Kyrklig dokumentation har byggts ut för att ge plats åt nyskrivet som ska vara teologisk tankestimulantia. Folke T Olofsson skriver ett arbete om fadern och faderskapet.
Då överfalls jag av den bedövande insikten om serendipity. Lägg detta engelska ord på minnet, använd det i sällskapslivet och var glada för att det uttrycker vad ni är med om då och då. När det liksom happar sig och mycket blir osannolikt samtidigt – är det serendipity vi talar om.
Folkes tema finns när ärkebiskopen I York tycker att Herrens bön som inleds med talet om fadern, Vår fader eller Fader vår, är problematisk. Ska vi börja säga ”Käre Gud” I stället?https://www.theguardian.com/world/2023/jul/07/lords-prayer-our-father-opening-may-be-problematic-archbishop-of-york-stephen-cottrell Jag suckar mest. Oförmåga till själavård får dessa besynnerliga konsekvenser, att det som verkligen kan vara problem för någon plötsligt ska leda till en förändrad teologi i stället för en förklarad. Att det finns dåliga fäder kan alla fatta. Det ändrar inte insikten att Gud är vår käre himmelske fader, som fader Luther utlade. Att det finns dåliga morsor, skulle det betyda att Kyrkan vår moder ska ifrågasättas? Det blir lite kristligt löjligt alltihop.
Susanna Birgersson tog upp temat för flera år sedan. Blir hon läst och reflekterad nu? https://www.axess.se/artiklar/lat-fadern-ta-gestalt/
I går var jag på friluftsgudstjänst i Persnäs. Jan-Olof Jansson höll en lysande predikan om apostolatet. Bo Giertz hade alls inte klagat utan sagt, att detta var vår glada upptäckt när vi var unga präster och de nya insikterna bröt igenom, de insikter som gjorde att det var meningsfullt att vara präst! Kolla boken Kristi kyrka!
Då träder alltså Folke T Olofsson, snart 80 år ung och ofördärvad, fram och säger sådant som nog i stora delar nuförtiden kan sägas (men kanske av kyrkopolitiska skäl inte tidigare under vid pass 60 års tid?). Han drar resonemanget ett par varv till. Och detta borde få ärkebiskopen Stephen Cottrell i York att stämma ner tonen, Slagordsmässig förståelse är nog ingen egentlig förståelse.
Folke aktar inte för rov att ta upp frågan om representationen. ”Om prästen inte representerar Kristus, vem representerar han då?” frågade Jan Redin i Rundbrev om Kyrklig förnyelse. ”Diakonistyrelsen?” Harald Riesenfeld fyllde på och menade, att det är läge att avskaffa alla skrudar, som alltså uttrycker en representationstanke De är överspelade. Stor oreda under himmelen, för detta vackra ville ingen avstå från. Skulle präster i Svenska kyrkan träda fram lika fattigt och futtigt som protestantiska präster i Tyskland? ”Bort det”, sa de och skaffade nya fina skrudar samt började gå i väl tilltagna processioner med fan-skap och allt. Men frågan står kvar. Varför klär biskopar ut sig i biskopsluffua? Finns det verkligen en teologisk tanke och ett teologiskt allvar bakom? Vilken? Och varför ska kvinnor klä sig i antikens manskläder?
Folkes poäng och nyansats ser ni. Det är Fadern som representeras. Den som ser Sonen ser Fadern. Ärkebiskopen i York är helt bortgjord. Så vad är det som händer och som kan beskådas genom Kyrklig samlings publicistiska arbete? Icke-frågan anmäler sig en fråga och på frågan finns det begåvade svar och nyansatser.
Sådant måste kyrkosystemet först och främst förtiga för att slippa besvara. Så illa är det. Om det inte går, står omvälvningen för dörren! Är det inte förskräckligt? Kanske inte i djupare mening, inte för en Kyrka som icke rädes Sanningen i vart fall. Och då skulle Svenska kyrkan kunna visa sig ha en uppgift att hantera – till nytta för fler kyrkor. Alla behöver inte gå avvägar för att komma vägen fram!
Jag tror att Svenska kyrkan skulle kunna fylla en viktig uppgift genom självreflektion. Hur eller hur var Svenska kyrkan den första liturgiska kyrka som anammade en ämbetsreform. Visserligen därför att staten behövde ordna till behörighetskraven för alla statliga tjänster (som prästämbetet kommit att räknas till även om det var fel och somliga insiktsfulla (läs: högkyrkliga) i början av 1950-talet protesterade) och den teologiska reflektionen var så svag att vi borde rodna å deras vägnar som var med på 1950-talet. Den teologiska primitivismen firade triumfer. Jag, som är av förstående typ, rodnar inte utan säger sammanbitet: ”Så blir det när en teologisk fråga avgörs politiskt. Projektet är i egentlig mening omöjligt och får förstås orimliga konsekvenser – rent kyrkligt sett.”
Om det emellertid finns ett avvisande av denna ordning, måste också ett förnyat och fördjupat arbete göras för att under Andens ledning nå fram till vad är som svaret på kyrkans behov och kvinnors egna kristna självförståelse, kallelse och teologiska reflexion Detta inte som ett sekunda substitut, men som en kanske ännu oupptäckt eller förbisedd Andens gåva till stor välsignelse och ökad rikedom för kyrkan – och säkert också för världen utanför kyrkan. Det måste finnas plats för nya tankar och nya vägar, dvs nya insikter om det traderade, det gamla, det givna. Detta är något som angår hela den i vid mening katolska kyrkan och hela kristenheten. Ytterst gäller det Kyrkans synliga enhet i sanning och kärlek. Liksom hennes trovärdighet inför – och sändning och ärende till – dem utanför.
Svenska kyrkan har levt högt på sina lögner och sitt svek, nödvändiga konsekvenser av en ämbetsreform som antagits med lögnen som vapen och sveket som verktyg. När man låter några ställas fram som något de i all sin mänskliga svaghet dock icke är, blir det så. Går det nu att föra ett vettigare och mer oförfärat samtal av kärlek till Sanningen och att använda Folkes artikel för förnyad kyrklig självreflektion?
Den gamla tanken med Kyrka Ämbete Enhet (den rapport som skrevs av därmed aldrig togs upp till samtal, tack till de fega och taktiserande biskoparna!) var ju att samtal kunde föras i kontrakten, som dåförtiden var rimligt hanterliga som bas för teologiska samtal. Nu är nog den möjligheten sumpad. Men kan det till äventyrs finnas någon habil kontraktsprost som kan locka de teologiskt intresserade till seminarier? Frågan kunde ställas, har Folke kommit på vilka grundbultarna är både till ett samhällsproblem och ett kyrkoproblem?
Läs nu inlägget. Ring Kyrkans Tidning och begär en uppföljning. Gör detsamma med SPT, SKT, Kyrka och Folk, EFS Budbäraren och Göteborgs Stiftstidning. Skriv brev till stiftsledningarna och fråga vad dessa menar om saken? Ställ frågan till kyrkoherdarna, som väl i all rimlighets namn måste bli glada över att få en teologisk fråga att gripa sig an. Begär referenser till resonemangen.Ta upp saken med kyrkopolitikerna i det lokala och regionala. Detta kan bara bli roligt.
https://kyrkligdokumentation.nu/den-forlorade-fadern/