Det är lätt att bli lurad – särskilt om lurendrejeriet kommer i en väns gestalt. Jag talar om Facebook där mitt konto kapades därför att jag lät lura mig. Jag förstår varför. Jag avbröts i något jag höll på med och skulle ställa upp för min vän, som tävlade. I efterhand fattar jag hur dumt det var och hur dumt det blev. Precis som med synden. Lögnväsendet och bedrägerierna är på riktigt och samtida. Det är leende lögner. Inbjudande, uppmuntrande, vänliga. Men lögner! Vännen var inte där utan någon som förklätt sig och kom som en fiende i vännens gestalt.
Att få sitt fb-konto kapat är en mer verkningsfull predikan de flesta andra predikningar vi får höra eller rentav hålla. Inte så lite förödmjukande, att jag går på en så enkel fint, en patentare rentav. Pensionärer säges göra detta enklare än de unga. Man kunde tänka sig att det skulle vara tvärtom. Lögnväsendet vet vi väl en del om? Om ni tillfrågas om ert telefonnummer på facebook så svara inte. Vill jag ha ert telefonnummer ringer jag er och frågar efter det.
Nu fruktar ni att jag ska utsätts er för ett bibelstudium om lögn? Alls inte. Jag ska utsätta er för interiörer från den kyrka de flesta av er underhåller med era pengar och därmed blir medansvariga. Ni kommer inte undan. Ni är de som finansierar ett lögnväsende. Det är inte säkert att detta går Frälsaren obemärkt förbi.
Jag tar det senaste, från självaste julafton. https://tidningensyre.se/2022/24-december-2022/sa-vill-sveriges-biskopar-hantera-homofientliga-praster/
Rubriken på artikeln som skulle berätta om biskoparnas vigningspolicy, det nya alltså, (att de inte viger kv*nn*pr*stm*tst*nd*r* visste ni sedan tidigare), men nu var beskedet: ”Så vill Sveriges biskopar hantera homofientliga präster.”
Sveriges biskopar? Det finns fler biskopar, kardinalen är en sådan och han viger inte enkönat, det gör inte de ortodoxa metropoliterna heller. Men låt gå. Sveriges biskopar uttrycker kanske mest deras syssla som civilreligionens höga företrädare. Jag blir inte så upprörd. Det är det andra som stör mig. ”Homofientliga präster”.
Alltså: saken gäller vad äktenskapet är och om någon nu hävdar inte bara att människan skapats med två kön (och att Gud såg att detta var gott!) utan också att äktenskapet är en Guds ordning, till för att foga samman dessa två till ett, hur kan då den präst som menar detta utan vidare betecknas som ”homofientlig”. Inte ens om det hetat ”homofobiska” hade det varit rätt – men fientliga är steget värre. Snälla präster som står vid sina vigningslöften ska stämplas som fiender till eller emot en sexuell minoritet. Dessa människovårdare ska utmålas som – fientliga, som fiender. Det är rätt grovt.
Jag ska inte särskilt fördjupa mig i att de prästerliga fackförbunden inte kommer att reagera. Men de som tänkt högt om biskopsämbetet och uppfattat att biskopens kräkla är till för försvar av Kyrkan, Guds folk och ämbetsbärare, får problem om de i stället uppfattar syltryggar som draperats i heliga paltor. Det är ändå inte här jag reagerar mest. Jag reagerar eftersom jag känner igen mönstret under snart sagt 75 år eller mer.
Då var det ämbetsfrågan. De som inte låtit sig övertygas (och varför skulle de det på det klena utredningsmaterial som åstadkommits?) klassificerades som ”kvinnofientliga, misogyna och sexuellt störda” – Ingmar Ströms mer substantiella bidrag till debatten. Själva knepet att undvika sakdiskussionen noteras. Men mest en förvåning att ingen på majoritetssidan ställde eller ställer sig upp och påtalar själva det anstötliga i förfarandet. ”I all mänsklig svaghet är de dock icke detta!” kunde man sagt.
Med lögnen som vapen och sveket som verktyg har något genomförts som föreställts vara från Gud och genomförts på korsfararvis: ”Tro eller ta konsekvenserna!” Nu kommer reprisen med en ny förfalskad fråga.
För prästerna var det inlåsning som gällde. De fick vara kvar om de inte tröttnade, men den uppmuntran och utmaning som en ny tjänst med större ansvar innebär (jag nämnde nu inte högre lön, räkna mig det till godo) gick dem förbi. De fick fortsatt ”trö i dyngan”, som det heter i Lunds stift. Det har inte hindrat formulerande av fromsinta böner om hur viktigt det är att bry sig om utsatta, samtidigt som utsättningen kodifierats och detta varit i normalkyrklig ordning. Ty det är normalkyrkligt att inte svara på teologiska invändningar om politiska beslut och deras förödande konsekvenser utan skamstämpla. Vart tog förresten den väckelse som förutsades år 1958 egentligen vägen? Siffrorna pekar åt ett enda håll och förnyelsearbetet innebär att på nytt göra det som gjordes förra året och året dessförinnan. Samma procedur som om ingenting hänt.
Var det egentligen Hegel som sa att historien utspelas två gånger om? Först som tragedi och sedan som komedi. Men jag tycker inte det är särskilt roligt…
Jag ska nästa söndag 15 jan kl 13 tala om Synd och nåd – på resa med Gun och Jan. Detta sker på Myrdalsällskapet i Varberg. Gun och Jan är mer moraliskt framstående än de flesta svenskkyrkliga. De vågade se och de vågade säga vad de såg, allt annat var för dem intellektuellt svek.
Hur tröstar jag mig nu? Med tonsättaren Fredrik Sixten! Om honom har Rasmus Dahlstedt skrivit en riktigt rolig bok, Valv bakom valv oändligt. Norsk Musikförlag och därtill Wessmans musikförlag. Jag fortsätter alltså fascineras över den kyrkomusikaliska tid som varit vår och fascineras av begåvningar. Fredrik Sixten fick en amerikansk mecenat, en förmögen James Hicks som beställer 13 orgelverk. Därmed står Fredrik fri från stipendieutdelande och kommittéväsende.
Det säger rätt mycket att Svenska kyrkan inte ekonomiskt kan spela orgelspelare i händerna genom att ge dem fria händer. Fredrik lägger i stället distans mellan sig och kyrkosystemet. Det är logiskt, jag säger inte mer. Men det är klart att en sådan som jag uppskattar den förste Sixten, han som tog sig namnet år 1915 och avspisade en predikant med orden: ”Han talar som en påse makaroner, ihåliga tankestumpar utan inbördes sammanhang.”
Rolig och välskriven är boken. Karaktäristiken av Fredrik Sixtens musik efter hans Requiem kan gälla mycken musik: ”Ett möte bortom orden. Tacksamhet för musiken. En stolthet över att vara människa.”
Verkförteckningen bak i boken är närmast bedrövlig i den mening ärkebiskop Yngve Brilioth avsåg, när han till medarbetarna sa: ”Ni är så deprimerande dugliga!” Det tyckte ärkebiskopens lilla stab om att höra. Staben kunde förstå ironi och bevarade repliken i trogna hjärtan. Hade Brilioth läst allt Fredrik Sixten åstadkommit och hört en del av verken, hade han sagt detsamma till honom. Så nu? Pigga upp er och läs boken. Sedan är det väl Spotify, Itunes och andra strömningstjänster som gäller.
Fast vid närmare eftertanke: trösta er inte så mycket att ni tappar bort den moraliska utmaning jag angav. Stå lögnväsendet emot. Gärna till musik!