Jag kallade Modéus I ”filur”. Tror ni att Modéus II blev uppbragt då och svarade på om inte god så dock tyska: ”Es ist kein Filur, es ist men Bruder!” –? Den tyska ordvitsen kanske går någon förbi. Själva muntrationen bestod i att frågan, som ställdes på tyska, gällde hur mycket klockan var. ”Wie viel Uhr ist es?” Svaret blev: ”Det är ingen filur. Det är min bror.” Jag gillade den ordvitsen redan som barn utifrån mottot att ”kan man missförstå, ska man”. Men jag har också ett annat motto. ”Kan man förstå, ska man.” II svarade dock inte. Om I blev uppbragt vet jag inte. Det ändrar inget i sak!
Vår vän Frasse är inte så pigg. Det sägs att han är trött, han ser trött ut. Jag kan förstå. Många problem har en påve att hantera. Står vår allraheligaste tro på avskrivning på jorden? Inte otroligt. Ska Människosonen när han kommer åter finna tro på jorden? Jag ser motigheter för olika kyrkliga rörelser och välmotiverade konflikter, som gäller trons grund och gränser, inte bara i protestantiska kyrkor – Wittenberg och Geneve – utan också i Rom, Konstantinopel och Moskva. Frasse gillar inte vad han ser i Tyskland. Han uppfattade den nutida tyska reformrörelsen som en meningslöshet. De evangeliska tyskarna är väl ett fullgott alternativ för dem som inte håller till godo med den romersk-katolska kyrkan? Där tyckte jag Frasse tog en poäng.
Nu är Frasse emot den svenska yttrandefriheten. Koranen får inte brännas har han sagt. Sveriges Radio rapporterade. Påven bannlyser? Tänker Frasse att Koranen ÄR en helig skrift i verklig mening? Menar han att den bok som brändes verkligen var Koranen i muslimsk mening? Tycker Frasse att Sverige ska införa blasfemilagar? ”Yttrandefriheten får aldrig utnyttjas som ursäkt för att förolämpa andra”, sa Frasse. Verkligen? Den får väl nyttjas precis hur som helst, enligt svensk lag och Sverige hade tryckfrihet långt före Argentina och Vatikanstaten, om man säger så. Vad säger då Kardinalen? Först Erdogan och nu Frasse. Den svenska tryckfriheten är under religiös attack. Tack gode Gud att jag inte är religiös på det viset. (jmf Lk 18:11)
Frasse läser väl också den tyska kyrkostatistiken och då kanske det trots allt är roligare att tala om Koranbränningar och yttrandefrihet… Den tyska kyrkostatistiken hade i vart fall Bengan läst och funderat över. År 2022 lämnade 522 821 genom utträde. Av dem 153 586 i Bayern. Lägg till detta 240 184 katoliker som dött. Jag säger till de romersk-katolska inget om detta. Jag säger bara ett: Vifta inte finger!
Det är väl rätt poänglöst att försöka se vilka som är mest illa ute när tron i vår kultur uppenbarligen står på avskrivning och tron tappar både helighet och folklighet. Nog beror det på en mängd faktorer, men om vi struntar i mängdläran kanske vi kan hitta en grundbult? Kyrkan har i den tid som är, Världens tid med en alert Lögnfurste i full gärning, tappat sin motståndskraft eftersom den inte särskilt tydligt brytt sig om att vårda den tro som en gång för alla anförtrotts de heliga. Trons centrum har ersatts av trons periferier, medelklassens samtidsaktuella fobier och frågeställningar. Säg vad ni vill, men där fick jag till det. Igen! Säg också vad ni vill om Djävulen, men ett erkännande för flit måste han få.
Om jag ska öppna dörren in till mitt mordiska sinne (Martin Luthers uttryck för vad han insåg om sig själv och då får det väl gälla mig också) är jag inte så lite undrande inför konvertiterna. Jag kan därtill vara undrande inför vederdöparna, de har verkligen döpts som barn och nådens himmel utan gräns då har spänts över dem, men dopet föraktar de och ska ersätta det med Dop 2.0. Men konvertiterna?
Konvertiterna godtar förstås dopet, det ser de ingen anledning att underkänna. De har konfirmerats och rimligtvis i och genom Svenska kyrkan förts in i den trons värld, som de nu återfinner i större glans på andra sidan staketet eller andra stranden. Några av dem har vigts till präster, men lämnat och vigts till präster 2.0 av Kardinalen, som väl också har sin egen personliga bakgrund i Svenska kyrkan. Vi ska inte bråka, men Paulus ville markera när Markus övergett dem och hamnade i en uppgörelse med Barnabas. Har vi inte haft för lite av den sortens uppgörelser? Vi har varit alltför artiga mot varandra. Och Rom har inte funnit anledning att slå vakt om dem som står för vår allraheligaste tro i Svenska kyrkan och hanteras illa för det. Den ende man kunde lite på var Henrik Roelvink. Menar jag. Han är avdöd. Han såg Svenska kyrkans eländiga tillstånd och jag uppfattar att han sörjde med oss – men också klarsynt såg svagheterna i det egna stiftet. Jag höll av honom.
Det finns, ty den mänskliga svagheten gestaltar sig så, romerska katoliker som förnöjda ser Svenska kyrkans sönderfall och tänker att det ökar de egna möjligheterna. Då handlar det om maktpolitik, inte om trons liv. De vill inte påminnas om att det inte var de romerska katolikerna som kallades till svenska folkets dödsbäddar eller gestaltade kyrkolivet i sockenkyrkorna under mer än 400 år. De vill förstås inte heller uppfatta att det var katolskt kyrkoliv som praktiserades, om än inte romerskt. På inget sätt ville de romerska göra upp med Leo X, som inte kunde hantera ropet på förnyelse från norra Europa, men väl lyssna till Ignatius av Loyola, spanjoren. Här finns många misstag och felbedömningar att fundera över. Gör det! Vi väljer inte historia. Det enda vi kan välja är att inte hantera den eller lära av den.
Jag kan tröska lite mer på ett tema jag varit inne på tidigare. Någon gång i alla fall.
Barbro Alving, Bang, blev romersk katolik och var som sådan ivrig anhängare av Svenska kyrkans ämbetsreform. Med Dagens Nyheter och Vecko-Journalen som bas hade hon medial makt. Bang var på sammanträde med Fredrik Bremer FU. ”Dominerande fråga: vad göra med kyrkomötet. Vi beslöt snabbskrivna ny skrivelse för pressen samt uppvakta och skrämma Ljungberg. Anna Edmar undrade om detta var klokt, kunde driva över folk till Giertzfalangen. Detta befäste oss i åsikten att kvinnovärlden ska höras av och inte snubbla över taktiska krokben. Jag är rätt nöjd med mina anföranden i den frågan, höll på anfallslinjen.” Barbro Alving, Personligt. Dagböcker & brev. Gidlunds bokförlag, Hedemora 1992, s 225)
Märk den romerska katoliken Bangs ord! Pressa med hjälp av pressen samt skrämma skiten ur biskop Helge Ljungberg. Ja, hon skrev inte så, men det är ordens rätta innebörd och taktikens syfte. Anna Edmar, ”tant Anna” som jag och min bror sa när vi mötte henne, gjorde en annan bedömning. Bang ser till att vända en teologisk fråga om Kyrkans ämbete till en kvinnofråga och vill gå till anfall för kvinnosakens skull.
Har jag någonsin hört en romersk katolik inför oss evangeliska katoliker beklaga Bangs agerande? Har jag någon gång hört en romerska katolik beklaga det uppenbarligen vanvettiga i att någon som inte tillhör Svenska kyrkan, inte i det yttre, inte i det andliga, ger sig in i striden? Ska vi be påven bannlysa här också? Eller ska vi be den filuren Modéus I att kommentera förhållandet – liksom det förhållandet att en teologisk fråga avgörs politiskt? Vi kanske får vänta på den reaktionen – men vår framtidsdag är ljus och lång! Jag menar, hur eller hur – som det nu blivit, sades det ju aldrig skola bli. Det var Hegel som menade att ett samhälles upplösning visar sig däri, att det går annorlunda till i verkligheten än i lagarna (och vice versa). Samma förhållande gäller obetingat i det kyrkliga.
Sankte Per skulle guida några nytillkomna runt i himlen. Det var högljudd glädje och lovsång. Plötsligt sa sankte Per: ”Nu får alla vara tysta för här passerar vi den romersk-katolska avdelningen och de tror att de är ensamma här.”
