Min vän Celebriteten klagade över att jag är ”ack så kyrklig” och skriver ”i boxen”. Han skulle vilja att jag öppnade ett fönster. Har den lilla svenskkyrkliga boxen ett fönster? Jag tycker att jag då och då lyfter på lådans lock och tittar ner och ser det samtida Sverige utspela sig i den kyrkliga lilla lådan. När jag då berättar vad jag ser i lådan är det inte så bara. Jag ser det mesta. Jag ser också mekanismerna, de som tas till i vårt på papperet fria land, där man får skriva och tänka fritt (men ändå inte!)
Jag återkommer till det jag ser: en teologisk fråga löses politiskt. Det är lika illa som när politiska frågor görs till teologiska och ”rättfärdigheten” enrolleras på den politiska maktens sida, som därmed tystar alla frågor och invändningar. Celebriteten deklarerar: ”Jag häpnar, blir generad å dina vägnar. Vilken avgrundsdjup okunskap!” Så har jag det. Tala klimatkatastrof, klimatnödläge eller kv*nn*pr*stf*g*n, alltid är jag lika fel ute. Och allt bottnar i att jag kom med några frågor!
Jag tröstar mig förstås med att Celebriteten gör vad jag inte själv förmår. Blir Celebriteten generad på mina vägnar, slipper väl jag? Men jag ger mig inte om professor Bengt Lidforss. Han skrev att det skulle bli varmare, mest där vi bor, och han gjorde detta innan det blev bilismens och flygplanens tid. Då var det som människan nu beskylls för bara natur och således naturligt. Förstår någon att detta skulle kunna visa sig vara ett problem, när det kommer till klimatvetenskap? Varför blir biologerna arga på mig när jag undrar? Just den som briljerar med sin avgrundsdjupa okunskap måste väl få fråga? Finns det en rabies biologorum? Och finns det numera dumma frågor? Det fanns det inte före klimatnödläget, vill jag minnas.
Svenska kyrkan, vad nu denna storhet är, har ett twitterkonto.·11 maj var pollen på den s k tapeten: ”Gud, jag vill inte ifrågasätta din vishet på något sätt, men pollen. Really? Amen.”
Prosten Anders Brogren hörde till dem som hade synpunkter. ”Lägg ner det här twittrandet! Det skämmer ut kyrkan. Har bara som uppgift att ge sysselsättning till de alltför många kommunikatörerna.”
Han fick svar. ”Nåja, någon ska ju sysselsätta dem också. Men faktum är att kontots syfte är att sprida Guds kärleks evangelium. Vi gör det genom bibelord, böner och ibland genom att skämtsamt nämna livets olika delar. Vi är alltid redo att samtala om Gud och tro.”
Jag kunde i detta läge inte hålla inne min nyfikenhet: ”Då har jag en fråga. Hur vet Svenska kyrkan vad Gud vill?” Svenska kyrkan gav besked: ”Hur vet någon vad Gud vill? Vi gör väl alla så gott vi kan, i bön, bibelstudium, kontemplation och samtal.”
Då tar vi ut satsdelarna! Vi gör. Och av sammanhanget framgår att det är lite oklart hur någon vet vad Gud vill. Vi ber, oklart varför, ”ske din vilja”. Hur kan vi därefter få klart för oss om bönen fungerat?
Så oklart var det inte för de evangeliska förkunnarna när det begav sig. För dem var Skriften klar, begriplig. Och på andra sidan Tibern hette det i den gamla översättningen, att Skriften ”fast, troget och utan villfarelse” lär oss den sanning som Gud för vår frälsnings skull ville låta uppenbara. Det som Svenska kyrkan får ur sig på twitter är ett annat evangelium, mer humanistiskt – men dessvärre mindre gudomligt. Tror ni jag är olycklig över att få ord för förnimmelser man (en) kan ha? Alls inte. Godhetsidealismen framträder som den fariseism den är. Den samtida – men ack så bibliska – fariseismen sätter sitt hopp till att vi alla gör så gott vi kan och just detta är – Guds nåd. Det har jag lärt mig av professor Gustaf Wingren, som faktiskt inte gick på detta!
Ni vill väl ha Gustafs poäng: ”Judendomen hävdar att människan är född med fri vilja och kan välja mellan ont och gott. Detta väljande är nåd. Kristendomen hävdar att människan inte har någon möjlighet att välja det goda. Om hon försöker göra det goda, blir hon mer djävulsk. Nåd är att människan skapas till en ny god människa.” (mina föreläsningsanteckningar)
Olycklig blir jag nog om ingen av väktarna på Sions murar nu reagerar inför Svenska kyrkans fråga hur någon vet vad Gud vill. För det är nog ett mönster vi varsnar. Jag fick Trovärdigt nr 4/2023 i min hand. Det är Svenska kyrkan Växjö med domprosten Wärfman som söker min uppmärksamhet. Den får han förstås. Syre, bränsle och värme behövs för en eld, berättar han. Det behövs också för vårt inre liv. Öppna fönster och dörrar ger syre. Bränsle är goda böcker, filmer, musik och konst. Men detta räcker inte. Vi behöver värme också, annars glöder det bara. Söka oss till de goda sammanhangen, handlar detta om: ”Så låt oss öppna upp och vädra ordentligt, kasta in lite bränsle då och då och leva nära varandra. Då kan vår tro och vårt hopp hållas levande. I det går Jesus med oss.”
Min fråga blir självklar: Vem gör egentligen vad? Satsdelsteologi igen! När vi gör på ett visst sätt, domprostens, går Jesus med oss. Den tidigare modellen var att vi på lärjungesätt fick traska på, alltså gå med Jesus. Här finns något att fundera över. Funderar vi en stund kan slutsatsen kanske bli att de reformerta tänker så här. Deras tro och hopp bygger Geneve till en Guds egen stad, där bålen flammar för rättfärdighetens skull. Michael Servetus som ett exempel, bränd på bål 1553. Mellan 1537 och 1662 hölls 479 häxprocesser i Genève med 132 avrättningar. Hur roliga tycker ni att de reformerta är? Och sådant ska importeras som tankefigur i Svenska kyrkan! Följden blir en enda. De rättfärdiga söker efter de orättfärdiga. Högkyrkliga ligger pyrt till. Klimatförnekare likaså.
Vilken är Svenska kyrkans värdegrund? ”Ett ansvar att visa omsorg”, lyder sammanfattningen. Petra Carlsson Redell (professor på den högskola som var Missionsförbundets) har formulerat frasen. https://www.svenskakyrkan.se/kristentro/kyrkans-vardegrund. Jag kollade värdegrunden för Lunds stift också. https://www.svenskakyrkan.se/lund/var-vardegrund
Scoutlagen alltså. Ädelt, fint, lagiskt. Ser ni inte? Den som inte ser, är sannolikt rätt förhärdad i sin egenrättfärdighet. Sådana behöver inte någon frälsare. De nöjer sig med att ha ett föredöme och sedan tar de sitt ansvar. God fariseism sålunda. Inte min tekopp. Jag vet på vem jag tror. Jag vet varför. Och jag ser vad jag ser, när jag ser mig omkring i de kyrkliga salongerna! Jag är alltså att betrakta som autentiskt svenskkyrklig. Mot en reformert bakgrund blir detta blott alltför tydligt. Och problematiskt.