Vi som läst Sam. Gabrielssons häfte Svenska kyrkans världshistoriska uppgift (Svenska kyrkans Diakonistyrelses bokförlag, Stockholm 1916), känner igen det storsvenska. Pastorsadjunkten i Strängnäs, Birgitta Ed, exponerar och exporterar denna hållning. Hon är inte den första pastorsadjunkt som tycker att kläderna gör, tja – mannen kanske? För henne var valet av klädsel självklart. ”Sen i januari när jag prästvigdes har jag haft ämbetsskjorta i princip varje dag och det var inget speciellt den dagen.” Pastorsadjunktssyndrom sålunda. Inte helt ovanligt
Johan Dalman, sprungen ur Riddarhuset där ätten Dalman numreras som 1718, ser denna utstyrsel som ”en viktig signal i motsatt riktning när statsministerns fru genom sin klädsel vittnar om motsatsen” [till talet om Sverige som religionsfobiskt och sekulariserat på gränsen till nedlåtande mot de människor som tror på mer än det materiella och rationella], skriver Johan Dalman i ett mejl till Torsdagsdepressionen. Han tycker det är en viktig signal hur Birgitta Ed, som befinner sig i vad som brukar kallas världens mest sekulariserade land, vigt sitt liv åt tron på levande Gud och lever ut sin övertygelse i respekt för andra trosyttringar.”
Den alltid så glade Johan Dalman blev förstås glättig nu också. ”Tron hamnar så lätt i ”hobbyhörnet”. Svensken (och världen) mår bra av att se att människor med olika politisk eller apolitisk hemvist kan viga sitt liv till att vittna om den Gud som har så många namn.” Det blir väl lite svårbegripligt. Guds namn är väl Fadern och Sonen och Den Helige Ande om vi ser till vad Svenska kyrkan bekänner? Nu blir jag lite osäker? Kan Dalman räkna upp en 15-20 andra namn han tycker är den gudom han menar att pastorsadjunkten företräder? Och vad menar han med ”apolitisk”? Kan man vara sådan om man inte är stylit eller i varje fall eremit?
Glättigheten sitter djupt: ”Jag blev glad när jag läste om Birgittas skjorta. ”Hallå globalmedia, i Sverige är vi minsann också troende.” Tänkte han. Men Torsdagsdepressionen gör en stiftschef full rättvisa för ”man kan tänka olika”, skriver han klargörande till tidningen i ett mejl. ”Än si, än så, än annorlunda”, som biskop Gottfrid Billing sa. ”Minsann” är för övrigt en grov förlöpning. Dalman sätter sin sanna själ i pant på att det han påstår är sant. Så får en kristen inte tala. (Mt 5:33-37)
Statens skönhetsråd borde kunna gripa in i fallet Ed, menar jag. Prästskjorta till sommarklänning är en styggelse. Men klänningen var tydligen i all sin anskrämlighet fin, inte köpt på GK:s i Ullared. De gustibus non est disputandum dock. Jag ger mig. Vad då med själva skjortan och kragen?
Till argumenten för pastorsadjunktens klädnad anförs, att också Equmeniakyrkans pastorer bär sådan skjorta. Oegentligt, de är inte prästvigda, de är pastorsordinerade och det är, handen på hjärtat, lite annorlunda. Just detta annorlunda var på sin tid själva poängen, den poäng dåvarande Missionskyrkan skulle trycka upp i ansiktet på Svenska kyrkan genom att stå för den nya folkväckelsen. Det blev lite si och så med den saken. Svenska kyrkan tappade bort vari skillnaderna i lära och mentalitet består och ville ta in alla i den breda Svenska kyrkan, som styrs av allt utom av sin egen bekännelse. Prästskjortan är inte ett skyddat varumärke. Men borde det inte anständigtvis bara bäras av präster som är i tjänst för att ingen ska bli lurad?
Sedan kan man med goda skäl undra om Johan Dalman överantvardade prästämbetet till Birgitta Ed. Frågar man, har man avslöjat den underliggande tanken att prästämbetet förordnats av Gud själv och att Gud själv inte bara kallar utan också gör präster. Sa Dalman att han överantvardade detta prästämbete eller sa han ”vi viger”? Vilka vi? Så vart tog då Gud vägen? Och förresten: har biskopsämbetet överantvardats till Dalman själv eller kan detta med skäl ifrågasättas? Det skulle en romersk katolik reflexmässigt göra, som om det av Herren instiftade biskops- och prästämbetet främst var romerskt och därmed begränsat katolskt. Signalerar pastorsadjunktens skjorta något hon i verkligheten inte är och är det lika illa med Dalmans skjortsignalering? Nå, vem som helst får bära en sådan skjorta och i vilken färg som, tydligen.
Herren själv har instiftat och vidmakthållit biskops- och prästämbetet. Det är ingenting som ”vi” eller någon partikulär katolsk kyrka egentligen bestämmer över, bara förvaltar. Det gäller Rom, Konstantinopel, Moskva lika väl som det gällde Wittenberg och nu gäller Uppsala och Lambeth. I stället för att spekulera i vad som händer och icke händer när ämbetet tramsas bort, är det kanske enklare att – inte tramsa bort ämbetet? Då hade Dalman aldrig behövt ifrågasättas. Är han egentligen Biskop eller ”något i stället för” – oberoende av själva titulaturen och skjortan?
Själv bar jag prästskjorta också i kyrkomötena 1979 och 1982. Jag var vald som präst av prästerna i Växjö stift. Från och med det s k kyrkomötet 1983 bar jag inte prästskjorta. Präst var jag, men det var inte som präst jag valts in in kyrkomötet utan som kyrkopolitiker. Denna markering gick fram och väckte misshag. Vid ett tillfälle skulle jag hålla morgonbön och välsigna. Alltså prästskjorta på. Då blev de glada. Efter lunch kom jag tillbaka i min kyrkopolitiskt avpassade skjorta från Kappahl i Kalmar eller så.
Rimligen ska prästskjortan signalera: Jag är här och du är fri att använda dig av mina tjänster. Alltså prästskjorta i det egna folkkyrkoterritoriet utom på måndagar, ledig dag. Vi hade sexdagarsvecka. Kaftan på söndagen och vid begravningar, vigslar och så. Utomlands har jag burit prästskjorta vid teologiska konferenser eller om jag haft ansvar i en gudstjänst. I New York City har jag både välsignat på krogen, när irländare rätt talrikt kommit fram på puben och sagt: ”Oh Father, please bless!” Jag har också solat mig i glada hälsningar i samma stad en söndagsmorgon: ”Good morning, Father, Wonderful morning, isn’t it.” Stärker sådant självkänslan eller ämbetskänslan? Jag vet inte så noga. Men det har sina risker för egot att bära prästskjorta, det har de kyrkligt förnyade fäderna förklarat för prästkandidaterna.: ”Om gamla tanter niger, är det inte dig de niger för utan ämbetet, minns det!”
I det militära systemet kom en beväring fram. Vi talar Karlskrona, Gräsvik och KA2: ”Det sägs att du är präst. Är du det?” När jag bejakade förhållandet, sa beväringen: ”Det kunde man inte tro.” Jag svarade: ”Är du oförskämd, karl?” Då kom det: ”Nej, nej. Tvärtom!” Bara en enda kategori kan väl få denna förunderliga typ av beröm?
Nu har själva prästskjortebärandet kritiserats eftersom det innebär att Svenska kyrkan står upp för NATO. Då svaras från Svenska kyrkan, att denna kyrka tar inte ställning för det har det så kallade kyrkomötet beslutat. Frågan är inte vår. Tänk er att någon föreslog att Svenska kyrkan skulle politiseras dithän! Att en kärnvapenfri zon i Östersjön i verkligheten betydde, att Sverige inte längre skulle stå under USA:s kärnvapenparaply utan stå utlämnat till vad som fanns i vapensilos i det gamla Sovjetunionen, hur många hade förstått den finessen? Den svenska försvarsledningen planerade visserligen för någon kärnvapenattack, men inte från krigets första dag, vilket de sovjetiska generalerna icke aktade för rov. Och varför inte? Saken gällde ju att hindra västmakterna från att använda svenskt territorium. Någon miljon utplånade svenskar var väl i sammanhanget lappri. Har Modéus I och Kardinalen några synpunkter på detta?
Förresten. På Arlanda såg jag en gång en nybakad fänrik i ny uniform. Han såg ut som en nyprästvigd högkyrklig pastorsadjunkt. Jag log.
