de gör, men som folk inte alltid fattar att de gör. Medbok och motbok lika.
I övrigt samlar jag Ahrénböckerna för ny läsning vid tillfälle. Ahrén uppskattade nämligen inte heller mig till mitt fulla värde, ser jag i någon av böckerna. Vad hade jag gjort? Jag hade för Expressen markerat, att jag var emot det kyrkopolitiska hyckleriet och därmed hade jag förstört så mycket … Ni förstår att det inte alltid är så lätt att vara insiktsfull i Svenska kyrkan och känslig för det trendvänliga, dvs mot trenderiet/hyckleriet. Detta är en svårighet som också drabbat dr Braw, om ni undrar. Undrar ni inte, är det likväl så!
Vilken poäng är det med att flytta runt böcker? Den uppburne fotografen Christer Strömholm tyckte man skulle göra så, anförtrodde mig Mikael Löwegren. Jag tror Strömholm menade, att man fick syn på tingen på ett nytt sätt genom omdisponering. Han hade rätt. Han var ju bildmästare. Betyder det att jag om tio år ska söka en ny ordning och kånka böcker då? Jag vet verkligen inte. Men nu kämpar jag på. Och en del nytt upptäcker jag.
Christian beskriver Alf Ahlbergs bok Augustinus – den första moderna människan ( 2 upp J.A. Lindblads Förlag, Uppsala 1952 som ”det bästa som hittills skrivits den tre mannen på svenska”. (Braw aa s 149. Jag kollade om texten är mycket ålderdomlig i språket, men det tycker jag inte. Det vore av värde om den kom ut i ny upplaga. Var inte Lindblads på sin tid vad Artos är idag? Jag undrar och skulle vilja se en analys av de olika kristliga/kyrkliga förlagens utgivningar under årens lopp. Vad valde förlagen att ge ut? Vilka upplagor kom böckerna i. Detta endast för att motivera att skämskudden för vår tid ska fram! Till kristen tro hör bildning! I väntan på en ny upplaga, besök sockenbiblioteket och beställ fram!
Martin Fredh har skrivit en underfundig bok, Ett varv djupare, Artos 2022. Hade jag varit församlingspräst hade jag inte missat att ta fram den som högläsningsbok eller studiebok. Masspridning av en bok är förresten billigare än att hålla igång det vardagliga kyrkoliv som inte uppfattas vara till någon glädje. Arbetslagen, de nya församlingarna när folket inte längre kommer och som allt arbete då helt logiskt koncentreras på, kunde kanske läsa och – tänka? Annars hittar pastor det folk som har så svårt att hitta in i kyrkolivet eftersom arbetslaget står i vägen och säger ”Tolle, lege!”. Det var ju dessa ord ett litet barn sa och Augustinus tolkade som ”Tag och läs!” Detta barnspråk fick väldiga konsekvenser.
Biblioteket kom i måndags. Boken handlar om Jan Myrdals och Gun Kessles samlingar. 592 sidor, mängder med illustrationer. Per Axelsson och Per Nygren har varit redaktörer. Kärleken till boken, böckerna och biblioteket som livsform går igen. Vederstyggligt är att böcker kastas. Anders Björnsson får till det: ”Alltså är det nödvändigt med ett systematiskt bevarandearbete.” (Biblioteket, s 71)
Jan Myrdal var ibland orolig för hur boken kunde bli. Jag tror att han varit hyfsat nöjd. Han hade inte varit Jan om han inte muttrat, kompletterat och invänt. Han hade inte heller varit Jan om han inte skrockat lite här och var. För egen del förvånades jag mest över min reaktion när jag började läsa. Jag greps av den eufori som då och då genomströmmar den bokälskare, som till denna älskog också fogar det refraktära. Kv*nn*pr*stm*tst*nd*r* inkarnerar just detta drag av ädel motståndshållning. Motståndskraftig helt enkelt. Att detta var en (kyrko)-politisk hållning i Frankrike försämrar inte begreppet.
Stig-Björn Ljunggren fick till det: ”Det handlar inte enbart om att alltid säga emot, det kan vilken idiot som helst göra, utan om att vårda ambitionen att undersöka om det finns en alternativ tolkning av sådant som sker. Att kolla om protokoll 1A verkligen har bärighet.
Det är en ambition som vi borde vårda bättre. Vare sig vi gillade Jan Myrdal eller inte.”
https://www.sydostran.se/ledare/stig-bjorn-ljunggren-med-jan-myrdal-utanfor-protokoll-1a-6c3b1a09/
Den förkättrade Lasse Diding, som alls inte är så förskräcklig som folk tror (och han kanske uppskattar att folk tror), ska ha pris för att han huserar biblioteket i Varberg, men också för att han varit bokarbetets osynliga hand. Läs boken – det tycker kanske Lasse är ärebetygelse nog. Eller köp den. Upplysningar på Myrdalsällskapets hemsida. Och besök själva biblioteket på Snidaregatan i Varberg. Har dr Braw varit på plats i Varberg, tror ni?
