Abderitiskt inte minst!

Jag behöver inte göra annat än citera dem som var med förra gången det totalitära skulle hanteras. Anders Örne skrev i GHT och hyllade Torgny Segerstedt på hans 65-årsdag med texten Hell den trogne! Jag har hämtat artikeln från Örnes bok Sunt bondförstånd, Wahlström & Widstrand 1946, s 9:

”När en regering eller riksdag börjar ackordera om de principer, som ligga till grund för det demokratiska styrelseskicket, blir resultatet alltid detsamma: Demokratien glider ett stycke mot förfallet.
Gång efter gång under historiens lopp har det ofrånkomliga sambandet mellan orsak och verkan på detta område visat sig. Men människorna äro varje gång lika omöjliga att övertyga om riskerna av att rycka ut grundstenar under en så tung byggnad som ett statssamhälle. De tro alltid i sin obegripliga enfald, att det skall gå bra.”

Örne var mycket. Kooperatist, riksdagsledamot och statsråd. I ansenligt många år generaldirektör för Kungliga Postverket och så översatte han boken om Abdera, ett riktigt Grönköping. Vi läser alltså Abderiternas Historia av Christoph Martin Wieland. Därav kommer uttrycket ”abderitiskt”, som vi nog behöver bruka lite mer frekvent för att beskriva vår tid. I denna friare genre kallade Örne sig A von der Post. Kul kille alltså – men allvarlig. Han hade fattat, att när en teokrati utmanar demokratin – också i till synes demokratiska former, dvs val – då blir det snart nog för sent. Sen kommer mullorna och imamerna. Mot dem kan de beskedliga intet uträtta.

Ni undrar hur jag vet detta. Vi talar om ovärdiga makthavares uselhet. De finns och åstadkommer olycka. ”Detta är möjligt för er att konstatera inte bara med ledning av sådana äldre krönikor som vi har gjort tillgängliga, utan fastmer genom att betrakta hur ovärdiga makthavares uselhet har resulterat i ogudaktiga gärningar i vår omedelbara närhet.” (Ester enligt den grekiska texten E :7) Kung Artaxerxes vet – och vet att hålla räfst.

Det finns några principer som byggt västerlandet. Idoiterna har avprogrammerats. De fattar inte att denna kultur har kristna rötter. Det var Kyrkan som byggde landet genom att anknyta till sockensystemet och göra detta område till församling. Lyckades socknen folk bygga kyrkmur och prästgård med tillhörande fähus och bodar kunde socknens företrädare be biskopen att få en präst. Så kristnades socknen. Blev alla – som det heter med en idiotisk och frikyrklig formulering – ”personliga kristna”? Klart inte. Tron är inte var mans. Men var trons gräns går och vilka som finns innanför och vilka som är utanför får Gud döma om. Själva finessen är att området kristnats i en helt begriplig mening. Kyrkans gudstjänstliv och undervisning liksom den omsorg som hörde till, skapade kristen kultur. Hur eller hur hörde alla till denna kultur. Detta var bra för de hedniska folken för detta var bättre än alternativen Oden, Tor, Freja och Loke liskom ättardråp. Just detta har idoiterna inte brytt sig om att begripa. Som rö för samtidens vindar, själva tidsandan, har de blåst med. Då ska vi sannerligen tala om blåsning. Nihilismen frälser ingen utan resulterar i en postmodernism som kan tro precis vad som helst. Detta hade generaldirektören Anders Örne aldrig gått på.

Örne hade sett en glidning mot förfallet därför att västerlandets principer inte upprätthålls. Det blir förstås sanslöst när muhammedanerna skriver agendan för svensk politik – men det var så i Nordafrika och i Mindre Asien samt på Balkan när det begav sig. Islams svärdsmission var oemotståndlig. De gamla principerna, grundstenarna, rycktes bort. Endast de med obegriplig enfald utrustade tror att detta ska gå bra.

Parallellsamhällena har vuxit fram. Det blir områden som den gamla befolkningen flyttar ifrån när de nyanlända kommer. Luton i London eller St Denis i Paris kan besökas om det nu inte råkar finnas sådana områden på närmare håll. Vi och de omfattar inte samma principer. Där vi kunde stå ut med att vår tro fritt fick hädas, hörs nu ropen på nya hädelseparagrafer. Det kommer inte att bli bra och det torde vara en kyrkokristens ansvar att inte spela med och låta grundstenarna under statssamhället ryckas bort.

Ernst Jünger ser kyrkorna som mänskliga inrättningar. Som sådana ”hotas de ständigt av förstening och som en följd av detta att de alstrande krafterna torkar ut. Därför framstår så många gudstjänster som sorgliga, mekaniska och meningslösa, därav kommer söndagarnas kval och den efterföljande sekterismen.” (Jünger, Skogsvandringen. Bokförlaget Augusti 2021, s 67) Jünger finner skogsvandringarna vara alternativet till den torftiga kost som erbjuds i kyrkorna. (Jünger, aa s 68) Det kan sägas. Är den kyrkliga förnyelsen, den som tar sig till källorna – ad Fontes – ett vettigare alternativ? Så tänker jag och citerar gärna mig själv för att ge märg åt konversationen. Alternativet till borgerlig religon, den beskedliga och behjärtansvärda (som dock aldrig ger oss några martyrer!) är den oregerliga tro som makter och stater aldrig kan styra eftersom den håller sig till sin Herre, som är hela tillvarons herre.

Jag läser in Jünger i svenskkyrklig kontext mer än 70 år efter det att han skrev boken. Han har ju i efterkrigstiden sett att kyrkorna ”ännu besitter outnyttjade tillgångar”. (Jünger, s 67) Han fortsätter: ”I synnerhet deras motståndares agerande tyder på detta.” Får vi inte några viktiga perspektiv för att förstå Svenska kyrkans elände, det elände som administreras med lögnen som vapen och sveket som verktyg av motståndare som finns innanför murar. Intra muros betyder inte att de är flitiga innanför kyrkmurarna, men att de tagit sig in genom förskansningarna. De kan med lätthet falla oss i ryggen inte för att de är elaka utan därför att de – till skillnad från det kyrkfolk de föraktar – är godhjärtade. Men deras goda hjärtan styrs principlöst som känslosvall. Då återstår endast den religion de själva klurat ut att de vill ha. När det dras mot uppgörelser, är de helt hjälplösa som de kyrkokrtistna var i Mindre Asien, Nordafrika, Balkan och Spanien. En hel kristen kultur föll samman.

Islamofob är jag ogärna eftersom glosan inte rätt återger hur jag tänker, några fobier har jag inte däremot bestämda invändningar mot avguderiet, Varför skulle jag gå på ett religionssystem som hanterar kvinnor som muslimerna gör, inte kan ordna kräftskiva eller julbord och som ratar vin, öl och snaps? Detta system ter sig inte i någon mening som människovänligt. Tacka vet jag kristen tro, som inte bara låter mig äta och dricka i fred utan också låter maten och drycken stryka under några av livets stor sanningar; inkarnationen inte minst. Gud blir människa och låter mig glädjas just i det mänskliga.

Det är väl därför jag blir alltmer främmande för ett kyrkoliv som snålar med nådens gåvor till mig men är generöst när det handlar om mekaniska och meningslösa gudstjänstutbud. Be mig inte exemplifiera! Jag säger bara ett: Det hade inte behövt vara så här. Jag kan säga ett till: Det är farligt när det blir så här. Ett klent och svagsint gudstjänstliv kan nog sammanfattas med Esters bok: ”uselhet har resulterat i ogudaktiga gärningar i vår omedelbara närhet”. Om denna kritik inte når fram beror det på något som Örne konstaterade om människorna: ”De tro alltid i sin obegripliga enfald, att det skall gå bra.”