Jag firar min halvårsdag idag.
Argument förlag publicerade boken Råg i ryggen. Det är broderi för religionsfred. Det är på vanlig svenska fromma tänkespråk broderade; lagförkunnelse i brodyr. Svenska kyrkan är medutskickare nämligen genom En värld av grannar. Jag älskar greppet! Allt blir begripligt. Förr var det ”Egen härd är guld värd”. Nu kan det vara ”Du har en värld av grannar” eller ”Vi hjälper varandra inte för att de är kristna utan för att vi är det”. Kravallslöjden går väl bara att sätta värde på? Jag ska fråga några kv*nn*pr*stm*st*nd*r* om inte de kan brodera, dvs kravallslöjda. Men vad ska de då få till? ”Libertas Ecclesiae” eller ”Främmande spår? Nej tack. Vägen!” Det kan bli intressanta bonader. Och än mer intressanta att hänga upp.
Jag noterar alltså vad som sker och återtar därtill tanken att jag redan är ett halvt år äldre. För att hålla nere min munterhet över åldrandet läser jag Petra Carlsson Redells bok Gråstensteologi. Det är också Argument förlag. Men jag redovisar tveksamhet. Är verkligen teologi, som författaren menar, ”att ha livets stora frågor som arbete”? (aa s 12) Blir det inte för lite om Gud, Fadern och Sonen och Anden, då? Och när Petra Carlsson Redell redovisar inte bara att de existentiella djupfrågorna försvinner när vi talar klimat utan också att hon inför klimatfrågorna gråter i flera dagar, blir jag mer än tveksam. (aa s 14, 18 och 144) ”Gråtande kvinnor är det värsta jag vet”, skulle jag kunna säga så här i påsktider och i andra tider också. Morsan kunde nog gråta, men hon grät inte på jobbet om man säger så. Petra kunde inte sluta gråta. Jag känner obehag vid denna information. Det kan bero på att jag är okänslig eller – känslig!
Stefan Edman skriver i bokens förord om ”vi kristna studenter i det röda 60-talet” som ”letade och längtade efter böcker och framsynta tänkare som kunde hjälpa oss att få ihop vår tro med en alltmer komplex tillvaro.” (aa s 9) Sådant tal finner jag bara dumt, gammelmansdumt. Tänk själv, din lade drul”, som det hette på skånska landsbygden. Det var väl bara att resonera förnuftigt med kamraterna? Det gjorde vi och behövde alltså inte de radikala rösterna från – KG Hammar och Lisa Tegby. Stefan kastade sig över Gustaf Wingrens böcker också! Edmans intellektuella armod noterar jag. (aa s 9 igen)
Petra Carlsson Redell gör motsättningen tydlig: ”Jag ställer teologiska kommunitarister med vurm för församlingen och det lilla sammanhanget mot teologiska kosmopoliter med låga kyrktrösklar och öppenhet.” (aa s 19) Detta är en på fri hand tecknad motsättning, som det heter på kontinenten inför svepande kritk: ”Das triifft uns nicht!” – den träffar oss inte! När denna meningslösa motsättning angivits ger författaren ett alternativ: ”en global gråstensteologi”. Det är en teologi ”som sätter ekologin i centrum” och därmed blir den både global och lokal. (aa s 19) Visst. Men katolsk blir den inte. Gossen Gråsten, glanslös, är en produkt av Werner Aspenström och Dikter under träden. Det leder till tanken ”att lärjungar inte nödvändigtvis måste vara människor”, fler organismer, arter och materialister ingår (s 35) och himmelriket är ”drömmen om det goda samhället”. (s 34) Vad blir tro då? Svar: ”människans mystiska superkraft” (s 43 och många olika livsåskådningar parallellt (aa s 44)
Vägen för en gråstensteologi öppnar ”för en jordad andlighet som vilar på kroppar och ting mer än ord och dogmatik.” (aa s 137) Min andlighet är uppenbarligen av annat slag, dvs jag är av en annan ande. Det är Ande och liv, Ordet och Bekännelsen som stadgar min tro. Den är sakramental och möter alltså människor i gudstjänsten, sådana som står i heliga gestalters rad. I Gråstensteologin saknas människor! Det dyker upp namn på filosofer och teologer, Foucault, Fogelklou och Mary Daly lika, men människor av kött och blod samlade till gudstjänst får ingen egen existens i framställningen. Där är det gråsten och natur och klimateriet som gäller. ”Jag har gråtit många tårar över den ekologiska krisen.” (aa s 144). Detta är inte Kyrkans glada tro på Jesus!
Petra Carlsson Redell beskriver sig som radikalteolog. Radikalteologi kan vara lite vad som helst, det vet varje systematisk teolog och författaren själv beskriver denna tanketradition som ”lite spretig”. (aa s 55) Radikalteologen Thomas J.J. Altizer noterar Guds död, det finns ”inte längre någon Gud att tillbe” – människorna kan i stället ägna sin kraft åt varandra och de inomvärldsliga mysterierna. (aa s 56) Den radikala teologin utmanade John Milbanks och hans vänner Catherine Pickstock, Graham Ward och James K. Smith att skriva om radikal ortodoxi , Radical Orthodoxy. Detta är en annan (anglikansk) tanketradition som inte ryms i Petra Carlsson Redells framställning. Hon har styrt in i ett enda sammanhang och jag skulle vara böjd att säga att detta sammanhang på grundläggande vis avviker från kristen tro. Nog är det lite dåligt tuggat när det ska talas om ”berättelserna om Jesusgestalten” eller ”författaren (som) låter Jesusgestalten berätta” om ditt och datt. (aa s 34) Min vän Birger Gerhardsson skrev till exempel aldrig på det viset. Han visste att berätta ett och annat både om hur evangelisten arbetade och vem Jesus var. Han var alltså radikalteolog på annat sätt. Han gick till rötterna (rot heter på latin radix) och kollade.
Ska jag på denna min halvårsdag vara misslynt? Alls inte. Jag har läst sådant som inte övertygar, allra minst inte övertygar mig om varför man ska vara just kristen. För en sådan övertygelse tarvas hårdare argument, inte bara fagra ord som glider undan. Sakramentalitet är inte i första hand det där att det finns en lovsång i hela skapelsen (vilket jag tror att det gör), men det får jag ingen egentlig aning om förrän jag fattat vad sakramenten är och gör med mig. Dop, nattvard och förlåtelse är sådant som verkar i mig och hjälper mig att hålla nyfnoskigheten på avstånd.
Det roar mig också att tänka att biskopen Anders Nygren hade helt rätt när han inte bara såg att Svenska kyrkan växlat in på främmande spår utan också avgjorde av vilket slag spåret var: gnostikers och svärmandes. Anders Nygren och jag borde känna besvärade av att det är så – men det är faktiskt roligt att få rätt. Analysen höll och jag kan hålla med Anders Nygren. Gråstensteologin handlar inte om övernaturlighet utan om ”öppenhet för det outgrundliga i denna vår tillvaro här på jorden”. (aa s 46) Men, undrar jag, är inte kristen tro i eminent mening övernaturlig, i varje fall om man tror att naturen drabbats av – synden? Och att detta är människans fel.
Det roar mig mindre att tänka över hur människor ska lockas till tro när jag själv, i synd och nåd förfaren, inte på något sätt lockas av gråtensteologin Jag vill ha den gamla vanliga, den som gav oss martyrer, missionärer, helgon och alldeles vanligt kyrkoliv. Det var den tron som landade i Europa och resulterade i kultur, församlingsliv och – övertygelsen att Jesus är Kristus. Tro alltså. Det var den tron som gjorde att ölänningar var lika hemma i sin egen kultur med socknens alla byar som i Galileen och Jerusalem.
