Chantal Delsols bok Kristenhetens slut som västerlandets samhällsbärare fungerade upplivande på Kyrklig Samlings och arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelses konferens. Alla tycktes eniga om att boken på sitt sätt hade något viktigt att säga. Debattlusta, insikter om skillnader mellan Frankrike och Sverige och roliga/förnuftiga invändningar och påhak, ni förstår! Några kunde, som variationer på tema, tala om hur den gamla tron ställs på avskrivning och något nytt gäller. Man kan förstås säga: ”Svinhugg går igen. Det var så här det gick till när Kyrkan tog över hednatemplen och gjorde dem till kristna kyrkor. Res till Rom och se själva.”
Det är helt logiskt att en annan tro än den kristna behöver den gamla trons uttrycksformer för att fylla formerna med nytt innehåll. Detta lilla trick ska folk inte riktigt fatta. Det ser fromt och fint ut och framförallt andligt. Om det är en annan ande, det framstår inte som så viktigt att tänka igenom.
På olika sätt lades vid vårt konfererande ett pussel och steg för steg kunde vi se och förstå hela bilden, tror jag. Verkar jag nöjd? Då beror det på att jag är det. Vart tar detta konfererande vägen? aKF:s årsbok får materialet. Men samtalet kommer nog att fortsätta. Det som var dystert utmanade nämligen till frågan vad som bör göras.
Jag ska inte hålla fram de enskilda värdefulla bidragen, men det finns skäl att vi som var programansvariga ville att allt inte skulle sluta i dysterhet (även om detta kan vara en helt frisk och sund reaktion när vi ser på mycket i nation och kyrka). Alltså skulle det hela sluta med apologetik och Stefan Gustavsson. Han är inte den ende jag finner ämabel, men han ingår i kollektivet ”de i Dags tankevärld ämabla”. Stefan styrde mina tankar till ett uppslag jag tidigare funderade på att slända kring, men jag var väl överlupen med annat. Nu tar jag på mitt grovhuggna sätt upp Stefans finstämda tankar!
Saken gäller ”återuppståndelsen”. Vad betyder detta nonsensord?
Tror jag att Jesus är återuppstånden? Nej. Är det en tanke på återvinningen när vi slänger papper, plast, glas i olika behållare, som styrt att vi fått ett sådant märkligt begrepp. ”åter” signalerar ju att Jesus uppstod minst en gång tidigare? Jag blir mest förbryllad och tror att professor Thurfjell i den malligaste morgontidningen tänker snett. Nu vet jag inte om jag rätt förvaltar det Stefan sa i sina föreläsning. Det handlar om grundfrågan; är det som berättas sant – sant i vanlig mening – eller är det sant på ett mer högstämt, finstämt och fullödigt sätt, ett sätt som övergår en söndagskolgosses tankevärld?
Själva ansatsen tar mig. Det är så där pissträngt som det kan bli i fromma sammanhang. Mörker och ångest är tillgångar att kapitalisera, det har jag förstått för länge sedan. Var kapitaliseras slika begrepp? Om inte i predikstolen så i Sveriges malligaste morgontidning. Där passar den fina ångesten in. Arvet efter Herbert Tingsten förvaltas. Jag finner med Jan Myrdal honom mer än egendomlig. Han var både vidskeplig och åskrädd. Tingsten alltså. Inte Myrdal. Inte jag. Tänk er en i samtidskulturen uppburen man på middagsbjudning. Så hörs åskan, det blixtrar och dundrar. Mannen kastar sig gråtande ner under middagsbordet. De fromma tänker att så var det för Martin Luther, men han var skräckslagen i åskvädret utomhus. Han tog sin ångest och gick i kloster. Andra av oss reagerar inte riktigt så inför naturljuden. Allt detta apropå https://www.dn.se/kultur/david-thurfjell-angesten-besegras-genom-att-ga-rakt-in-i-morkret/
Man ska skilja mellan sak och person. Om möjligt. David Thurfjell är missionärsbarn. Dessa har sina gemensamma problem, som vi vet som doktorerat inom ämnet missionsvetenskap och ekumenik. Vi tycker om dem, men missionärsbarn är inte riktigt som vi andra. Kan inte vara. Detta forskas kring dem. Tänka sig mamma och pappa dumpade barnen i Sverige eller på en internatskola för att Jesus ville att de skulle bry sig mer om andra barn? Ångesten kan begripas. Och den blir lika begriplig som detta, att missionärsbarnet ska behålla tron men ändå inte. ”Det centrala i den kristna påsken är återuppståndelse”, alltså. Nej, det centrala är uppståndelsen! Jesu uppståndelse. Detta är ingen idé utan gjord erfarenhet. Här glider professor Thurfjell undan. Hela konkretionen, den som återges i evangelierna, blir tecknad som skuggor, inbillningar, tankefoster. Det är osakligt om vi går till texter som berättar mer handfast.
Hur gör Thurfjell då han får markera att han veta att budskapet handlar om något kroppligt, fysiskt, i tiden. Då hittar han ett naturvetenskapligt perspektiv som utan besvärande mellanled också blir religionshistoriskt perspektiv och meddelar att ”det som skildras aldrig kan ha ägt rum i fysisk bemärkelse”. Då vet vi det. Sedan drar han fram Filon från Alexandria som inte nämner Jesus. Lysande. Argumentum e silentio brukar vi inte kunna få använda i seriösa sammanhang – men här! Om någon inte skriver om Dag Sandahl i Källa socken när han skriver om livet på norra Öland, så har denna Dag Sandahl gått förlorad i historiens mörker! Har jag nämnt att Thurfell är professor?
Lik förbannat blir berättelsen något att ha för somliga. I berättelsen finns nämligen mytologiska och litterära kvaliteter. Påskhändelserna är en mytologisk dikt och Thurfjell anför nu Filipperbrevet som auktoritet – faktiskt utan att ge hänvisningen! Ni får den här: Fil 2:6-11. Vad gör Thurfjell, missionärsbarnet, av denna rätt handfasta samling insikter till en församling med rätt hårdföra män, pensionerade romerska soldater. Han tar insikternaa och förvandlar dem med säker han till kärringatröst: ”Ångesten besegras, inte genom kamp, utan genom att gå rakt in i mörkret, värnlös och utan vapen, men i förtröstan på att demonerna redan är besegrade.”
När jag var en något yngre präst än nu och hovpoeten Bo Setterlind gått till attack mot mig (se Frimurarmålet, Norma, Borås 1986, sidorna 28, 34, 79-80,91-92, 140, 142 och 154) hedrade jag honom genom att lära barnen i kapellet den vackra dikt han skrivit:
Lyckans lilla tomte
Kommer till oss här
Hälsa, frid och glädje
Rikt han oss beskär.
Ungarna lärde sig kvickt hela detta setterlindska mästerverk och vi läste högt tillsammans. Allt utlöste stor munterhet hos oss, ja, i hela församlingen, skulle jag vilja säga. Allt som låter fint kanske vid närmare analys visar sig vara dumt. Ungefär som när man ska formulera en gråstensteologi. Vore det inte bättre att fördjupa sig i en teologi om den vita stenen, Upp 2:17. Den som segrar ska få en vit sten och på stenen ska det nya namnet stå, ”som ingen känner utom den som får det”. Det blir något att se fram emot.
Länge leve det mystagogiska! Och det tankeredliga! Det var, jag upprepar mig men upprepningen är motiverad, det var Kyrkan som byggde universiteten på trons och vetandets grund. Att Södertörns högskola kallas universitet, noterar jag i all enkelhet. Sedan säger jag inget mer och det antagligen besked nog.