Att vidskepelsen går in där tron går ut, har Kyrkan vetat länge. Det är inte bara sen gammal, det är erfarenhetsmässigt. Den som inte tror på något, tror till sist (och sist kan vara rätt först!) på vad som helst. Nu är somliga av oss, ett fåtal men alls inte enfaldiga utan inställda i den långa kunskapstraditionen (den som byggt Västerlandet och mer därtill!), väl informerade om själva fördumningsprocesserna. Inte så att människan blir irreligiös, det tycks aldrig ha fungerat så. Människan byter och dyrkar något annat. Hon dyrkar skapelsen i stället för Skaparen. Profeterna kan inte undvika att håna ett sådant osaligt byte. Inte aposteln heller. De bytte ut Guds sanning mot lögnen, som aposteln Paulus så träffsäkert fick till det (Rm 1:25). Då blir det ett byte (samma bibelhänvisning) skapelsen som dyrkas, inte Skaparen. ”De gällde för att vara visa men blev till dårar (Rm 1:22). Deras tankemöda ledde dem ingenstans, och deras oförståndiga hjärtan förmörkades.” (Rm 1: 21)
Aposteln säger inget annat än det som var profeters dystra munterhet. Ni kan få några referenser. Profeten Elia hånar de samtida baalsprofeterna. 1 Kon 18. Profeten Jesaja återger Herrens ord, en spydighet, om avgudarna; ”dessa beläten är luft och tomhet”. (Jes 41) och profeten Jeremia ger oss domen över falska profeter (Jer 23).
Men, handen på hjärtat, har ni på sistone hört denna grundläggande kyrkliga kritik av samtidens intellektuella liv? Jag har inte. Få av våra ledare i det kyrkliga livet tycks hågade till civilisationskritik av detta slag, alltså gå på den samtida visheten och säga att det finns tankemöda som leder ingenstans. ”De visa” har blivit obscurantister, lägg ordet på minne. Minns också att Gud låter sådant folk hållas. Deras tankesätt får konsekvenser. Och dessa konsekvenser gillar de. De tycker det är bra när andra gör på samma sätt. (Rm 1:32) Jag har fått för mig att aposteln beskriver svensk samtid med den underhållning som erbjuds oss och som vi ska ha vett att uppskatta. Det kyrkliga ledarskapet har inte sagt detta – men inte heller sagt att så ska vi inte ens tänka, än mindre skriva eller nämna eller säga.
Vad skulle hända om Modéus I utlade den apostoliska undervisningen med exemplet Drag Race och sa att denna typ av statlig underhållning är inkompatibel med kyrkoläran?
Jag kan ställa till det än värre. Kan det vara så att klimateriet, dvs detta att 2 promille av de globala utsläppen kommer från Sverige – som med 10 miljoner invånare motsvarar Greater London men har ofantligt mycket mer skog, som binder koldioxiden och åstadkommer så mycket av politiska kraftåtgärder och än mer av politisk retorik – är uttrycket för att skapelsen ska fokuseras just därför att majoritetskulturen bytt bort Skaparen?
Tror ni att Modéus I skulle kunna ta upp temat i en flammande appell till svenska folket med maning, att vi kvickt måste byta tillbaka till Gud? Det tror inte jag. Inte ens om Modéus I skulle säga att på så vis kan vi skita i reduktionsplikten och glatt köra våra bilar samt spara pengar genom medveten dumhetssanering? Dumhetsssanering – bra ord för att beskriva ett stycke avförtrollning! Jag tror inte Modéus I om att säga så heller. Det är knappt jag vågar tänka tanken, men jag tog sats och någon (självfallet galen) tanke fick jag sålunda ur mig.
Likväl skaver apostelns konstaterande. Skulle det kunna vara så att världen utan Gud bara blir –Världen? Skulle det kunna vara så, att en avskaffad evighet blir en begränsad tidsrymd, ett sekel och med den följer ett sekulariserat tänkande? Inget mera och fokus på nuet och den framtid som kan målas i skrämmande kulörer. Hur klokt är då detta i perspektiv?
Skulle man kunna tänka sig att vi fick några repliker från den kyrkliga ledningen till ledning för vår förståelse av det andliga läget – och att detta andliga läge handlar om allt vad vi ser i vår vardag. Vilka blir de andliga konsekvenserna av inflationsekonomi eller av den mediala stupiditet vi så generöst förses med andligt sett? Vad gör den med oss? Vilket blir det andliga läget när invändningar tystas ner och demokrati i praktiken har blivit partipolitiskt fåmansvälde. ”Man” skulle i denna mening kunna ses som en könsbestämning men lika väl som en kortform av ordet ”människa”. Skulle det inte vara av intresse med lite teologiska insikter om det vi dagligen har att hantera? Men sådant förses vi inte med.
Grundbultarna som håller vanvettet uppe kan vi väl ändå i någon mening förstå. I grunden är det ett lureri, Eva lurades och lurade sedan Adam. Så illa är det i grund och botten och detta söndriga är vad ordet ”synd” står för. Jag uppfattar inte att vi för att förstå det andliga läget få höra tillräckligt revolutionerande tal just om synden. Gör ni? Få präster talar numera så tydligt att vår svenska överhet finner skäl att slå dessa trosvittnen på käften. (Apg 23:2) Med lite införda befordringsförbud behövs det inte heller. Budskapet blir välkammat och ofarligt, ett känslosvall – men inte kunskapsförmedling av heliga hemligheter. Lureriet fortgår sålunda. Och kyrkoledningen ställer inte till med någon uppståndelse. Men vi får inte heller några möjligheter att höra repliker om det andliga nutidsläget. Bara höra om nutidsläget så tillrättalagt som det ska presenteras för mediekonsumenter.
Är saken så enkel att det är profeter som saknas? Det är i så fall inte första gången i historien. (Ps 74:9, Klag 2:9, Hes 7:26) Då finns inte de som i vanliga fall skär upp sammanhangen åt oss och skiljer lögn från sanning. Då är vi illa ute. Att profeterna är språkrör för Guds gode Ande vet vi. Om det inte hörs – har vi då hamnat i det läge som beskrevs så att ”världen är andelös vorden”? J.A. Eklund skrev sv ps 286 i det som var förkrigstid. Säger inte mer. Men förnyelsen/väckelsen/omtänket är kyrklig basvara, tro inget annat.
Nu firar vi fjärdedag påsk! Vi gläds åt nyheten att några av biskoparna ska åka tåg till Taizé och det svenska biskopsmötet där. De vägrar flyga. Tarvligt vore att kalla detta val av episkopalt resesätt för skenhelighet.