Det är i vår digitala tid inte så svårt att se de tydliga tecknen på en självförstörande kyrka, en som inte vårdat och vårdar sin unika identitet och som därför blir fullt upptagen av sin ”relevans” och sysselsatt med att sälja in sig. Om den är relevant som Kyrka, nä det är inte vad saken gäller. Här är en presentation från Svenska kyrkan Brännkyrka, som uttrycker sin tacksamhet för – medlemsavgifterna!
”TACK till dig som är medlem i Svenska kyrkan! Det gör bl.a detta möjligt:
Stöd i enskilda samtal.
Sorgegrupper.
Uppsökande diakoni.
Två öppna kyrkor.
Konserter med fri entré
Körsång
Gemenskap och gudstjänst.
Öppen förskola.
Högtidlighållande av livets skeden.
…och mycket mer.”
Inte ett ord om Kyrkans Herre och ”gudstjänst” som en underavdelning av ”gemenskap”. Som om det mest framträdande draget i en gudstjänst – om man kommer till en sådan – skulle vara gemenskap. Som bäst kan man förnimma att andra har sin gemenskap och i den inkluderas de flesta besökarna inte. De känner sig just så främmande som de faktiskt är. Ska det vara den goda gemenskapen med Gud som avses? Kopulan ”och” avslöjar att detta nog inte var tanken – men kanske bortförklaringen?
Är det kommunikativa problemet att om Brännkyrka församling skulle berätta sanningen, ville alltför få vara med? Ni kan få ett par bibelord att fundera över för att förstå, att allt Jesus kommer dragande med, inte tycks så attraktivt. Jh 6:66 (sic! DS) och Apg 24:25.
I det sönderfallande romarriket var det martyrerna som var den bästa reklamen. Alla högtidlighållanden hade den romerska staten om hand. På rätt kort sikt (300 år) var det Kyrkan som tog över. Bekännelsen var tydlig. Jesus är Herren, inte kejsaren i Rom. När de kristna var beredda att dö för denna insikt, utmanades folk att fatta varför och ta reda på hur det egentligen förhåller sig. Så byggdes Europas kristna kultur och Brännkyrka blev en del i det rutmönster som territoriella församlingar Europa runt utgjorde. Namnet Brännkyrka ersatte det tidigare namnet Vantör, för kyrkan som uppförts på 1100-talet brann. När en plats får namn efter en händelse som att kyrkhuset brunnit, då har den kristna tron slagit igenom, tagit plats i offentligheten och skapat historia också i det lokala. Så mycket större anledning att hålla på sig och sitt!
Nu funderar jag förstås fortlöpande över klimateriet. Jag lovade Celebriteten att läsa på. Biblioteket i Löttorp sorterade ut Staffan Laestadius, En strimma av hopp, Verbal, tryckort Falun 2021 och Erika Bjerström, Klimatkrisens Sverige, Norstedts Stockholm 2020. 5:- styck tyckte jag att jag kunde ha råd med. En liter jordgubbar kostade 45:-. Då var Ernst Jüngers bok både tunnare och dyrare, Skogsvandringen, Bokförlaget Augusti, tryckort Falun 2021. Den gav mig dock personliga perspektiv och jag stod avslöjad inför mig själv. Mina klimateriefunderingar handlar i grund och botten om min gjorda erfarenhet av det totalitära och kanske om Morsan, som fostrade sönerna frihetligt, dvs ifrågasättande. När jag förmodas ropa i kör, infinner sig obehaget, mothållet och den besvärliga ståthållarfrågan: Vad är sanning? Kan en ståthållare fråga så, kan också en före detta söndagsskolgosse få göra det.
Jünger, som jag trodde jag tyckte genuint illa om, noterar att 2%, som inte röstat med maktpartiet som övriga 98% har gjort, utgör en legitimation av valet. Det är klarlagt att de kloka röstat rätt eftersom de hade möjligheten att rösta fel också. Den som röstat fel är löjlig, det är det hela. Samtidigt är den löjlige farlig. Det är en person som ”kommer att vara beredd att lida för sina åsikter och för sin uppfattning om rätt och frihet.” (Jünger, aa s 18)
Just det statliga dominerande maskineriet, kejsarkulten i Rom dåförtiden och klimateriet nuförtiden, får inte utmanas. Just därför ska det utmanas, besked avkrävas. Och jag med min misstro ska självfallet misstros! Men vad angår mig värmen kring Medelhavet? Är det inte sommartemperaturer nu? Vårt hus i södra Frankrike, som nu för vår del är historia, bar syn för sägen. När det var varmt, sov vi i det svalaste rummet, det med stenväggar. Vi var noga med siestan, åt och drack gott sent på kvällen i sommarmörkret. Om asfalten och betongen brann vet jag inte. Det såg jag aldrig. Nu då?
Sommaren på Öland m/23 är – om jag litar till mina förnimmelser – ungefär som andra somrar. Jag bor på öns soligaste del. Ska jag behöva lida för min intuitiva misstro mot agronomen Rockström och för att jag förnimmer ett stycke väderverklighet som i sig inte är värre än att jag bevarar mitt goda humör? Ska jag låtsas inte fatta att det är Medelhavets yttemperatur som mäts av satelliterna och att mycket sol på vatten ger varmare ytvatten, med det säger föga om vad som finns på djupet för det har vi inte mätt.Jag har återkommande badat i Helgasjön, så jag vet vad jag talar om.
Blir jag då undrande, frågande och till och med ifrågasättande ska jag avfärdas som löjlig. Egentligen är jag – och det vet Makten – farlig. Men våldsanvändningen kommer inte att lyckas för Jünger är klar över att det finns en elementär, gammal, frihet ”som vaknar till liv i sunda folk när partiers eller främmande erövrares tyranni tynger landet. Det är inte endast en frihet som tar sig uttryck i protester eller emigration, utan en frihet som är redo att ta upp kampen.” (Jünger, aa s 78)
Men de stora konferenserna med IPCC? ”Snarare är det så att den enkla människan, mannen på gatan, som vi möter dagligen och överallt, bättre har förstått sakernas tillstånd än alla regeringar och teoretiker. Det kommer sig av att det inom honom fortfarande finns stråk av ett vetande som når djupare än samtidens plattityder. Därav kommer det sig att de beslut som tas på konferenser och kongresser är så mycket farligare och dummare än dem som förste bäste man på spårvagnen skulle kunna fatta.” (Jünger, aa s 47)
Skogvandraren är den fria människan, mäktig även som minsta minoritet, sammanfattar Jünger sina insikter. (Jünger, aa s 112) Han tänkte och skrev detta efter det tyska sammanbrottet, dvs efter 1945. Boken kom 1951. En konservativ herre som uppfattades som en nationalsocialsimens medlöpare. Jag undrar om han var det – eller om han bara passade in i det narrativet?
Medge att klimateriet leder oss långt åt skogen…
